Folkmordet på romer
Folkmordets förspel
Antiziganismen
Antiziganism är den rasism som riktar sig mot romer, “zigenare”. Antiziganismen är troligen lika gammal som romernas historia i Europa, det vill säga snart tusen år. Liksom judarna har romerna betraktats som ett främmande folk, setts med misstro och fruktan och omgivits av mytbildning. Antiziganismen har i olika perioder tagit sig uttryck i pogromer och andra förföljelser. Under medeltiden började man kalla romer ”tattare” och sedan ”zigenare”.
Den förföljelse och diskriminering mot romer som skedde under andra världskriget var således inget nytt, det hade romer varit utsatta för i århundraden. Fientligheten mot romer utgick från början från främlingsfientliga och religiösa motiv. Myter och fördomar var vanliga. Ända in i vår tid har det påståtts att zigenare kidnappar barn, ägnar sig åt trolldom och orsakar farliga sjukdomar. Under 1800-talet så fick förföljelsen en mer rasbiologisk och rasistisk motivering. Antizigenska lagar infördes i det tyska riket redan under slutet av 1400-talet och en diskriminerande lagstiftning levde vidare fram till den nazistiska eran. Att utanförskapet hade pågått så länge var en förutsättning för den förföljelse som kom att bedrivas av den nazistiska regimen.
Nazisternas raspolitik – ”rena” och ”blandrasiga” romer
När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 övertog man den redan förda politiken gentemot romer, men gjorde tillämpningen mera systematisk och centraliserad. Nazisterna hade (samtidigt?) en komplicerad inställning till romerna. Det fanns de nazister, bland annat SS- chefen Heinrich Himmler som menade att det bland romerna kunde finnas ”rena arier”. I början av nazisttiden var inte heller romerna utpekade som ett direkt hot (som judarna). Hur skulle man kunna förfölja en grupp som kanske var av ariskt ursprung?
Snart hittade rasforskarna “vetenskapliga” bevis för att de flesta romer var “rasblandade”, det vill säga mindervärdiga. På grund av sina långa vandringar genom århundraden hade deras blod blandats med lägre stående individer ur andra raser och det hade uppstått en blandras – ”Zigeunermischlinge”. En enig tysk kriminalforskning ansåg de romska blandrasiga – ”Mischlinge” – vara ärftligt brottsbenägna, arbetsskygga och asociala. Deras antal ansågs vara mycket större än de ”renrasiga” romernas och därför utgjorde de ett stort hot mot samhällsordningen och utsattes för ”brottsförebyggande” åtgärder.
Dr. Robert Ritter och hans kollega Eva Justin tar
blodprov som en del i deras rasforskning på romer.
Landau, Tyskland, 1938. Foto: USHMM.
Rasbiologer fick till en början avgöra vilka som skulle klassas som ”mindervärdiga” och vilka som var ”rena”. 1936 grundades ett forskningsinstitut (Rassenhygienische Forschungsstelle) som skulle göra bedömningarna. Det var Tysklands viktigaste institut för forskning om romer. Arbetet leddes av Dr Robert Ritter, kriminolog och psykolog, som bland annat drivit tesen att kriminellt beteende var genetiskt förutbestämt. Dr. Ritter och hans forskningsteam besökte zigenarläger och undersökte tusentals romer. Man dokumenterade, registrerade, mätte, fotograferade och slutligen kategoriserade man romerna. Ritter konstruerade långa genealogiska tablåer – somliga täckte flera meter papper – för att bestämma graden av ”rasrenhet”.
Ritters medarbetare hotade romerna med arrestering och förflyttning till koncentrationsläger om de inte i sin tur pekade ut släktingar. På det sättet lyckades Ritter registrera nästan alla romer i Tyskland. Ritter bedömde att cirka 90 procent av alla romer i Tyskland bar på degenererat blod och att de dessutom hade kriminella karakteristika. Eftersom de därmed utgjorde ett hot rekommenderade Ritter att de skulle tvångssteriliseras. De renrasiga romerna skulle däremot placeras i speciella ”reservat”, ansåg Ritter.
Det fanns en viss förvirring bland nazisterna kring hur man skulle se på romerna. Många ville döda allihop utan undantag. Och i praktiken gjordes det heller inga distinktioner / uppdelningar när romerna senare deporterades till Auschwitz och andra läger.