Folkmordet på romer
Folkmordet på romerna – porrajmos
1939 fanns uppskattningsvis cirka en miljon romer i Europa. Mer än hälften av dem bodde i Östeuropa, särskilt i dåvarande Sovjetunionen, Jugoslavien och Rumänien. Även i Ungern, Slovakien och Bulgarien fanns stora grupper romer. I Stortyskland (som inkluderade Tjeckien, Österrike och delar av Polen) fanns ungefär 30,000 romer, varav de flesta var födda i Tyskland. Relativt få romer bodde i Västeuropa.
Romer fängslades och dödades under den nazistiska regimen dels för att de sågs som ”asociala”, men framförallt för att nazisterna ansåg att de utgjorde en ”mindervärdig” ras. Eftersom romerna var en av de grupper som utpekades med rasbiologiska motiv av nazisterna, som en ”lägre ras”, så följer deras öde i vissa delar också judarnas.
Romerna internerades, användes till tvångsarbete och utsattes för massakrer. Tiotusentals romer mördades av de tyska ”Einsatzgruppen” i det av Tyskland ockuperade öst. Många av dem deporterades också till förintelselägren. Tusentals dog i lägren i Auschwitz-Birkenau, Chelmno, Belzec, Sobibor, och Treblinka. Strax efter att kriget bröt ut dödades 250 romska barn i Buchenwald i ett experiment med giftgas som en teknik för massutrotning.Nazisterna fängslade också tusentals romer i koncentrationslägren Bergen-Belsen, Sachsenhausen, Buchenwald, Dachau, Mauthausen och Ravensbrück.
Det fanns även fängelselika arbetsläger där romer utförde slavarbete för tillverkning av krigsförnödenheter. Några av de mest kända är Lety och Hodonin i Tjeckien. Det finns bland forskarna numera en vedertagen term för folkmordet på romerna under andra världskriget – porrajmos. Det betyder ”uppslukandet” på romani.
Olika behandling i olika länder i Europa
I de tyskockuperade områdena i Europa varierade romernas öde från land till land, beroende på lokala omständigheter. Det vanligaste var att nazisterna internerade romerna och senare transporterade dem till Tyskland eller Polen som arbetskraft. Många romer från Polen, Nederländerna, Ungern och Jugoslavien sköts eller deporterades till ett koncentrationsläger och dödades där. I de baltiska staterna och i de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen dödade de tyska ”Einsatzgruppen” romer samtidigt med judar och kommunistledare. Tusentals romer, såväl män, som kvinnor och barn, dödades i dessa aktioner. Många romer sköts till exempel tillsammans med judar i massakern i Babi Yar, nära Kiev.
I Frankrike införde myndigheterna inskränkningar mot romerna till och med före tyskarnas ockupation av landets norra delar. Deportationer av romer därifrån var omfattande under 1943 och mycket få överlevde. I den icke-ockuperade södra delen av landet såg den nazivänliga Vichyregeringens hantlangare till att romer också internerades. Sammanlagt fanns det 26 interneringsläger i Vichyfrankrike och 16 i ockuperade Frankrike med ungefär 30,000 fångar. De största lägren fanns i Montreuil-Bellay, Angouléme, Rennes, Poitiers och Compiégne. Många av de internerade skickades sedan vidare till läger i Tyskland, till exempel till Buchenwald, Dachau och Ravensbrück.
I Rumänien hade man ingen systematisk politik när det gällde ”hanteringen” av romerna, Men Ion Antonescus regim delade nazisternas rassyn. Det deporterades mellan 20,000 och 26,000 romer under 1942 och 1944 till Transnistrien, i det Rumänienockuperade sydvästra Ukraina. Listor över romer iordningställdes. Selektionen skulle gälla de med ”nomadiserande livsstil” eller de som betraktades som ”farliga och oönskade”. Uppskattningsvis hälften av de deporterade romerna dog av sjukdom, svält och våld.
Tyskland erövrade Serbien i april 1941. Romerna fördes till olika koncentrationsläger, varav Zemun nära Belgrad var det största. Tyska dödspatruller mördade en stor del av den manliga romska befolkningen under 1941 och 1942. Tillfångatagna judiska och romska män mördades samtidigt i vedergällningsaktioner för att den serbiska motståndsrörelsen dödat tyska soldater. För varje tysk soldat som dödades skulle 100 gisslan från koncentrationslägren avrättas. I augusti 1942 rapporterade den högste tyska generalen i Serbien att det var ”det enda landet där judefrågan och zigenarfrågan var löst”.
I Kroatien dödade Ante Pavelics Ustasjaregim (kroatiska fascister som var allierade med nazisterna) 25,000-50,000 kroatiska och bosniska romer. Mellan 10,000 och 40,000 romer uppskattas även ha fängslats och dödats i Jasenovac koncentrationsläger.
Medicinska försök
Under andra världskriget utförde tyska läkare smärtsamma och ofta dödliga experiment på koncentrationslägerfångar. En typ av experiment som utfördes syftade till att vidareutveckla de nazistiska idéerna om de olika raserna. Dr Josef Mengele i Auschwitz utförde medicinska experiment på tvillingar i ett forskningsprojekt finansierat av Kaiser-Wilhelm Gesellschaft och Deutschen Forschungsgemeinschaft. Han utförde också olika experiment på romer, vilket också professor Werner Fischer i koncentrationslägret Sachsenhausen gjorde. Syftet med deras studier på romer var bland annat att fastställa hur olika ”raser” reagerade när de insjuknade i olika sjukdomar. Mengele utförde flera olika experiment på judiska och romska tvillingar. En del av dem han undersökte dödades för att han skulle komma åt att studera deras organ.
I lägren Ravensbrück och Auschwitz utförde SS- doktorer steriliseringsexperiment på kvinnor och flickor, många av dem romer, i ett försök att effektivisera steriliseringsmetoderna. Andra koncentrationsläger där romer utsattes för farliga medicinska experiment var Buchenwald (för fläckfeber), Natzweiler (tester av gasmaskfilter) och Dachau (test av havsvattnets drickbarhet).
”Zigenarnatten”
I maj 1944 gav SS-chefen Heinrich Himmler order om att det "zigenska familjelägret" i Auschwitz-Birkenau skulle likvideras. Men när SS-soldater omringade lägret så möttes de av romer som var beväpnade med järnrör och liknande. Vakterna drog sig tillbaka och sköt upp likvideringen. Men senare samma månad flyttade SS cirka 1500 romer som fortfarande kunde arbeta bort från lägret. Man flyttade ytterligare 1500 arbetsföra romer den 2 augusti. De som fanns kvar i “familjelägret”, cirka 3000 romer, skulle dödas samma kväll.
Så skedde också. Natten mellan den 2 och 3 augusti fördes de kvarvarande 2 897 romerna till gaskammaren och mördades – gamla, sjuka, män, kvinnor och barn. Under befäl av SS-Obersturmführer Otto Moll, kommendanten för Auschwitz-Birkenau II Josef Kramer och lägerchefen Hans Schwarzhuber föstes romerna in i de tre gaskamrarna som användes vid denna tid. Romerna gjorde motstånd och SS-männen tvingade in dem i gaskamrarna med handeldvapen. Kropparna brändes i stora gropar eftersom krematorierna var ur bruk vid denna tid. Händelsen går under benämningen ”Zigenarnatten” och är sedan ett antal år en officiell minnesdag bland romerna.
Hur många dog?
Nazisterna tog livet av mellan 25 och 50 procent av den totala romska befolkningen, vilket innebär att 250 000 – 500 000 romer mördades under andra världskriget. En del forskare hävdar att det förmodligen var ännu fler.
Till Auschwitz bedömer man att det anlände cirka 23 000 romer och att 21 000 av dem dog i lägret. Av de 23 000 romer som kom till Auschwitz var över hälften som registrerades under 15 år. Ungefär 6 500 dödades i gaskamrarna, varav hälften under den så kallade ”Zigenarnatten”. De flesta dog av sjukdom, svält och umbäranden. De som överlevde flyttades till andra läger. Fakta kring hur många romer som fanns i lägret kommer från de register som upprättades över det zigenska familjelägret. Böckerna innehåller namnen på romer som dött i Auschwitz. Romer som deporterats kom från Tyskland, Polen, Böhmen, Österrike, Litauen, Sovjet, Jugoslavien, Ungern, Slovakien, Holland, Belgien, Frankrike och Spanien.
Osäkerheten vad gäller hur många romer det fanns i Europa före andra världskrigets utbrott, samt bristen på fördjupad forskning vad gäller romernas öde utanför Tyskland gör det svårt att ange exakt hur många och hur stor andel av den romska befolkningen som mördades under kriget.
