Min ingångsbild av Forum för levande historia
Den bild jag fick, när jag kom och såg hur verksamheten bedrevs, präglades av professionalitet, seriositet, systematik och engagemang.
Professionalitet – de frågor Forum för levande historia arbetar med hanteras på saklig grund; inte en massa tyckanden utan så långt möjligt baserat på vetenskapliga resultat och insikter.
Seriositet – Forum för levande historias frågor är så allvarliga både historiskt och i nuet att de måste behandlas med stort allvar. Så sker också.
Systematik – På den här punkten har jag fått gå in i föredömliga rutiner. Varje projekt följer noggrant utarbetade projektplaner: förstudier, problembeskrivning, inriktningsmål, effektmål, produktionsmål, avgränsningar, strategier, målgrupper, projektorganisation, tidsplan, ekonomi, arbetsformer, kommunikation och uppföljning. Således inga dagsländor utan gedigna satsningar.
Engagemang – De medarbetare som söker sig till Forum för levande historia gör det inte bara för att få ett i största allmänhet intressant jobb utan för att de ofta har ett djupt personligt intresse för vårt arbete. Jag skulle säga att de brinner för frågorna. Samtidigt kan det engagemanget tära på den mentala energin, särskilt som sakfrågorna inte sällan är av smärtsam natur. Vittnesmålen, bildmaterialet och historiska beskrivningar blottlägger ofta en förnedring och ett lidande som – hur professionell man än är - i längden kan vara svåra att hålla ifrån sig när de ska gestaltas i olika sammanhang.
Forum för levande historias existensberättigande
Jag vet inte hur många gånger jag läst och hört att det enda rimliga är att lägga ner Forum för levande historia. Det främsta skälet sägs vara att vi inte ska ha en ”statligt styrd historieskrivning” som är beroende av den sittande regeringens ideologiska preferenser. Det tycker inte jag heller – förutsatt att påståendet stämmer med hur det faktiskt är. Min bild är att det inte gör det.
Utgångspunkten för min principiella hållning till myndighetens verksamhet är grundlagens utsaga:
”Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden…” (Regeringsformen 1 kap 2 §)
Samhället är inte och kan inte vara värdeneutralt. Samhällets olika organ ska arbeta för att dess grundläggande värden hålls levande. Vi kan kalla det upplysning, utbildning, opinionsbildning eller medborgarfostran. Det viktiga är inte begreppen utan verksamheten och dess innehåll. Det är inte bara legitimt för samhället att påverka sina medborgare i demokratisk riktning. Det är också en plikt. Därför är t ex skolans läroplaner genomsyrade av denna ambition, likaså många av högskolans examensordningar.
Uppdraget för Forum för levande historia faller helt inom denna ram:
”…främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Forumet ska ha som övergripande mål att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde. Verksamheten ska mana till diskussion och reflektion över frågor om demokrati, tolerans och människors lika värde…”
Mot denna bakgrund förefaller mycket av kritiken av Forum för levande historias uppdrag missriktad. Uppdraget är inte partipolitiskt eller partsideologiskt i den meningen att det skiftar beroende på vilken regeringskonstellation som för tillfället sitter vid makten. Däremot är det i grundläggande mening politiskt, dvs arbetar med fundamentet för varje enskild medborgares liv och medborgarnas liv tillsammans. Samhällets grundläggande värderingar är de som håller oss samman. De allra viktigaste är just alla människors lika värde vilket leder till tolerans för olikheter och bejakande av mångfald vilket i sin tur banar väg för demokratin där folkviljan är avgörande med en ömsesidig respekt för majoritetens beslut och minoritetens fulla existensberättigande och utrymme.
I praktiken har denna som jag ser det principiellt berättigade uppgift för Forum för levande historia hittills inte naggats i kanten av styrande särintressen. Jag inser att så skulle kunna ske, och vi är på vår vakt mot alla sådana tendenser. Gränsen mellan att få en uppgift eller ett område att arbeta med och hur den uppgiften genomförs, den gränsen ska hållas skarp. Det är min uppgift att bevaka den så att politikers preferenser och medias kritikstormar inte blir styrande. Hittills tycker jag vi lyckats med den uppgiften.
Det kanske tydligaste exemplet på riskabla påverkanssignaler under det gångna året har gällt diskussionen om hanteringen av den kommunistiska ideologin inom projektet brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer. Från vänsterhåll kommer kritiken att uppdraget är ett sätt för den borgerliga alliansregeringen att brännmärka en för den förkastlig ideologi vilket skulle strypa det demokratiska tankeflödet. Uppdraget uppfattas som partsideologiskt. Från höger kommer istället kraftiga invändningar mot att själva ideologin inte brännmärks tillräckligt av Forum för levande historia. Uppdraget genomförs räddhågat och uddlöst menar man då.
När Forum för levande historia fick uppdraget i december 2006 stod det strax klart för de ansvariga att myndighetens grunduppdrag inte är ideologikritik i sig utan studium av faktiska brott mot mänskligheten med dess bakomliggande sammanhang, motiv och drivkrafter. Brott mot mänskligheten begås alltid av människor och regimer, aldrig av en ideologi. Ideologin kan och ska komma in som en – en av de viktigaste - av flera bakomliggande faktorer. Forum för levande historia varken jagar ideologier eller tvekar att använda sig av dem som förklaringsfaktorer i sitt rätta sammanhang. Det som i regeringsuppdraget angavs som ”…belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten” gavs följaktligen i Forum för levande historias projektbeskrivning benämningen ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Det material som tagits fram inom brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer speglar tydligt denna metodiska hållning.
Kan inte andra göra det Forum för levande historia gör – och kanske t o m bättre?
Den frågan har jag mött ibland, eller snarare påståendet att så är fallet. Tanken är då att de olika delarna i Forum för levande historias verksamhet skulle kunna läggas ut på andra aktörer vilket därmed skulle göra Forum för levande historia överflödigt. Det är naturligtvis möjligt. Forum för levande historias unika kompetens sitter inte i att vara specialist på varje enskilt område. Några exempel:
Forska gör Forum för levande historia visserligen inte. Men vi initierar ibland forskning som då alltid genomförs i full forskningsfrihet av forskare inom våra universitet och högskolor (ibland även internationella). Vi får också ibland uppdrag att göra forskningsinventeringar för att kartlägga kunskapsläget och –behovet (så i projektet Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer och om rasbiologi). Även dessa läggs ut på forskare som är fristående gentemot Forum för levande historia. Men även med dessa förutsättningar skulle hela ansvaret för att initiera och driva vissa forskningsfrågor kunna läggas ut på något universitet eller högskola.
Forum för levande historia bedriver omfattande och vågar jag påstå framgångsrik lärarfortbildning. Även den kunde läggas ut på andra aktörer, främst några av lärarutbildningarna i landet. Det nationella ansvaret att uppmuntra och underlätta arbetet med Levande historias frågor ute i landet kunde läggas ut på länsstyrelserna. Utställningsverksamheten skulle kunna ges som ansvarsområde för något museum eller Riksutställningar. Det internationella samarbetet inom ITF, Task force for International Cooperation on Holocaust Education, Remembrance and Research, kunde skötas av utrikesdepartementet. Fler exempel skulle kunna ges.
Det unika med Forum för levande historia sitter inte i de enskilda delarna utan i den samlade och samlande helheten. Ingen annan aktör kan i dagsläget göra det Forum för levande historia på ett sammanhållande sätt gör. Det ger en särskild tyngd och genomslagskraft. Därmed finns unika möjligheter till samverkan, korsbefruktning och stor bredd i olika projekt. Därmed finns också möjligheten att nå adressaterna för verksamheten på olika plan: med kunskap, med känsla, med reflektion, med aktion. Möjligheterna i arbetet ligger inte bara i adderandet av de olika ingående delarna utan i den dynamik som själva samverkan i sig medför.
Detta blir så mycket viktigare som utgångspunkten för Forum för levande historias arbete är Förintelsen (och andra brott mot mänskligheten). Ska vi kunna förstå den (dem) i hela sin vidd – historiskt, ideologiskt, socialpsykologiskt, normförskjutningsmässigt etc – och därtill lära av den (dem) idag för att motverka liknande intoleransföreteelser och genomföra olika typer av åtgärder för att aktualisera frågorna, ja då fordras en aktör som tar ett samlat, integrerat helhetsgrepp av långsiktig karaktär.
Skulle man välja att ersätta Forum för levande historia med en rad andra aktörer kommer dynamiken i helheten att gå förlorad. Det kan dessutom med goda skäl antas att alla delar var för sig inte skulle komma att få en fortsättning. M a o: 5 års framgångsrikt arbete skulle komma att förlora sin framtid och fortsatta genomslagskraft.
Bilden har under året klarnat för mig så att jag är beredd att påstå att om Forum för levande historia inte skulle finnas lämnas stora delar av fältet fritt för tillväxt av antidemokratiska krafter av olika slag. Det kan jag naturligtvis inte bevisa, men jag är så pass övertygad att jag tror det skulle innebära ett alltför stort risktagande att t ex lägga ned myndigheten så som förts fram vid flera tillfällen både tidigare och under det senaste året. De senaste dagarna har jag besökt Almedalsveckan och blivit än mer stärkt i denna hållning när jag sett och hört dessa antidemokratiska krafter argumentera och agera.
Slutsatser
Det första året med Forum för levande historia har gett mig den bestämda uppfattningen att Sverige ska vara stolt över att anse sig ha råd att driva en verksamhet som denna. Själv är jag både glad och tacksam över att få vara med och leda verksamheten. Den samlar upp olika delar av min kompetens och erfarenhet: forskarbakgrunden, utbildningsfrågor, värdefrågor och ledarskap. När jag nu har fått fyra barnbarn skapar arbetet en särskild känsla av meningsfullhet att få vara med och arbeta för att deras samhälle i framtiden ska få vara ett gott samhälle präglat av respekt, tolerans och ett i grunden demokratiskt förhållningssätt.
När det gäller själva myndigheten hoppas jag den 2013 när mitt förordnande går ut – om inte förr – ska leva upp till och bli behandlad utifrån den vision vi formulerat: att vara en omistlig samhällsaktör mot intolerans.
Eskil Franck