Folkmord som intention och funktion
- av Kristian Gerner, professor i historia vid Lunds universitet
Att bestämma begreppet
Förintelsen är det paradigmatiska folkmordet, urtypen för det allomfattande och konsekventa massmordet på en hel kategori av mänskligheten. Historikern Yehuda Bauer har konstaterat att förintelsen som folkmord i framtiden inte behöver framstå som unik. Då den utövades åren 1941-1945 var den utan förebild och den saknar ännu sin likhet i historien. Det unika var att förintelsen syftade till att utrota alla judar fysiskt. Konvertering hjälpte inte och ingen jude skonades någonstans. De tyska nazisterna försökte till och med förmå sina allierade japanerna att utrota de judar som hade flytt till Shanghai.
Begreppet folkmord kan behandlas ur olika perspektiv: ideologiskt, moraliskt, juridiskt och historiskt. Vid en behandling ur det ideologiska perspektivet sätter man in det i ett idésammanhang, en ideologi, i fallet förintelsen i den nazistiska ideologin. Ett moraliskt perspektiv handlar om skuld och ansvar, individuellt eller kollektivt, för handlingar som direkt ingår i faktiska folkmord, som har innebörden att vara folkmord. Det juridiska perspektivet handlar om brott, antingen mot existerande lagar eller mot folkrätten. Det historiska perspektivet handlar om hela miljön kring folkmordet, från fastställandet av händelser till bestämning av aktörer och analys av strukturella betingelser. Det handlar också om orsaker och konsekvenser, om historisk innebörd och betydelse för olika individer och kollektiva föreställningar efteråt och det inbegriper dessutom analyser som görs i enlighet med de tre första perspektiven.
I samband med morden under de väpnade konflikterna i det forna Jugoslavien efter 1991 har begreppet folkmord använts i massmedierna och i politiska utsagor i enlighet med FN:s juridiska definition. Men ur historisk synvinkel, och för övrigt även ur moraliskt perspektiv, är det inte nödvändigt att kunna definiera massmord just som folkmord för att massmord skall vara intressanta att undersöka. Folkmord hör till en familj av begrepp som även innefattar massmord och etnisk rensning. Förintelsen föregicks av etnisk rensning och massmord. Den etniska rensningen föregicks av politiska kampanjer, vilka i sin tur motiverades utifrån ideologiska föreställningar. Som historievetenskapligt begrepp är folkmord komplext. Jämförande folkmordsforskning innebär ett växlande mellan olika nivåer, analyser inte bara av de fysiska aktionerna som sådana utan även av deras förhistoria och konsekvenser för den fortsatta samhälleliga förändringen.
Begreppet folkmord kan även användas metaforiskt, det vill säga föras över från den fysiskt materiella sfären till den andliga och kulturella världen. All historisk förändring som innebär att en etniskt definierad kategori människor försvinner kan betecknas som "folkmord". Begreppet kan uttunnas till meningslöshet och menlöshet. Folkmord kan relativiseras och banaliseras. Begreppet kan användas ideologiskt.
Yehuda Bauer konstaterar att förintelsen var "unprecedented", utan förebild och unik. Det är oundgängligt att påminna om att förintelsen som program innebar utrotning av allt judiskt, av alla judiska människor, av judarnas historia, kultur och språk, av den judiska delen av mänskligheten. Det är lika nödvändigt att påminna om att förintelsen utspelades inom den kristna civilisationen. Därmed hör den hemma i ett särskilt kulturellt sammanhang.
De första decennierna efter andra världskriget skrev och talade man på svenska om judeutrotningen eller massmordet på Europas judar, men på engelska, tyska och ryska användes orden Vernichtung, annihilation och unitjtozjenie, det vill säga "förintelse". Under 1970-talet lanserades på – amerikansk – engelska ordet "Holocaust", en term som egentligen står för religiöst brännoffer. De som hade mördats blev ihågkomna i sin egenskap av offer, i sin egenskap att vara judiska offer. Detta engelska ord övertogs direkt i många andra språk, däribland tyskan och ryskan. På svenska översattes det till "Förintelsen", med stort F. Begreppet hade ideologiserats och blev känslomässigt och moraliskt.
Det är viktigt att skilja mellan detta bruk och vetenskaplig analys av förintelsen som historisk företeelse. Förvandlingen av förintelsen av Europas judar till ett begrepp som betonade den judiska dimensionen, det vill säga att judarna som kategori var offer, aktiverade den ideologiska och känslomässiga antisemitismen i den kristna civilisationen, inklusive inom den vanligen ateistiska politiska vänstern. Sammanhanget är det kommunistiska avvisandet av judisk nationalism, sionismen, som otillåten och rasistisk och ställningstagandet mot Israel som en amerikansk utpost i Mellanöstern. Detta kopplades till ett politiskt och ideologiskt ställningstagande för palestinierna och arabvärlden. Ur detta vänsterperspektiv sågs palestinierna i synnerhet och den muslimska arabvärlden i allmänhet som föremål för amerikansk imperialism och utsugning från de demokratiska marknadsekonomiernas sida. Israel betraktades som en västlig koloni som var utan existensberättigande och borde utplånas som stat.
I arabvärlden har intellektuella och politiker under muslimska förtecken övertagit och vidareutvecklat den klassiska antisemitismens argument och propaganda. Den antisemitiska grundskriften "Sions Vises Protokoll" finns ständigt tillhands i arabiska boklådor och åberopas ofta som "bevis" för att det finns en judisk världskonspiration.
Den svenska vänster som tog ställning mot Israel och för palestinierna gjorde detta i namn av antisionism, eftersom termen antisemitism inte var politiskt gångbar i västvärlden. Processen hade många aspekter. En viktig del av den var vänsterns ideologiska ambition att relativisera och banalisera förintelsen och att vända den avsky som var förknippad med den mot Israel och mot alla judar.
En logisk konsekvens var att Ung vänster och närstående rörelser år 2001 "övertog" åminnelsen av den tyska Kristallnatten den 9 november 1938 och vände sin offentliga manifestation mot Israel och sionismen. Med de slagord som användes den 9 november 2001 i exempelvis Stockholm, Göteborg och Uppsala sattes staten Israel respektive den sionistiska ideologin i Tysklands och nazismens roll och palestinierna gjordes till offer i de tyska judarnas ställe. I Uppsala sa en företrädare för Ung vänster under manifestationen mot Israel i samband med minnesdagen: "Under Kristallnatten utsattes judarna för en kollektiv bestraffning. Samma sak drabbar det palestinska folket när Israel ockuperar hela byar som straff för något som en självmordsbombare har gjort."
Men kristallnatten var inte alls någon "bestraffning". Den var ett led i nazisternas politik att mörda och fördriva judarna, en kategori som inte på något sätt hade definierat sig som en grupp som stod mot andra tyskar men en kategori som 1935 med Nürnberglagarna hade berövats sina medborgerliga rättigheter. Kristallnatten kännetecknades av plundring, lynchningar och bortförande av 30 000 judar till koncentrationsläger. Händelserna var ett steg på vägen mot förintelsen.
Antisemitism och folkmord: ett svenskt perspektiv
När omfattningen av de tyska nazistiska massmorden på judarna blev allmänt känd genast efter kriget marginaliserades antisemitismen i den svenska politiska och ideologiska debatten. Mot slutet av 1960-talet återkom emellertid en uttalad antisemitism i Sverige, förvisso i mindre kretsar och under etiketten "antisionism". De två viktigaste förklaringsgrunderna är vad som skedde i omvärlden, nämligen problemet med "skuldbördan" beträffande förintelsen i Västtyskland och reaktionerna inom en bred USA-fientlig vänster på Israels seger i junikriget år 1967 mot Sovjetunionens klientstater Egypten och Syrien.
Henrik Bachner visar i sin undersökning av den svenska antisionismen, att Israel kom att fungera som katalysator och projiceringsskärm för kvarlevande fördomar och att debatten om Israel blev "den enda arena på vilken negativa uppfattningar om judar kunde uttryckas på ett legitimt sätt, då de här kunde rationaliseras i termer av politisk eller ideologisk kritik."
Bachner har som utgångspunkt för sin analys av antisemitismen i Sverige efter andra världskriget den definition som gjorts av en av de internationella auktoriteterna inom antisemitismforskningen, sociologen Helen Fein. Antisemitism är enligt henne: "en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, och i kulturen som myter, folkliga traditioner och bildspråk, och i handlingar – social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna, och kollektivt eller statligt våld – vilka resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar".
Komplexet förintelsen, Israel och förhållandet mellan antisemitism och antisionism i svensk debatt undersöks av Bachner genom fallstudier, debatterna i samband med mordet på Folke Bernadotte år 1948, förintelsen och antisemitismen under 1950- och 1960-talen, den Israelkritiska och antisionistiska diskursens framväxt efter junikriget år 1967, Törnekaren (historierevisionisten) Faurissons mottagande i den svenska debatten åren 1981-1982 och reaktioner på Israels krig i södra Libanon år 1982. Perifert berörs även debatten kring den antisemitiska närradiostationen Radio Islam åren kring decennieskiftet 1989-90.
Bachner vinnlägger sig om att hålla isär antisemitism och antisionism. Han skiljer mellan kritik av staten Israels politik och antisemitism, och mellan USA-fientlighet och antisemitism. Han kommer fram till att antisemitismen i Sverige efter 1945 var ett inhemskt uttryck för en alleuropeisk attityd, om än under inflytande av politiska och intellektuella strömningar i andra delar av världen. Produktionen av antisemitiska texter visar att det fanns jordmån i Sverige för antijudiska influenser, en latent antisemitisk tankestruktur.
För den politiska förklaringsgrunden till antisemitismens reaktivering hänvisar Bachner till konkreta tilldragelser, nämligen Israels utrikespolitik i allmänhet och de två krigen 1967 och 1982 i synnerhet. Antijudiska attityder och idéer kunde nu framföras i antisionistisk kapprock. I nära anslutning till denna kontext finns en ideologisk förklaringsgrund. I slutet av 1960-talet blev den nymarxistiska vänstern en viktig opinionsbildare. Både dess marxism och dess engagemang för den så kallade tredje världen, där de Israel- och judefientliga krafterna hade den politiska makten eller representerade den antikoloniala oppositionen, gjorde denna vänster antisionistisk. En lång rad debattörer använde i sin kritik av Israel och av sionismen ett antisemitiskt språkbruk.
Antisemitismen i både antisionistisk och antiamerikansk skepnad var en relativt stabil struktur under hela det kalla kriget. Även här kan man med visst fog tala om en aktivering, nämligen av en antisionistisk idévärld. Redan Stalins kampanj mot sionism och kosmopolitism i slutet av 1940- och början av 1950-talen riktade sig mot både judar och USA enligt logiken att alla judar var sionister, alla kosmopoliter var judar, och alla dessa var agenter för USA.
Att de första tjugo åren efter förintelsen såg få utslag av antisemitism i den svenska debatten förklarar Bachner med att frågan om skuld och ansvar, och därmed frågan om antisemitism som ett fenomen i samhället, lades på tyskarnas axlar. Sverige och svenskarna berördes inte. Till detta kom uppträdandet av en ny, positiv bild av det judiska, uttryckt i beundran för det israeliska samhällsbygget.
Den antisemitiska strömningen i svensk debatt efter 1967 visar på direkt samband med och måste förstås som en effekt av "den sovjetiska antisionistiska propagandan och framväxten av en radikal antisionistisk opinion i väst". En strukturell svensk antisemitism blev en konjunktur, utlöst av händelser utanför Sverige. Det behövdes inte några judar i Sverige eller någon personlig erfarenhet av judar hos debattörerna för att antisemitismen skulle utlösas. Den var en del av deras kulturella arvegods. Belägget ligger i att debattörerna inte nöjde sig med ett politiskt och ideologiskt ställningstagande för kommunister och muslimer utan anknöt till stereotypa antisemitiska föreställningar och hetsade mot det judiska.
Den sovjetiska propagandan gjorde sionismen till en ny upplaga av nazismen, Israel till en ny upplaga av Hitlertyskland, och judarna till den nya tidens folkmördare. Denna propaganda applicerade också århundradens antisemitiska schabloner på de "sionistiska" motståndarna, både i bild och i språkbruk. Den sögs upp och återgavs av både marxistiska och kristna antisionister i den svenska debatten. Särskilt märkbar var denna förvandling av synen på judarna i "den explosion av fantasier om den judisk-nazistiska 'Förintelsen' som kunde noteras i svensk och västeuropeisk debatt under Libanonkriget 1982".
Det måste tilläggas att det tidiga 2000-talets händelser från och med utbrottet av den andra palestinska intifadan hösten 2000 har givit upphov till liknande ideologiska och politiska argument. Särskilt märkbara var de under FN:s konferens i Durban i Sydafrika i september år 2001 mot rasism. Enligt historikern Heléne Lööw, som var närvarande i egenskapen medlem av den svenska regeringsdelegationen, var det "antisemitiska och rasistiska övertoner som präglade konferensen". Särskilt märkbart var detta på den parallella NGO-konferensen.
De antisionistiska debattörernas förvandling av judarna som kategori från offer till nazistiska bödlar motsvarade enligt Bachner ett psykologiskt behov att projicera känslor av skuld och delaktighet och var en "befrielsedemonologi." Under låg den gamla kristna föreställningen om juden som Djävulen inkarnerad och de moderna föreställningarna om juden som kapitalist och kommunist. Mordet på Bernadotte utlöste hos vissa debattörer i Sverige bilden av juden som Kristusmördare. Libanonkriget gav inte bara upphov till utsagor om att judarna var nazister utan även till påståenden om att Israels politik var uttryck för judisk "gammaltestamentlig" grymhet och "det utvalda folkets" ondska, mordlust och härskaranspråk. Men medan teserna om judisk blodtörst och judiska konspirationer före andra världskriget riktades mot judar i Sverige och presumtiva judiska invandrare, har de efter kriget riktats mot "sionisterna" och den judiska staten. Förekomsten av staten Israel och sionismen och av Palestina-frågan gjorde att negativa attityder till judar kunde artikuleras på ett legitimt sätt, nämligen i form av kritik av sionismen och Israel.
Resultaten av Bachners analys kan sammanfattas som följer:
Antisemitismens legitimitet och uttryckssätt påverkades av förintelsen på så sätt, att denna framställdes dels som ett straff för judarnas egna handlingar, dels som en förelöpare till Israels politik. Antisemitismen vävdes allt oftare in i en Israelkritisk kontext. Den kristna tolkningen av judendomens utvecklingstanke som en doktrin om judisk överlägsenhet sammanfogades med tesen att judarna var inspiratörer eller arvtagare till nazismens rasistiska herrefolksideologi.
Antisemitismen var en integrerad beståndsdel av antisionismen emedan sionismen inte behandlades på samma sätt som andra nationalistiska ideologier. Den angreps inte för vad den stod för utan med hjälp av antisemitiska föreställningar och myter. Antisionismen sökte avlegitimiera staten Israel genom att konstruera en historia där rasism, nazism och folkmord blev judiska förbrytelser. Antisionismen angrep legitimiteten inte bara hos Israel utan även hos människors existens som judar. Sympatierna för "revisionismen" (trivialiseringen och banaliseringen, ibland förtigandet eller rentav förnekandet av förintelsen) innebar en ytterligare radikalisering av antisionismen med innebörd att den antisemitiska konspirationsteorin drevs till sin spets. Antisionismens popularitet medförde att antisemitiska hållningar och idéer vann ökad legitimitet i offentligheten. Libanonkriget var en vattendelare i den efterkrigstida antisemitismens historia i Sverige såtillvida att det ledde till en kvantitativt mycket omfattande antijudisk reaktion. De kristna anklagelserna om Kristus- och ritualmord och identifiering av judarna med Israel blev markanta inslag i debatten.
Henrik Bachner visar i sin avhandling, som han gav titeln Återkomsten, att antisionismen blev en framträdelseform för antisemitismen i Sverige under efterkrigstiden i marxistiska och vänsterkristna kretsar. Inställningen till förintelsen påverkas av en antisemitisk tankestruktur hos vissa individer med framträdande roller i den offentliga debatten i Sverige. Historikern Lars M. Anderssons avhandling, som publicerades efter Bachners bok men behandlar en tidigare epok, klargör att antisemitismen faktiskt hade en grundläggande roll i framväxten av den moderna svenska nationella identiteten under början av 1900-talet. Folkhemmet definierades i stor utsträckning som ett "rent" svenskt projekt, och vad Andersson kallar "den begreppslige juden" tilldelades rollen som den hotande Andre. Tillsammans ger de båda avhandlingarna en ny bild av den ideologiska bakgrunden till både folkhemmet och världssamvetet Sverige.
Den politiska och ideologiska debatten i Sverige om förintelsen av judarna under andra världskriget har hos individer, som uppträder under beteckningar och beskrivningar av sig själva som gör att de kan hänföras till vänstern, förlorat funktionen att vara utgångspunkt för jämförelse av olika folkmord. Förintelsen av judarna har i detta sammanhang fått en annan paradigmatisk funktion, nämligen att tjäna som utgångspunkt för antiisraelisk och antisionistisk propaganda. Det material som redovisas i Henrik Bachners avhandling, satt i relation till den analys som görs av antisemitismen i Sverige i Lars M. Anderssons avhandling, klargör att förintelsen idag brukas inom en antisemitisk kontext.
Det bör påpekas att det är en antisemitisk handling att demonstrera mot Israels existensberättigande och mot den judiska nationalismen – sionismen – just på minnesdagen för Kristallnatten. Effekten av att demonstrera mot centrala beståndsdelar i judisk kollektiv identitet just den 9 november är att kränka judar i allmänhet, även dem som inte är sionister.
Struktur, funktion, intention och konspiration
Föregående avsnitt kan uppfattas som en avvikelse från ämnet att jämföra folkmord. Avsikten är emellertid att framhålla grundläggande omständigheter kring analysen av folkmord och jämförelser av olika fall. Hela problematiken har sin utgångspunkt i förintelsen av judarna och den roll som detta spelade både i FN:s definition av folkmord och för synen på andra händelser i historien som kan betraktas som jämförbara. Jämförbarhet innebär inte jämställande. Förintelsen av judarna under nazismen tjänar som sagt som utgångspunkt i jämförande analyser.
Det förra avsnittet visar också att folkmord historiseras i två bemärkelser. Dels undersöker man dem i ljuset av förhållandena på den tid och i den miljö i vilken de utfördes, dels granskar man hur de uppfattas i eftervärldens ögon av skilda individer och grupper. Det finns en analytisk och en ideologisk dimension. Man kan i Klas-Görans Karlssons efterföljd skilja mellan ett vetenskapligt och ett ideologiskt bruk av historien.
Inom forskningen om förintelsen finns det två renodlade ytterlighetsståndpunkter. Intentionalisterna menar att förintelsen var följden av ett beslut, funktionalisterna att den inte var programmerad från början utan blev resultatet av en lång process och utlöstes av faktiska omständigheter med antisemitismen som nödvändig men inte tillräcklig betingelse. Seriösa funktionalister är inte mindre moraliskt fördömande gentemot nazisterna än seriösa intentionalister. De är inte ute efter att frånkänna nazisterna ansvar och skuld. De gör dock bilden nyansrik, och denna berikning har en viktig pedagogisk funktion genom att tvinga till ett aktivt, kritiskt förhållande både till forskningen och i synen på det förflutnas aktörer. I en historisk analys skiljer man på avsikter och konsekvenser. Aktörer kan ha dokumenterad avsikt att söka utrota en kategori människor men misslyckas med det. Aktörer kan ha dokumenterade avsikter att åstadkomma en förändring av samhället och genom de medel som väljs komma att utrota en kategori människor. Den funktionalistiska tolkningen av förintelsen går ut på att den var en bieffekt av kriget på östfronten och blev en lösning som växte fram.
En summering av nazismforskningens resultat efter decennielånga diskussioner i termer av intentionalism och funktionalism gavs i en serie föreläsningar läsåret 1996-97 vid universitetet i Freiburg (Tyskland) av kända forskare, med Christopher Browning som nestor och Dieter Pohl och Thomas Sandkühler som representanter för den yngsta generationen. Föredragen gavs sedermera ut som bok – Nationalsozialistische Vernichtungspolitik 1939-1945. Neue Forschungen und Kontroversen (red Ulrich Herbert, 1998). Det samlade intrycket av de olika bidragen är att motsättningen mellan intentionalister och funktionalister har överbryggats. Den har efterträtts av uppfattningen att det var fråga om ett intrikat mönster av konkreta mål, ideologiska föreställningar, situationsbestämda lösningar och en övergripande radikalisering av kampanjen mot de "mindre värda," i första hand judarna men även romer samt sjuka och handikappade.
Den nutida forskningen är enig på en avgörande punkt, nämligen att elimineringen av judarna från det tyska maktområdet var både avsiktlig och ett mål för nazisterna. De skiljaktiga ståndpunkterna märks främst i att forskarna framhäver just den aspekt som var och en undersökt som ett viktigt element i radikaliseringsprocessen. Det aktiva massmordet genom skjutning och gasning var nämligen inte från början uttänkt som medel för förintelsen av judarna.
En aspekt är att nazisterna på judarna tillämpade den mordpraxis som man först hade använt på handikappade och sjuka. Man kom fram till att dessa tekniker kunde användas i stor skala. En annan aspekt är att man skulle bereda plats för så kallade folktyskar, som enligt överenskommelser med Italien och Sovjetunionen skulle tvångsförflyttas från Sydtyrolen respektive från de områden i Baltikum och Rumänien som tillfallit Sovjetunionen genom den nazisovjetiska pakten 1939. Dessa tyskar skulle beredas plats i de av Tyskland erövrade delarna av Polen genom att judarna föstes ihop och deporterades. Förutom det kända Madagaskarprojektet (i samtiden ansågs att det var förenat med mycket hög dödlighet för européer att leva i det tropiska klimatet) figurerade Pripjetträsken och det nordostliga Sibirien som tänkta deportationsmål för judarna.
Innan något av detta kunde förverkligas kom det tyska anfallet på Sovjetunionen i juni 1941 och då begravdes planerna på ett utdraget folkmord på judarna genom deportation, svält och kyla. Det framstod som betydligt enklare att mörda alla på snabbast tänkbara sätt. Redan i inledningen på det ryska fälttåget gick SS och Wehrmacht över till massmord på judarna. Det kända Wannseemötet i början av 1942 blev endast en bekräftelse av en redan påbörjad praxis. Ett resultat av den nyare forskningen är att förintelsepraktiken tog fart nerifrån, i periferin av det tyska väldet. Aktörerna på fältet bakom fronten i öster tog egna initiativ, vilka Berlin hade uppmuntrat till men formellt sanktionerade först i efterhand. Det var förvisso inte fråga om någon meningsmotsättning, men poängen är att radikaliseringen drevs på också av aktörer på fältet och inte bara genom beslut av skrivbordsmördare.
Analysen i termer av intention och funktion kan givetvis överföras på andra massmord och särskilt på dem, vilka kan definieras som folkmord. Det exempel som i den tidigare debatten vanligen har nämnts som en förelöpare till förintelsen av judarna är det osmanska rikets utrotning av armenierna i Anatolien år 1915. Under 1980-talet började även den sovjetiska regimens massmord på bönder, särskilt ukrainska bönder, åren 1932-1933, beskrivas med termen folkmord. Ukrainska historiker använder ofta uttrycket "den ukrainska Förintelsen" (på engelska The Ukrainian Holocaust). Här framstår skillnaden mellan förklaringar i termer av intention och funktion mycket klart.
Sammanhanget för folkmordet i Ukraina är tvångskollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen under tiden för den första femårsplanen. Hela detta företag måste givetvis ses som ett resultat av beslut, som uttryck för en intention. Men en av följderna, massdöden genom svält i Ukraina – och i södra Ryssland och i Kazachstan – kan analyseras i termer av funktion, det vill säga som något som framkallades av omständigheternas tryck. Intentionen skulle ha varit att effektivisera jordbruket, men de utövande funktionärernas brutalitet fick den olyckliga följden att minst tre och en halv miljoner ukrainska människor omkom. I ett jämförande perspektiv kan man se på de mer extrema funktionalistiska argumenten om erfarenheterna på östfronten år 1941 som direkt orsak till att förintelsen av judarna blev ett medvetet program för nazisterna.
Den intentionalistiska invändningen mot en funktionalistisk förklaring, eller åtminstone mot en renodlad sådan, när det gäller folkmordet i Ukraina följer två huvudlinjer. Dels hävdar man att kollektiviseringen av jordbruket inte syftade till att höja avkastningen och kvaliteten på jordbruksprodukter utan hade målet att skapa total central, statlig kontroll över rekvisition och distribution. Kollektiviseringen var enligt denna förklaring ett instrument för att krossa den ukrainska bondeklassen och kostnaderna i form av människoliv var medkalkylerade. Dels hävdas att Stalin ville utrota alla grunder för nationell ukrainsk mobilisering mot sovjetmakten. Därför åtföljdes folkmordet på bönderna av en riktad terror mot ukrainska författare och konstnärer och av utrensningar av alla ukrainska kommunister som kunde misstänkas ha nationella eller lokalpatriotiska böjelser.
De intentionalistiska tolkningarna av förintelsen av judarna i Tyskland och mördandet av bönder, intellektuella, konstnärer och politiska ledare i Ukraina – uppräkningen av dessa kategorier kvalificerar för beteckningen folkmord – inriktar sig på att söka efter belägg i form av ordergivning eller samtida vittnesmål. De funktionalistiska tolkningarna inriktar sig på att söka visa att själva processerna improviserades fram och att massmorden var resultatet av ad hoc-åtgärder och uttryck för tillfälliga överväganden. Syntesen mellan de båda infallsvinklarna går ut på att det fanns en allmän, ideologisk "intention", avsikten att utplåna judarna respektive den ukrainska nationen. Det var därför inte nödvändigt för Hitler respektive Stalin att ge särskilda order inför enskilda aktioner eller hela företag.
Den nutida forskningen, både Yale-universitetets rad av publikationer med material ur sovjetiska arkiv, och Ian Kershaws och Michael Burleighs analyser av hur Nazityskland fungerade som politiskt och socialt system, har visat att intentionen hos ledarna var uppenbar för de faktiska exekutörerna av massmorden. Men den nutida forskningen klargör också, att det fanns utrymme för enskilda initiativ, om uttrycket tillåts i detta makabra sammanhang.
Ett annat analytiskt motsatspar är struktur och konspiration. Till denna dimension hör även begreppen kategori och aktör. Den vetenskapliga användningen av begreppen är enkel. En samhällsstruktur är en organisationsform och matris för mänsklig samexistens som skapar betingelser för vissa beteenden hos grupper och individer och utesluter andra. En struktur kan utgöra nödvändiga betingelser för enskilda handlingar, men aldrig tillräckliga. Strukturella förhållanden kan aldrig vara orsak till bestämda handlingar. Konspiration betyder sammansvärjning och innebär att ett antal individer skapar en grupp med syfte att i hemlighet utföra handlingar, som framkallar förändringar.
Kategori är en sociologisk bestämning av befolkningselement i samhället sett som struktur. Utifrån marxistisk teori är samhället indelat i klasser, vilka man bestämmer genom förhållandet till produktionsmedlen. Arbetarklassen är i denna mening en kategori, "en klass i sig". Utifrån nationalistisk teoribildning är samhället indelat enligt etniska kännetecken, det vill säga i etniska kategorier. Bestämningarna är ras, religion eller språk. En kategori är inte någon aktör.
Aktör är beteckning på en handlande. Att handla förutsätter mål och medel. Aktörer kan vara dels individer, dels grupper. Det senare begreppet omfattar kyrkor, politiska partier, samfund, sällskap och föreningar som har skrivna eller oskrivna program och målsättningar. Utifrån marxistisk teori är arbetarpartiet en aktör, som gör arbetarklassen till en grupp, "en klass för sig". I nationalistisk teoribildning utges ofta etniska kategorier för grupper, det vill säga aktörer. Ur samhällsvetenskaplig synpunkt kan bara etniskt bestämda grupper — partier, organisationer och liknande — vara aktörer men inte någon etnisk kategori, till exempel "serberna", "romerna" eller "judarna".
Inom debatten om folkmord sker ibland en sammanblandning av analytiska nivåer. Mycket vanligt är misstaget att utge strukturer som orsak till handlingar och att framställa kategorier som aktörer. Även abstrakta analytiska begrepp kan förvandlas till aktörer. Exempel på det senare är när begrepp som "globalisering", "kapitalism" och "marknadsekonomi" förvandlas till aktörer.
Ett tydligt exempel är reaktionerna på samlingsvolymen Kommunismens svarta bok av Stéphane Courtois med flera (på svenska 2000). Denna bok, ett franskt projekt, innehåller uppsatser som analyserar terrorhandlingar av kommunistiska regimer, bland annat under Stalins ledning i Sovjetunionen och under Maos ledning i Kina. Analyserna sker i termer av aktörer, program, ideologier, målsättningar, medel, praktik och konsekvenser. Beläggen inom varje dimension och resonemangen om orsaker och effekter kan givetvis diskuteras. Men boken har inom en självutnämnd vänster med vetenskapliga anspråk avvisats med argumentet att "kapitalismen" "orsakat" långt fler människors död. I Frankrike utkom som "svar" en volym med marxistiska och konspirationsteoretiska analyser av kapitalismens historia under beteckningen Kapitalismens svarta bok (Le livre noir du capitalisme, 1998). Denna bok och motsvarande argument i den svenska debatten är exempel på både det strukturalistiska misstaget och kategorimisstaget. Det innefattar även avsaknad av analys av relationerna mellan aktörers avsikter och resultatet av deras handlingar. Det senare är betydelsefullt, eftersom debatten är ideologisk och delvis handlar om att tillskriva ansvar och skuld.
När folkmord jämförs är den första svårigheten att bestämma om det är folkmord eller "bara" massmord. Ur ett analytiskt perspektiv behöver denna distinktion inte vara utgångspunkt. Det är tillräckligt, ur ett jämförande perspektiv, att medräkna massmord, vilkas utövare inte syftat till att utrota en hel, bestämd kategori människor, utan "nöjt" sig med att mörda individer ur denna kategori. Det väsentliga är att offren utväljs enligt kategorikriterier, vanligen klass eller etnicitet ("ras"). Om man följer Yehuda Bauers karaktäristisk av förintelsen av judarna är detta folkmord det enda som till alla delar uppfyller bestämningen. En tillräcklig minidefinition för praktiskt historisk bruk är emellertid kriteriet att varje enskild individ ur en bestämd kategori kan mördas utan vidare av en statsmakt eller av en aktör med fullständigt maktmonopol, även om det formellt sett inte är en stat.
Det med anledning av krigen i före detta Jugoslavien under 1990-talet lanserade begreppet etnisk rensning är besläktat med folkmord. Enligt en bok i ämnet av historikern Norman Naimark kan etnisk rensning definieras som "avsikten att ta bort ett folk och allt som minner om det från ett bestämt territorium". Först drivs människorna bort, i Jugoslavien enligt etnoreligiösa kriterier. Många mördas, men massmorden tillåts fungera som incitament till flykt. De som flytt spåras inte upp i andra länder för att mördas även där. Det är tillräckligt att hela kategorin försvinner från territoriet. Sedan utplånas allt som minner om den bortdrivna kategorin: gravplatser, monument, hus, historieböcker och så vidare. Till sist ersätts de bortdrivna av individer ur den segrande aktörens egen kategori. Historien skrivs om så att territoriet framstår som den nya kategorins tillhörighet och den utdrivna kategorins tidigare existens på territoriet utplånas.
Naimark nämner som exempel osmanernas och sedermera den turkiska statens behandling av armenierna och av allt som kunnat minna om deras närvaro, den sovjetiska behandlingen av tjetjener och krimtatarer och några andra folk enligt likartat mönster och det öde som vederfors den tyska befolkningen i Polen och Tjeckoslovakien efter Nazitysklands nederlag och upplösning år 1945.
Ett fall som inte var folkmord i strikt mening och inte heller handlade om etnisk rensning, men där alla individer ur en bestämd kategori riskerade att saklöst mördas, är Kongo under den belgiske kungen Leopold II. Denne upprättade vid det förra sekelskiftet en personlig "fristat" i Kongo, som han exploaterade för egen räkning. Territoriet styrdes med terror i form av stympningar och massmord. Under de två decennier före första världskriget skräckväldet varade mördades omkring tio miljoner afrikaner, vilka dessutom var slavarbetare, i Kongo av Leopolds administration. Till bilden hör också att dessa massmord inte tilläts bli allmänt kända i Europa och Nordamerika. När de blev det tack vare avslöjandena av två britter, E.D. Morel och Roger Casement, inleddes en kampanj mot Leopold som tvingades sälja kolonin till Belgien, som fortsatte att exploatera befolkningen i området på plantager och i gruvor men inte fortsatte med Leopolds systematiska massmordsverksamhet.
I en recension av den historiska analys av allt detta som gjorts av Adam Hochschild, visar en recensent att det går att sätta in Leopolds handlingar i en strukturell kontext utan att ta till konspirationsteorier eller undanta Leopold och dennes medarbetare från det direkta historiska ansvaret (och den moraliska skulden): "Det moderna låg inte bara i att han /Leopold/, i likhet med dagens makthavare, bar ansvaret för ett folkmord i ett land han aldrig satt sin fot i och att han själv aldrig behövde höra skriken eller se de söndertrasade husen och kropparna. Han var också modern i sin insikt att han inte med enbart våld kunde ta dessa massiva landområden i besittning utan att de större kolonialmakterna skulle ingripa. Han måste därför göra det i humanismens namn och för att skapa denna illusion lyckades han manipulera massmedierna, den allmänna opinionen och även betydelsefulla statschefer."
Sammanfattning
Forskningsområdet att jämföra folkmord utgår från ett moraliskt värdeomdöme och rättsliga normer. Folkmord är brottsligt. Den historievetenskapliga jämförande forskningen måste bygga på vissa teoretiskt bestämda begrepp jämte kvarlevor från det förflutna. Med hjälp av bestämda, teoretiskt grundade frågeställningar genomförs systematiska analyser av olika källor, inklusive statistiska sådana. Det är grundläggande att skilja på analyser i termer av strukturer och kategorier, å ena sidan, och i termer av intentioner och aktörer, å andra sidan. Forskningens resultat och slutsatser i varje enskilt fall bestäms av intressefokuseringen.
Ett intresse är att analysera huruvida ideologierna kommunism och nazism ger tillräckliga betingelser som motivationsbakgrund för aktörer att i vissa situationer utöva folkmord. Ett annat intresse är att analysera hur politiska maktförhållanden och ekonomiska strukturer ger möjligheter för bestämda aktörer att utöva folkmord.
Det är också viktigt att inte tillåta en uttunning och banalisering av begreppet folkmord. Om man gör det blir begreppet meningslöst och vetenskapligt obrukbart. Ett typexempel är då den nazistiska förintelsen av judarna jämställs med övergrepp och mord av representanter för den israeliska staten på enskilda palestinier. Detta är en ideologisk användning av begreppet i ett politiskt sammanhang och har ingenting att göra med en analys av folkmord. Däremot fungerar denna typ av argument i bestämda sammanhang antisemitiskt. Inte bara i forskningen utan även i pedagogiska sammanhang är det nödvändigt att vara uppmärksam på den helt olikartade betydelsen av begreppet förintelsen som paradigm för folkmord i en allmänt jämförande kontext respektive som argument mot judisk nationalism i sammanhang med antisemitisk inramning.
Artikeln är ursprungligen en text till seminariet Att jämföra folkmord, som hölls i Stockholm 2001.
Källor:
Lars M. Andersson, En jude är en jude är en jude... Representationer av "juden" i svensk skämtpress omkring 1900-1930, 2000
Henrik Bachner, Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945, 1999
Yehuda Bauer, Förintelsen i perspektiv, 2001
Alan Bullock, Stalin and Hitler. Parallel lives, 1991
Michael Burleigh, The Third Reich. A New History.
Alexander Dallin och F.I. Firsov, Dimitrov & Stalin 1934 — 1943. Letters from the Soviet Archives (Yale)
Kristian Gerner, "Bilden av juden", Judisk Krönika nr 3 2000
J. Arch Getty och Oleg V. Naumov, The Road to Terror. Stalin and the Self-Destruction of the Bolsheviks, 1932-1939 (Yale)
Ian Kershaw, Hitler 1889-1936. Hubris, 1998 och Hitler 1936-1945. Nemesis, 2000
Harvey Klehr, John Haynes och F.I.Firsov, The Secret World of American Communism (Yale)
Klehr, Haynes och Kiril Anderson, The Soviet World of American Communism (Yale)
Tom Karlsson, "Kolonialismens vålnader", Ny Tid 2001-10-30
Heléne Lööw, "Durban och terrorattackerna mot USA - antisemitismen förenar", Svenska Kommittén Mot Antisemitism, nyhetsbrev november 2001
Norman M. Naimark, Ethnic Cleansing in Twentieth-Century Europe, 2001
Richard Pipes, The Unknown Lenin (Yale)
Göteborgsposten, 2001-11-11
Svenska Dagbladet, 2001-11-10
Upsala Nya Tidning, ledare 2001-11-12
Upsala Nya Tidning, 2001-11-10