Folkmordet på romer
Romernas historia
Romerna kommer till Europa
Europas romer anses vara ättlingar till de människor som århundradena kring 1000-talet av okänd anledning lämnade sina hem i Nordvästra Indien och delar av nuvarande Pakistan för den långa vandringen mot Europa. Språkforskning har visat det nära släktskapet mellan nordindiska språk som hindi och punjabi och romani, romernas språk. Man vet också att vandringen gick genom Persien och Armenien mot Grekland eftersom romani har inslag av persiska, armeniska, grekiska och kurdiska låneord.
Från Kreta finns uppgifter om romer redan år 1322. De indiska utvandrarna spred sig sedan över Europa. En del av dem blev bofasta medan andra fortsatte ett nomadiserande liv. I Stockholms stads tänkebok berättas om ett stort romskt följe som besökte staden år 1512. På många håll i Europa där romerna vistades förföljdes de eller förvisades från landet, men i Balkanländerna blev de bofasta. Under lång tid ansågs det inte ens vara ett brott att döda en rom. I Central- och Östeuropa förekom till och med regelrätta ”zigenarjakter” då romerna, likt djur, jagades och dödades.
Kring sekelskiftet och under 1900-talets första hälft kunde romerna i Europa fortfarande försörja sig på traditionellt sätt genom hantverk, hästhandel, spådom med mera. Många var också skickliga musiker. En del romska grupper var bofasta och mer eller mindre assimilerade, medan andra var nomader och reste omkring med häst och vagn och bodde i tält. Så småningom skaffade sig en del bil och husvagn men fortsatte ett ambulerande liv. Många som ville bli bofasta tvingades att fortsätta sitt liv som kringresanden och många tvingades också leva i fattigdom och misär helt utanför samhället.
Icke önskvärda
I början på 1900-talet började man i flera väst- och centraleuropeiska länder mer metodiskt kontrollera romerna. En ”zigensk informationsbyrå” (”Zigeunerzentrale”) inrättades 1899 i München i Tyskland med uppgift att registrera alla romer i landet. Här samlades data över personer, släkter och band som kategoriserades som zigenare. Här upprättades kartotek och, eftersom den tidens vetenskapliga kriminologi krävde det, färdigställdes genealogiska stamträd över zigenarsläkter. Meningen var att polisen runt om i landet skulle kunna ringa till München varje gång de hade misstankar rörande en person.
Chefen för ”Zigeunerzentrale”, Alfred Dillmann gav även ut en ”Zigeuner-Buch” bestående av anteckningar om flera tusen personer och släkter. Dessa kartotek och register kom senare till användning när Nazityskland inledde sina kampanjer mot romer. Man såg romerna som ett hot och man varnade för rasblandning.
I Sverige började myndigheterna systematiskt registrera ”zigenare och tattare”. Romerna sågs som en skadlig ras som man ville begränsa. Sverige stängde till och med sina gränser för romer mellan 1914 och 1953. Romer var då förbjudna att invandra till Sverige. Vissa antropologer drev idén att det gick att identifiera brottslingar genom kroppsliga kännetecken. Kännetecknen var dessutom ärftliga. På detta vis förvandlades den stigmatiserande stereotypen zigenare från att vara en etnisk och social beteckning, till att bli rasbiologisk.
Eftersom romer figurerade så mycket i den tidens debatt som brottsbenägna, behandlades de som en "ras" med ärftlig kriminalitet och asocialitet i sin natur. Rasbiologin växte sig stark och omvandlades till en ”vetenskap”. Det svenska Rasbiologiska institutet var en av det främsta inom sitt område. Där, liksom i andra sammanhang, samlade man bilder på romer och kallade dem tjuvar och lösdrivare. De var av en sämre sort ansåg man. Man ville till och med stoppa romer från att fortsätta fortplanta sig. Tvångssteriliseringarna tog sin början i såväl Sverige som Tyskland under 1930-talet.
Man stiftade även lagar för att förhindra romerna att sätta ner sin bopålar. De fick bara stanna på en plats en kortare tid, sedan fick de resa vidare. Om de inte gav sig av avhystes dem med hjälp av polis. En lång rad lagar och bestämmelser instiftades i såväl Tyskland som Sverige och andra länder långt före andra världskriget som syftade till att diskriminera romerna på olika sätt. I delstaten Bayern i Tyskland antogs 1926 en lag för ”bekämpandet av zigenare, resande och arbetsskygga”. En rom som inte kunde visa att han eller hon hade ett fast arbete riskerade till exempel att sättas i tukthus.
