Levnadsöde, Rwanda: Jacques Sezikeye
”Jag vill bara vara som de andra”
berättat för Rasmus Malm
Jacques Sezikeye var 9 år när han förlorade sina föräldrar och en äldre syster i folkmordet. Han kommer från en by nära Kivu-sjön i västra Rwanda. Det här är hans berättelse.
Vi barn vet inget om etniska identiteter, vi är för små för sådant. Jag vill bara vara som de andra, jag vill passa in. Det är de vuxna som pratar om ”hutu” och ”tutsi”.
Vi är sju tutsis i klassen bland 40 hutuer. Första dagen i skolan ska vi stå upp i bänkarna och rapportera våra föräldrars namn och vår etniska tillhörighet. Jag vill inte vara tutsi. Varför kan jag inte vara hutu som alla andra? Jag märker att de andra barnen undviker mig och ger mig sura blickar. Jag springer gråtandes hela vägen hem från skolan den dagen. Jag frågar min pappa. Han tröstar mig, han säger att det bara är så. Att det inte är något att vara ledsen för. Jag vill inte gå tillbaka till skolan, men pappa säger att jag måste.
Vår lärare ogillar verkligen tutsis. Hon är tjock och alltid sur. Nu kommer hon in i sin vita dräkt med de gröna cirklarna på. Jag är bäst i klassen och hon har stora problem med det. Vi har matte och hon skriver ”4x7” på svarta tavlan. ”Vem kan lösa talet?” Jag är snabbast upp med handen, men hon fräser åt mitt håll: ”Inte du, din fula äckliga Inyenzi! Kackerlacka!” Jag slår ner blicken, hon kallade mig äcklig.
Den här veckan har vi multiplikationstabellen som läxa. Hon börjar förhöret. Barnen i första raden ska klara ettans tabell, andra raden får tvåans, och så vidare. Många tvekar, men de blir inte bestraffade trots att de missar flera tal. Jag sitter i sjunde raden. Jag vet att jag kan hela sjuans tabell perfekt. Nu är det min tur. Sju gånger sju är fyrtionio, åtta gånger sju är… åtta gånger sju är... Pang! Där kommer första slaget. Nu ber hon mig kliva ur bänken. Hon slår så hårt att jag knappt kan stå. Pang, pang, pang! Träkäppen viner genom luften och snärtar över mina vader. Jag vet att den som får stryk i klassen får stryk också på rasten. Jag tänker på den gången jag kissade på mig eftersom jag inte vågade fråga om tillstånd att gå på toaletten. Det är klart att de retade mig.
Senare. Det är morgon och vi sitter utanför min farfars hus i skuggan av ett muvumu-träd och pratar. Hela familjen är samlad i mitten av byn. Alla gårdar på berget tillhör någon i min släkt, här springer jag mellan husen, här spelar jag fotboll med mina kusiner efter skolan. De vuxna pratar om Habyarimana, presidenten. Hans plan har skjutits ner och alla är oroliga. Jag ser att farbror Marc står och diskuterar med en av sina anställda, en kort och stabbig hutu-man med tjocka överarmar och uppvikta smutsiga byxor. Mannen vägrar lyda order och min farbror ser missnöjd ut. Den stabbige lägger upp macheten på sin axel, och väser medan han vänder sig om: ”Vänta bara, ni ska få se! Jag kommer tillbaka!” Det verkar som om han vet något som inte vi vet.
Det tar inte lång tid innan den stabbige kommer tillbaka. Men han är inte ensam, nu har han tio män med sig. De är beväpnade med hackor och machetes och börjar gå från hus till hus. De ropar ”Ormar! Ni har dödat vår president” Vi flyr över till min farbrors hus, sedan vidare genom dalen ner i bananplantagen. ”Spring!” Jag känner igen en av de unga männen som förföljer oss. Det är Martin, vår granne. Min pappa är gudfar till hans bror och brodern har sovit över hos oss många gånger. Det är Martin som kommer döda min mamma och min syster.
Jag springer först, för jag är snabbast. Min mamma bär min lillebror Claude på ryggen och kan inte springa så snabbt. Nere i dalen hinner Martin ifatt henne. Jag hör på avstånd att hon vädjar till den unge mannen hon sett växa upp: ”Martin, döda mig inte!” Hon gråter när han måttar ett hugg mot henne. Min storasyster vänder tillbaka för att stoppa det som händer, men det är för sent. Martin dödar också min syster. Jag springer vidare upp mot berget. Jag, pappa, Jean-Paul och Claudine sover den första natten i majsplantagen. Vad som hänt med lille Claude vet jag inte än. Det sista jag såg var att han satt på min mammas rygg, när Martin högg ner henne. Claude grät, fortfarande fastsurrad runt mamma, när en släkting fann honom där sent den kvällen.
Följande dag säger pappa att vi barn ska ta oss till min fasters hus för att fråga efter mat. Själv måste han gömma sig. Lille Claude är redan i min fasters hus. Den som fann honom har tagit honom dit. Vid det här laget har vi inte ätit på ett dygn och alla mina barn är hungriga. Min faster ger oss att äta men hon vägrar att ta sig an min lillebror. ”Du får ta honom med dig, Jacques!” Jag blir så arg att jag vägrar äta och släpar mig därifrån med Claude på ryggen. Herre Gud – Claude är bara nio månader. Jag knyter det gula tyget runt min egen mage som mamma gjort. Men jag är så kort att Claudes fötter släpar i marken. Jag tar ett steg. Det är så tungt, så tungt.
Claudine och Jean-Paul får äta. Claude vill amma, men jag har ingenting som kan tysta hans hungerskrik. Jag tänker att pappa är en superhjälte, han vet vad vi ska göra. Men när vi kommer tillbaka till berget är han inte längre kvar där vi lämnade honom. Jag har nu hand om tre yngre syskon, förutom lille Claude på ryggen också Claudine, tre år och Jean-Paul sex år. Jag har just fyllt nio och nu är det upp till mig.
Vi tillbringar andra natten gömda i en teplantage. Jag blundar och hoppas att min pappa ska komma tillbaka och ställa saker till rätta. Nu hör jag hundarna. Ficklampornas ljus spelar mellan grenarna. Claudes skrik riskerar att avslöja vårt gömställe. Vi gömmer oss i en buske nära några grannar, men de vill inte ha oss för nära på grund av den lille. ”Schhhh, tyst Claude!” Nu är männen helt nära. Jag täcker den lilles mun med handen för att tysta honom. Hundarnas hetsiga skall slår knytnävsslag mot trumhinnorna. Milismännen passerar, tar stigen upp mot berget. Jag släpper taget om Claudes mun. Han är stilla, allt för stilla. Långa sekunder. Men så drar han in ett djupt andetag och den lilla bröstkorgen höjer sig mot mig. Han lever.
De två kilometrarna till kyrkan tar oss tre dagar att gå i det kyliga regnet. Vi rör oss på natten, sakta och jag måste vila ofta. Vi når fram till kyrkan på morgonen. Det är där jag ser en figur jag känner igen. Den grå kostymen, det tunna håret, den gröna hatten. Det är min pappa. ”Oroa dig inte Jacques, nu är vi tillsammans igen och inget ont kommer att hända oss”, säger han. Det är trångt och kvavt, och många som flytt till kyrkan är skadade och stympade. Barnen busar och leker obesvärat i predikstolen. Ibland frågar de mig om mamma. Särskilt Claudine upprepar frågan hela tiden ”Var är mamma? Var är mamma?” Jag säger som pappa har lärt mig: ”Jag vet inte. Hon kanske är hemma.” Barnen ska inte få veta än. Jag försöker lyfta ner Claude från ryggen men så fort jag lossar knuten börjar han skrika. Han får sitta kvar. I två och en halv månad ska jag bära honom på det sättet, dag som natt. Inte ens när han får diarré lossar jag på sjalen. Pappa försöker hitta mat till oss. Jag matar Claude med simmigt vatten från ett bönkok. På natten kommer milisen och krossar rutorna på kyrkan. De skjuter in granater och många som sover nära fönstret dör. Jag ser mycket lidande. Följande dag kommer biskopen in i kyrkan. Iförd sin runda prästkrage kliver biskopen upp i predikstolen: ”Jag vill inte ha mer blod här inne. Ni smutsar ner Guds hus. Ni ska ut!”
Vi förs till Kamagara, en stor fotbollsstadion omgiven av en tegelmur. Soldaterna kommer två gånger för att hämta utvalda personer: rika, viktiga och kloka personer. Den tredje gången visar de upp ett fotografi på min pappa. Jag vet att de som förs bort ska dödas, jag springer efter och skriker. En soldat slår till mig och vrålar till mig att stanna. Det sista jag ser av min pappa är att de lastar upp honom på en pick-up. Jag gråter i timmar. Vad ska jag göra utan min pappa? Vad ska jag göra med barnen? När jag möter min brors blick bestämmer jag mig för att jag måste vara stark. Det är jag som är äldst nu. Det är upp till mig nu.
Jacques idag:
Jacques är 23 år och bor utanför Kigali tillsammans med sina syskon. Claude som han bar på ryggen under folkmordet är idag 15 år: ”Han är längre än jag, jag är så stolt över honom.”
Jacques studerar statsvetenskap på universitetet och administrerar en by för föräldralösa barn från folkmordet. Han lyssnar på Enrique Iglesias och läser böcker om filosofi. Han gillar att spela bordtennis, men avskyr biljard.
Hans råd: ”Det är en farlig värld och jag har känt mycket hat efter allt som har hänt, men jag tror på att försöka göra gott istället. Livet är en kamp och vi behöver hjälpas åt.”
