Folkmordet på romer
Förföljelsen
Efter att nazisterna slutligen beslutat att romerna i huvudsak var en mindervärdig blandras så började man det nästan omöjliga arbetet att identifiera alla romska individer. En identifiering av vilka som var romer var nödvändig för att kunna sätta den systematiska förföljelsen i verket. Uppgifterna om deras antal var osäkra, ofta därför att romerna själva av fruktan för förföljelse inte hade velat registrera sig eller hade dolt sin etniska identitet. Många romer levde också ett ”karavanliv” när kriget bröt ut. De flyttade runt och var därför sällan folkbokförda och fanns heller inte med i officiella folkräkningar.
1936 fick SS-chefen Heinrich Himmler makten över all polis i Tyskland. Himmler etablerade snart därefter ett kontor (Reichszentrale zur bekämpfung des zigeunerunwesens) i München som med hjälp av sitt stora dataregister skulle lösa “zigenarproblemet”. Kontoret ledde också arbetet med de omfattande byråkratiska åtgärderna för att påbörja förföljelsen av romerna.
Ett av de första besluten gällde att ta fram raslagar även för romerna. Förutom att de måste följa 1935 års Nürnberglagar, som bland annat förbjöd "blandäktenskap" med tyskar, så infördes en lag för att förhindra fortsatt spridning av ärftliga sjukdomar till kommande generationer, vilket gav nazisterna rätt att påbörja tvångssteriliseringar av bland annat romer. Man antog även en lag mot ”farliga vanemässiga kriminella”, som framförallt drabbade romer.
1937 års medborgarskapslagar fastslog romers och judars status som en andra klassens invånare, därmed fråntog man dem också deras medborgerliga rättigheter. 1936 utfärdades också en förordning angående “kampen mot zigenarplågan “ där man tryckte på att romer av ”blandras” troligen skulle agera kriminellt och därför skulle all information om romer sändas till kontoret i München. Där skapades en nationell databank som omfattade mer än 32 000 romer boende i Tyskland.
1938 skärps tonen ytterligare. SS-chefen Heinrich Himmler slog i ett dekret den 8 december fast att samtliga romer över sex års ålder i det tredje riket skulle registreras. De skulle inordnas i tre olika grupper: ”zigenare, blandrasiga zigenare och icke-bofasta personer som betedde sig som zigenare”. Målet med registreringen och andra åtgärder var enligt Himmler “att skydda den tyska nationens homogenitet genom att fysiskt separera zigenskheten från nationen”.
Internering av romer
Strax innan Olympiska spelen skulle invigas i Berlin 1936 så beordrade polisen att alla romer i Berlinområdet skulle arresteras och tvångsflyttas till Marzahn, ett fält i östra Berlin. Där inrättades ett av de första av många så kallade ”Zigeunerlager”. Polisen omringade alla läger och transporterade romerna och deras vagnar, 130 karavaner, till Marzahn. Arresteringarna började den 16 juli 1936.
Uniformerad polis och vakthundar vaktade lägret i Marzahn. Det var hårt reglerat hur man fick röra sig inom och utanför lägret. Många av de 600 romer som arresterats fortsatte att gå till arbetet varje dag, men var tvungna att återvända till lägret varje kväll. Senare under kriget fick de utföra tvångsarbete i vapenindustrin. I lägret fanns bara tre vattenpumpar och två toaletter till de 600-800 romer som levde där. Smittsamma sjukdomar spred sig snabbt.
Detta försiggick inte enbart i Berlin. Överallt i Tyskland så började såväl lokala myndigheter som polisen tvinga romerna in i speciella läger. Senare kom dessa läger att omvandlas till tvångsarbetsläger. Marzahn och andra ”zigenarläger” som formerades mellan 1934 och 1938 var ett av de inledande stegen på vägen mot folkmordet. Männen från Marzahn sändes till Sachsenhausen 1938 och deras familjer deporterades till Auschwitz 1943.
I september 1939 träffade Reinhard Heydrich, högste chef för säkerhetspolisen och direkt underställd Himmler, säkerhetspolisen (Sipo) och underrättelsetjänsten (SD) i Berlin. I samband med mötet beslutade Heydrich att deportera 30,000 tyska och österrikiska romer österut, från Stortyskland till generalguvernementet (en del av det tyskockuperade Polen). Planen föll dock eftersom Hans Frank, som var nazisternas generalguvernör i det ockuperade Polen menade att man måste prioritera deportationen av judar från Tyskland.
Trots det så skedde flera deportationer av romer. Cirka 2 500 tyska romer deporterades till Polen i april och maj 1940. De flesta av dem arbetades eller svalt till döds. De som blev sjuka eller hade svårt att röra sig sköts till döds. Ytterligare 5 000 österrikiska romer deporterades till Lodz där de fick bo i en separat del av ghettot. De som överlevde ghettot i Lodz deporterades senare till förintelselägret Chelmno där de mördades i skåpbilar med hjälp av gas.
Med undantag för deportationerna 1940 så blev vistelsen för romerna i ”Zigenarlägren” långvarig. Marzahn i Berlin samt Lackenbach och Salzburg i Österrike var några av de värsta “zigenarlägren”. Hundratals romer dog i dessa läger på grund av de fruktansvärda förhållandena. Lokalbefolkningen i Tyskland klagade oavbrutet på dessa läger och krävde att romerna skulle deporteras så att man skulle kunna ”säkerställa moral och säkerhet”. Den lokala polisen använde dessa klagomål för att försöka förmå SS-chefen Heinrich Himmler att återuppta deportationerna av romer österut.
Romska barn omhändertogs
De romska barnen internerades tillsammans med sina föräldrar i de lokala lägren runtom i Tyskland. De blev, liksom de vuxna, undersökta och klassificerade av de rasbiologiska ”vetenskapsmännen”. Mellan 1933 och 1939 så omhändertog myndigheterna många av de romska barnen och placerade dem på olika statliga inrättningar. Romska barn som skolkade sågs som brottslingar och sändes till ungdomsvårdskolor. De som inte kunde tala tyska bedömdes vara ”svagsinta” och sändes till ”specialskolor” för mentalt handikappade. Från 1941 förbjöds romska barn att gå i skolan.
Deportationerna
Det hade skett deportationer av romer i mindre skala ända sedan 1938. Men det var först 1943, efter att Himmler utfärdat ett dekret om att alla romer som vistades i Tyskland skulle deporteras till koncentrationsläger, som de stora deportationerna satte igång. Deportationer av romer pågick nästan samtidigt i 14 olika länder. Romer som deporterades från Tyskland hamnade i Auschwitz-Birkenau, men många romer hamnade i andra läger.
Deportationerna skulle skötas av den lokala polisen. Eftersom man gått ut från Ritters rashygieniska institut och informerat om att det skulle göras undantag för “rasrena” romer så litade polisen på institutets uppgifter (kategorisering) där den fanns. I de fall då det inte fanns någon sådan vägledning så skötte den lokala polisen ”selektionen” själv och i praktiken skickade man iväg alla romer. De skickade till och med iväg romer som var hemma från tjänstgöring i den tyska krigsmakten.
Romer arresterades också på grund av att de ansågs vara ”asociala” eller ”vaneförbrytare” och sändes därpå till koncentrationsläger som Buchenwald, Dachau, Mauthausen, Ravensbrück och Sachsenhausen. Alla koncentrationsläger i Tyskland hade romska fångar. Alla fångar bar ett märke utifrån vilken kategori de tillhörde, enligt nazisterna. Romerna bar antingen en brun triangel som symboliserade ”zigenare” eller en svart triangel för “asocial” eller en grön för “kriminell”. Varje romsk fånge tatuerades även med ett identifikationsnummer som började med bokstaven Z.
De romer som deporterades till Auschwitz-Birkenau placerades, hela familjer, i en av Auschwitz II - Birkenaus lägersektorer (i sektor BII e). Man byggde där upp ett “zigenarfamiljeläger”. Från den 26 februari 1943 till juli 1944 så fanns uppskattningsvis 23 000 människor där från minst 14 olika länder. Romerna var den tredje största gruppen som deporterades till Auschwitz. Ungefär 20 000 dog under lägervistelsen. De flesta dog av sjukdom och brist på mat, resten gasades ihjäl. Ett fåtal överlevde därför att de skickades till arbetsläger i Tyskland.
Hitler och ”zigenarfrågan”
I december 1942 träffades Adolf Hitler och SS-chefen Heinrich Himmler för att besluta om ”zigenarfrågan”. Himmler drev sin uppfattning att det fanns en ”renrasig” och ”socialt välanpassad” grupp av romer som han ville undanta från det pågående folkmordet. Propagandaministern Joseph Goebbels, bland andra, stod för en kategorisk linje vilken han formulerade i september 1942 som att: ”judar och zigenare rakt av”, tillsammans med olika straffångar, skulle ”förintas genom arbete”. Hitlers ställföreträdare Martin Bormann delade synsättet.
Himmler, vars SS skulle genomföra folkmordet, vände sig emot att alla zigenare likställdes med judar. I mötet i december 1942 lyckades han övertyga Hitler att gå med på vissa undantag. Himmler, som hade stöd av vetenskapliga rådgivare, hänvisade till att romerna härstammade från norra Indien, talade ett språk som var indoeuropeiskt och sålunda hörde de individer som talade språket hemma bland ”arier”, fast endast om de var renrasiga.
Den grupp som skulle undantas från utrotning beräknades uppgå till ett par tusen individer. Han framförde tanken om att sätta upp en ”indisk” legion inom SS med frivilliga renrasiga romer. De bevarade zigenarna skulle få ett eget reservat i Burgenland (ett gränsområde mellan Österrike och Ungern) och få röra sig fritt och bedriva sin ”nomadkultur”. Lingvister och antropologer skulle studera dem på plats för att spåra rötterna till tyska seder och bruk.
Hitler gick dock inte med på alla Himmlers idéer, men han accepterade att de renrasiga romerna skulle undantas. Men det blev aldrig något zigenskt reservat, inte heller rekryterades någon zigensk frivilligkår inom SS. Däremot kunde ett fåtal desperata romska fångar överleva genom att både sterilisera sig och gå med i SS-brigaden ”Dirlewanger”.
När romer i februari 1943 började skickas från Tyskland till Auschwitz föregicks det på vissa håll av en egendomlig urvalsprocess då lokala ”zigenartalesmän” listade de renrasiga familjerna. Listorna kontrollerades sedan mot de omfattande släktträd som Dr Ritter och hans vetenskapsmän hade iordningställt. Ett fåtal romer som inte skickades direkt till koncentrationsläger fick stanna kvar i mindre arbetsläger som upprättades runtom i landet. Där sattes de i slavarbete inom krigsindustrin.
Det var uppenbarligen svårt för nazisterna att inordna romerna i sin raspolitik. Delvis hängde det ihop med att Hitler själv sällan uttalade sig negativt om romer och inte heller skrev någonting om dem i ”Mein Kampf”. Forskare har funnit att han endast två gånger diskuterade zigenare med sina rådgivare.
