Folkmordet på romer
Efter kriget
Efter kriget fortsatte diskrimineringen av romer i Europa. I Tyskland beslutade man till exempel att man skulle behålla några av de lagar och åtgärder gentemot romer som antagits och vidtagits under nazisternas tid vid makten. Det handlade bland annat om statens rätt att fängsla, sterilisera och tvångsförflytta romer.
Polisen i Bayern i södra Tyskland tog över rasbiologen Robert Ritters register över romer i Tyskland. Ritter själv anklagades efter krigsslutet för delaktighet i folkmordet på romerna. Han hävdade att hans verksamhet ”tjänade bara rent vetenskapliga mål”. Han återgick till sitt arbete som läkare och några år var han lärare vid Tübingen universitet. Han fortsatte sin karriär och blev stadsläkare och ledde ungdomspsykiatrin i Frankfurt am Main. Ansträngningarna att få Dr Ritter och hans kollegor fällda i domstol för medverkan i folkmordet på romerna under kriget avbröts när Dr Ritter begick självmord 1950.
Flera läkare och andra akademiker som under kriget bidragit till nazismens folkmord på romerna fortsatte att verka i Västtyskland. Dr Ritters närmsta kollega, Dr Sophie Ehrhardt, fortsatte efter kriget arbeta på den antropologiska institutionen vid universitet i Tübingen och där blev hon professor. I sitt arbete använde hon under lång tid forskningsmaterial från Dr Ritter.
Erkännande av folkmordet
Tysklands dåvarande förbundskansler Helmut Schmidt erkände formellt folkmordet på romerna 1982 och 1985 bekräftade Helmut Kohl erkännandet. Då hade de flesta romer som skulle ha kunnat komma i fråga för upprättelse redan gått ur tiden. En del romer har fått ekonomisk ersättning av tyska staten för hur de behandlades under andra världskriget. Inga romska vittnen hördes vid Nürnbergrättegången efter kriget.
Diskrimineringen fortsätter
Efter Nazitysklands fall förlorade antisemitismen sin legitimitet i Västtyskland och i andra demokratiska stater. Så skedde dock inte med antiziganismen. Fördomar och fientlighet mot romer fortsatte att utgöra ett acceptabelt inslag även på den offentliga arenan. Detta har man också kunnat följa i olika attitydmätningar som utförts såväl i Sverige som i andra länder. Antiziganismen är fortfarande mycket stark i Europa, också i Sverige. Romer utsätts ofta för diskriminerande behandling och en stor majoritet av de svenska romerna anser att de lever i ett rasistiskt samhälle.