Levnadsöde, Rwanda: Damas Gisimba Mutenzintare
”Du menar att huset är fullt av ormar och kackerlackor?”
berättat för Rasmus Malm
Damas Gisimba Mutenzintare tillhör majoritetsfolket hutu, och öppnade under folkmordet sin dörr för föräldralösa barn från tutsi-minoriteten. Han räddade 235 barn och 80 vuxna undan milisens härjningar. Det här är hans berättelse.
Klockan är elva på förmiddagen. Det är trångt på barnhemmet. Huset är byggt för 65 boende, men jag har tagit emot 235 barn och 80 vuxna vid det här laget. Alla tutsis. Barnen är ofta ensamma och har sett sina föräldrar mördas. Herre Gud, hur skulle jag kunna svika dem och stänga dörren? Jag kan lika gärna dö med mina barn. Det knackar igen. Det är en pojke jag känner väl som berättar att han förlorat sina föräldrar – mina vänner. Han berättar att hans småsyskon är kvar i huset och jag instruerar honom att återvända och ta dem hit, en i taget. Alla på en gång skulle vara för riskfyllt med tanke på alla vägspärrar. Nu dödas tutsis överallt. Kvinnor, barn, gamla. Folk betalar pengar till milisen för att få förmånen att bli skjutna istället för att huggas ihjäl med machete. Pojken kommer snart tillbaka och jag tar hand om hans lillebror. Fyraåringen hade gömt sig och sett med egna ögon hur hans far och mor dödats. Jag kommer nog aldrig att glömma den lille pojkens ord till mig: ”Det är väldigt dåligt nu”.
På RTLMC, hutumaktrörelsens station, sprids hatpropagandan. Jag lyssnar på min lilla batteridrivna radio. De säger att den som gömmer tutsiflyktingar själv ska dödas, även om de gömda är barn. Och så nämner de namnet på mitt barnhem. De säger att på Centre Memorial de Gisimba i Kigali finns många små kackerlackor – så kallar de tutsis – och vackra unga kvinnor. Jag stänger av radion och ber en bön. Radions budskap kommer att göra milismännen intresserade av att ta sig hit. Många av flickorna som kommer till mig, har redan blivit våldtagna. Vi har för lite vatten för att ungdomarna ska kunna sköta sin hygien. I flickornas sovsal luktar det av mensblod. Det är dåligt med syre. Bara på natten när milismännen sover kan vi öppna fönstren för att släppa in luft, och låta barnen gå ut på gården för en stund.
Det bultar på dörren. Det är milisen, Interahamwe, igen. De bär svart-gula dräkter, kalashnikovs, machetes och vissa täcker sina ansikten med svarta masker. Det är minst tio personer. Ett par av dem känner jag igen från kvarteret, de är mina grannar. Jag kliver ut på trappan för att hindra dem från att komma in till barnen. Deras ledare kliver fram:
– Vi vet att du samarbetar med RPF. Du har ett ammunitionslager här, vi ska söka igenom huset!
– Stopp! Här finns bara mina barn. Ni känner ju till att det här är ett barnhem, försöker jag.
– Du menar att huset är fullt av ormar och kackerlackor?
– De är barn från kvarteret. De skulle kunna vara dina egna barn.
Jag tar ledaren åt sidan för att förhandla och mitt hjärta börjar bulta. Han stinker av smuts, öl och marijuana. Det luktar som bränt, halvruttet gräs. Svetten glänser i maskens glipa runt ögonen. Han verkar inte ha sovit många timmar. Ögonen är rödsprängda. Kanske av allt dödande, tänker jag. Han vill ha pengar igen, men jag har redan givit bort alla kontanter i huset. Sist han var här tog han emot mutan i enrum för att hans mannar inte skulle se hur mycket han stoppade i egen ficka. Jag förklarar att bankerna är stänga och att han måste ge mig mer tid för att få fram pengar. "Okej, vi kommer tillbaka vid två", säger han, gör ett tecken till gruppen och vänder på klacken. Jag andas ut och vet att jag köpt mig och barnen ytterligare några timmar. Min granne affärsmannen visar mig sin nästan tomma plånbok, men bläddrar ändå fram några sedlar.
Samma eftermiddag är milismännen tillbaka som utlovat. Jag erbjuder pengarna och dessutom en del av maten jag tagit från husets skafferi – bönor, gryn och kakor. Barnens mat. Men ledaren skakar på huvudet:
– Om du inte ordnar mer pengar tills i morgon – då dödar vi varenda kackerlacka där inne!
Hittills har jag varje gång lyckats hindra dem från att ta sig in till barnen, men den här gången vet jag ärligt talat inte hur det ska gå till. Jag har inte mer pengar. Den här gången kan jag bara lita på Gud.
En buss bromsar in vid den stora vägspärren i korsningen utanför och milismännen får bråttom. De måste kontrollera bussen.
– Vi kommer tillbaka! ropar ledaren och vänder sig om.
Epilog:
De kom aldrig tillbaka. I stället utbröt en intern konflikt vid vägspärren. När Interahamwe-gruppen skulle söka igenom bussen uppstod ett blodigt tumult, som slutade med att milismännen avrättades av regeringssoldater.
Gisimba idag:
Gisimba driver fortfarande barnhemmet Centre Memorial de Gisimba i Kigali. Han har fyra egna barn.
Förklaringar:
RPF = Rwandiska patriotiska fronten. Den tutsidominerade gerillaarmé som besegrade regeringsstyrkorna och stoppade hutumilisens framfart.
RTLMC = Tusen kullars (Mille Colines) fria radio och teve. Hutumaktrörelsens främsta medieröst.
Interahamwe = Den mest fruktade av de milisgrupper som utförde folkmordet
