Rakonti berättar de överlevandes berättelser
ABF-huset i Stockholm, en lördagseftermiddag i september. Det är Fabula berättarfestival, fullsatt i salen och knäpptyst när Berättarkompaniet Rakonti kommer in och tänder tre ljus på ett högt bord. Lukten av plånet sprider sig i salen och kompaniets tre medlemmar, Mattias Schain, Rachel Baran och Amanda Glans tittar allvarligt, tysta, rakt framåt, innan Rachel Baran stiger fram och börjar berätta.
Rakontis föreställning på festivalen heter De överlevandes berättelser, och det ska framföras tre berättelser från tre olika överlevande. Det är Rachels morfars, Mordechai Barans, berättelse om ett av alla val som gjorde att han överlevde Förintelsen; Jacques Sezikeyes berättelse om hur han och hans småsyskon överlevde folkmordet i Rwanda; och så Hédi Frieds berättelse om en syskonkärlek som kanske räddade både henne och hennes syster från Förintelsen.
– Jag heter Rachel Baran och min morfar Mordechai Baran överlevde Förintelsen, börjar Rachel Baran. Den här historien berättade han för mig en kväll när teet var urdrucket och när han berättade den, så tänkte jag först på en dikt. Den här: Nära ögat / Det kan ha hänt. / Det måste ha hänt. / Det har hänt förr. Senare. / Närmre. Längre bort. / Det har hänt, men hände inte dig. / Du blev räddad, för du var först. / Du blev räddad för du var sist. / För du var ensam. För det fanns folk. / För du gick åt vänster. Åt höger. / För det blev regn. För det blev skugga. / För det var soligt väder…
Mordechai Barans berättelse utspelar sig i koncentrationslägret Auschwitz Birkenau och Rachel Baran berättar sin morfars berättelse med ett tillkämpat, koncentrerat lugn. På första åhörarbänken sitter Mordechai Baran själv och lyssnar. Stämningen i salen blir snabbt förtätad. Hur ska det gå, hur gick det till när Mordechai Baran överlevde Förintelsen?
Berättelsen handlar om en dag då Mordechai Baran stod uppställd utanför en barack, tillsammans med en mängd andra män, i ändlösa rader. Han fylldes av en stark känsla av att han måste därifrån, annars skulle han inte överleva. Vägen ut var att bli uttagen i arbete. Han tog ett steg framåt, ut ur sin rad. När Rachel Baran berättar detta, tar hon samtidigt själv ett steg framåt.
– Vad står på?, sa en av SS-vakterna.
– Har jag inte kommit hit för att arbeta?, sa morfar.
– Vad kan du då?
– Jag är metallarbetare.
Mordechai Baran blev den första som skrevs upp på listan över dem som skulle få åka iväg till en fabrik och arbeta där. Men, fortsätter berättelsen, har var inte alls metallarbetare, och han visste inte hur maskinerna fungerade. Efter ett par dagar då han inte utfört något jobb på fabriken blev han en dag hämtad av en man. Skräckslagen tänkte han att nu är det slut, nu har de kommit på mig. Men mannen, berättar Rachel Baran långsamt, sa till morfar att sätta sig på några ohyvlade plankor, medan han själv stack in handen i ett skåp och tog fram… en termos och ett paket. Det luktade kött om paketet.
– Ät, sa mannen, du ska få ett annat jobb.
Förra hösten deltog Rachel Baran tillsammans med Mattias Schain och Amanda Glans i Forum för levande historias projekt Berätta för framtiden. De intervjumetoder och den berättarteknik de nu använder sig av lärde de sig då. Projektet gav mersmak och de bestämde sig för att starta det egna berättarkompaniet Rakonti.
Efter Mordechai Barans berättelse är det Mattias Schains tur att berätta Jacques Sezikeyes berättelse om sina erfarenheter från folkmordet i Rwanda som inleddes den sjätte april 1994. 100 dagar senare var det över. Då var 800 000 människor döda och många, många barn var föräldralösa och samlades i barnhem.
Mattias Schain berättar med inlevelse om sina egna upplevelser av Rwanda, ”det grönaste land jag varit i”, och om Jacques Sezikeyes liv. Långsamt läggs grunden för vad som ska komma, omsorgsfullt visar berättelsen med hjälp av scener från Jacques Sezikeyes barndom hur inledningen på folkmordet såg ut. Lärarens fixering vid barnens etniska tillhörighet och hennes orimliga ilska när Jacques Sezikeye inte kunde sjuans multiplikationstabell, männen som plötsligt kom in under en lektion och frågade vilka som var ”kackerlackor” – benämningen på dem som tillhörde den utsatta folkgruppen tutsi – och hur tutsibarnen sedan misshandlades av de vuxna männen. Den anställde som inte ville lyda Jacques Sezikeyes farbror och hotfullt sa att han skulle komma tillbaka, och sedan gjorde det och lät dödandet börja.
Mattias Schains berättelse slutar just när folkmordet inleds. Men vi som lyssnar vet ju redan hur det går, för det fick vi veta precis i början: båda Jacques Sezikeyes föräldrar och hans storasyster mördades.
Amanda Glans berättelse om Hédi Fried och hennes syster Livia börjar en mild höstdag då Amanda Glans satt bredvid Hédi Fried i hennes soffa och blev bjuden på både söta och salta kex. Där, i soffan, berättade Hédi Fried om hur hon och systern hamnade i läger tillsammans. Hur de fick stå nakna tillsammans med en massa andra kvinnor och blev rakade över hela kroppen. Hur vissa var ”vackra även utan hår”. Hur hennes lillasyster Livia såg ut som en pojke efteråt och hur de tog varandra i handen och sov på sidan, tätt ihop, på en brits. Också den här berättelsen handlar om att tas ut i arbete.
En dag gick en SS-man längs ledet med uppställda kvinnor och granskade deras vader. De som föll honom i smaken, de som såg tillräckligt kraftfulla ut, valdes ut för arbete och ett förhoppningsvis säkrare liv. Mannen närmade sig Hédi Fried och hennes syster och Hédi ”försökte hypnotisera mannen med sina tankar – ta oss båda, ta oss båda”. Men det gjorde han inte.
– Han tittade på Livi utan att röra en min, han tittade på Hédi och han valde henne, berättar Amanda Glans. Livi fick gå tillbaka in i baracken, Hédi och de andra utvalda togs till ett nytt område.
I det nya området ställdes de upp i bokstavsordning, fick nummer inristade, Och Hédi Fried försökte tänka ut hur hon skulle kunna få dit sin syster. Hon försökte få andra att byta med systern, men blev utskrattad: ”Vet du inte vad som väntar dem som är kvar?” Och jo, det visste ju Hédi, men ändå så bytte hon till slut själv med en annan flicka, som kom för att servera maten. Att vara tillbaka hos Livi betydde mer än att själv vara säkrare på att överleva.
Systerns ord avslutar Amanda Glans berättelse och hela Rakontis föreställning:
– Du är här, du är här.