Antisemitism – en introduktion
Artikel av Henrik Bachner
Henrik Bachner är idéhistoriker vid Lunds universitet. Artikeln utgör en kortad och bearbetad version av inledningskapitlet i hans avhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999). Återkomsten har utgivits som pocket 2004. Nyutgåvan innehåller ett nyskrivet efterord som diskuterar antijudiska motiv i svensk Mellanösterndebatt efter år 2000. Återkomsten är utgiven av Natur och Kultur och finns i bokhandeln.
Det farliga med antisemitismen är inte de bekännande antisemiterna, utan de andras villighet att tillerkänna delar av deras trosbekännelse ett visst mått av rimlighet och berättigande. Inge Lønning 1
Att motivera varför studiet av antisemitism är viktigt ter sig överflödigt. 1900-talet bjöd på enastående framsteg inom vetenskap, kultur och politik, men det var också barbariets och folkmordens århundrade. Totalitära ideologier och rasistiska läror skördade miljontals offer. Några av dessa katastrofer inträffade i Europa. En av dem var Förintelsen.
Vill vi förstå de historiska processer som ledde fram till Nazitysklands massmord på judarna utgör antisemitismen blott en faktor, men en fundamental sådan. Den nazistiska världsåskådningen kretsade i stor utsträckning kring demoniska fantasier om judarna som en satanisk kraft vilken hotade den »ariska rasens» överlevnad. Men om nazismen genom den antijudiska besattheten och, framför allt, de förbrytelser som begicks representerar något unikt i antisemitismens historia, är den betydligt mindre originell vad gäller de stereotyper och myter som formade bilden av judarna. Flertalet av dessa byggde vidare på tankefigurer med månghundraåriga rötter i den europeiska civilisationen. Nazisterna förvandlade dessa fördomar till en extrem och mordisk pseudovetenskap, men i modifierade former kunde besläktade föreställningar återfinnas inom breda samtida europeiska opinioner.
Med hänsyn till Förintelsens monumentala karaktär är det naturligt att antisemitismen under efterkrigstiden intimt skulle komma att förknippas med nazism och massmord. Men perspektivet fick konsekvenser för förståelsen av problemets omfattning och karaktär. Å ena sidan har det tenderat att generera en bild av judefientlighet som något extremt och onormalt, av en yttring isolerad till icke-demokratiska extremiströrelser och galenpannor. Termen antisemitism blir på detta sätt överladdad, implicerande ett intensivt, öppet och handlingsinriktat hat. Eftersom en sådan form av judehat i det efterkrigstida Västeuropa i princip endast förekommit inom den länge djupt diskrediterade och marginaliserade extremhögern, har antisemitismen i viss utsträckning uppfattats som ett marginellt problem. Å andra sidan har sammankopplingen med nazism och utrotning resulterat i en partiell blindhet inför mildare former av antisemitism, inför de kulturellt betingade fördomar och negativa attityder som fortlevt inom bredare befolkningsskikt.
Dessa tendenser kom dock sannolikt att också befrämjas av vissa historisk-psykologiska faktorer. Den ökade medvetenheten om Förintelsen, dess orsaker och konsekvenser, genererade på vissa håll ett selektivt minne, en retuscherad och mindre plågsam bild av det nära förflutna. Inte bara judefientlighet utan också rasbiologi, protyska sympatier, samarbete med tredje riket och andra belastande element klipptes bort eller tonades ned. Strävan att tillrättalägga historien må ha varit starkast i länder där regeringar eller betydande befolkningsgrupper aktivt kollaborerat med Nazityskland, men gav sig också till känna i neutrala och fd allierade stater. 2
Sverige utgör härvidlag inget undantag. Även om där sedan krigsslutet funnits röster som på ett kritiskt sätt befattat sig med de mer kontroversiella sidorna av svensk historia under mellankrigstiden och krigsåren, skulle det dröja till 1980- och 90-talen innan en mer problematiserande syn på denna era på allvar etablerade sig i det offentliga samtalet. Mönstret återspeglas till en del även i den akademiska forskningen. I boken Sverige och Förintelsen (1997) skriver etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén:
Förintelsen har kanske inte förträngts i Sverige mer än på annat håll. Men de centrala frågorna om vad detta folkmord betyder har inte desto mindre varit anmärkningsvärt frånvarande i svensk debatt. En nymornad uppmärksamhet femtio år efteråt förändrar inte bilden. Svenska forskare har ägnat Förintelsen skandalöst litet intresse. I våra skolböcker marginaliseras Förintelsen nästan undantagslöst till en avgränsad detalj inklämd bland andra världskrigets många slag. Sällan diskuterar vi Förintelsen som ett historiskt trauma som ställer frågor om moral och människosyn på sin spets. 3
Möjligtvis kan delar av detta ointresse även förklaras av att det nationella projektet i hög utsträckning dominerat den svenska historieforskningen, men ämnets frånvaro och marginalisering kan inte frikopplas från den allmänna oviljan att beröra de mörkare aspekterna av svensk och europeisk samtidshistoria. Det är förmodligen ingen tillfällighet att de första studier som genomgripande kom att behandla Sveriges reaktioner inför och agerande under Förintelsen genomfördes av utländska historiker. 4
Den snäva och ahistoriska synen på antisemitism som i huvudsak ett nazistiskt eller högerextremt fenomen bör således även förstås som ett medvetet eller omedvetet led i konstruktionen av en obefläckad nationell historia och identitet. En studie av judefientlighet i det efterkrigstida Österrike noterar att antisemitismen, i den offentliga debatten, regelmässigt definieras så strängt att den framstår som ett obetydligt problem och samtidigt konsekvent hänskjuts till den högerradikala scenen. Därmed, skriver forskarna, »kan man - det är den outtalade förhoppningen - slippa konfrontationen med judefientliga fördomar i bredare folklager.» 5 Om Österrike, genom sin historia, utgör ett särfall, torde liknande motiv i någon mån även ha påverkat förhållningssättet i länder där frågan varit mindre infekterad.
Den efterkrigstida antisemitismen
Med Nazitysklands kapitulation och med en ökad insikt om karaktären och omfattningen av de brott som begåtts mot judarna följde i Västeuropa ett attitydskifte till antisemitismen som fenomen. Den fördomskultur som tidigare i viss utsträckning accepterats var inte längre rumsren. Antijudiska och rasistiska hållningar och idéer tabubelades. 6 Den anti-antisemitiska normen resulterade i att judefientliga uttryck under ett par decennier blev allt mer sällsynta i den offentliga debatten i Västeuropas demokratier. Attitydundersökningar genomförda i en rad olika länder under efterkrigstiden pekar också på en relativ försvagning av antisemitismen. Dock, dessa förändringar, om än signifikanta, innebar inte att den preexisterande antijudiska föreställningsvärlden, frammejslad under århundraden och djupt rotad i den västerländska-kristna civilisationen, försvann. Sega tankestrukturer, vilket antisemitismen utgör, är svårföränderliga.
Med ett ökat tidsavstånd till andra världskriget och med framväxten av nya generationer skedde en avmattning av det tabu som omgärdade antisemitismen. Samtidigt framträdde nya omständigheter vilka reaktiverade kvarlevande negativa stereotyper om judar. Forskningen om den efterkrigstida antisemitismen i Västeuropa pekar i relativt stor samstämmighet på slutet av 1960-talet som en brytpunkt varefter antijudiska teman på ett mer tydligt sätt återintroduceras i den offentliga debatten. Denna utveckling var inte allmän, utan omfattade relativt marginella opinioner. Men förändringen var, mot bakgrund av stämningsläget decennierna dessförinnan, radikal.
Orsakerna bakom dessa skeenden är komplexa. Dock är det i regel framför allt två faktorer som framhålls, vilka var och en för sig eller i samspel stimulerar reaktiveringen av antisemitismen. Den ena hänger samman med Förintelsen eller, mer precist, svårigheten att komma till rätta med denna erfarenhet och dess konsekvenser. Massmordet på Europas judar ställde avgörande frågor om ansvar och skuld, frågor som berörde inte bara den enskilde individen eller nationen, utan den europeisk-kristna kulturen som helhet. Reaktionerna på denna problematik skiftade. Några av dem var tydligt irrationella. Vissa, framför allt i Västtyskland men också annorstädes, svarade med en ambivalent filosemitism inte sällan parad med en långt driven glorifiering av den judiska stat som bildats 1948. Hos andra ledde »skuldbördan» - genuint upplevd eller av samtiden påbjuden - till aggressivitet mot offren, mot judarna som genom sin blotta existens påminde om det som få ville minnas, som uppfattades som källan till det obehag eller den frustration skuldproblematiken gav upphov till. Ett förnyat ressentiment föddes som kanaliserades längs en redan upparbetad väg kantad av välbekanta stereotyper och myter, vilka nu anpassades och rationaliserades i enlighet med rådande politiska realiteter och behov.
Den andra faktorn var Israel. Under 1950- och 60-talen fanns i Västeuropa ett utbrett stöd för den judiska staten, som samhällsbygge men också som part i den arabisk-israeliska konflikten. I vissa avseenden var dock det proisraeliska sentimentet också det en effekt av Förintelsen, ett uttryck för empati med såväl som skuldkänslor gentemot offren. Mot slutet av 1960-talet förändrades klimatet och en mer kritisk hållning till Israel blev tydlig. Detta var dels en konsekvens av händelseutvecklingen i Mellanöstern. Junikriget 1967 hade förvandlat Israel till en ockupationsmakt och stärkt de nationalistiska strömningarna i israelisk politik, samtidigt som det ledde till en ökad uppmärksamhet på och förståelse för palestiniernas situation och nationella kamp. Men attitydskiftet var också en effekt av de politiska förändringar och inte minst den radikalisering av delar av opinionerna som samtidigt ägde rum i Västeuropa.
Om den Israelkritiska debatt som nu växte fram i huvudsak baserade sig på sakliga eller ideologiska grunder och i stor utsträckning tycks ha varit fri från antijudiska inslag, skulle den med tiden även komma att fungera som det kanske främsta forumet för artikulering av fördomar mot judar. Två skäl framstår som särskilt viktiga för denna utveckling. För det första har Israel under efterkrigstiden utgjort den primäre judiske aktören på världsarenan. Således var det närmast ofrånkomligt att den judiska staten, dess existens och agerande, av vissa opinioner även skulle komma att tolkas genom ett raster av kulturellt rotade negativa föreställningar och attityder. Som historikern Jacob Katz skriver: »Eftersom antijudisk fientlighet alltid har följt den judiska historien i spåren, och den senaste fasen i denna utmärks av skapandet av den judiska staten, är den nya metamorfosen knappast överraskande.» 7 Israel kom, med andra ord, att fungera som en katalysator och en projektionsskärm för kvarlevande fördomar såväl som för det förnyade ressentiment som Förintelsens konsekvenser gav upphov till. För det andra blev Israeldebatten, i en tid då antisemitiska idéer saknade legitimitet, den enda arena på vilken negativa uppfattningar om judar kunde uttryckas på ett legitimt sätt, då de här kunde rationaliseras i termer av politisk eller ideologisk kritik. Dessa iakttagelser har endast en begränsad bärkraft när det gäller den högerextrema eller nazistiska agitationen, men desto större relevans för den kulturella antisemitism som fortlevt och manifesterats i den offentliga debatten i det efterkrigstida Västeuropa.
Den tyske historikern Wolfgang Benz har beskrivit några av den europeiska efterkrigstida judefientlighetens särdrag och drivkrafter. Den »nya» antisemitismen, skriver han, existerar inte trots Auschwitz,
utan i hög utsträckning just på grund av Auschwitz, den när sig på känslor av skuld och skam, som uttrycks som lögner om eller trivialisering av Förintelsen, den maskerar sig som kritik mot sionismen eller fientlighet mot Israel. - - - En såda n…antisemitism behöver inget reellt existerande hatobjekt, därför har antisemitismen i Europa efter nationalsocialismens fall i mångt och mycket förvandlats till en aversion mot en abstrakt minoritet. 8
Genom den forskning som bedrivits har vi i dag en förhållandevis god bild av hur den antijudiska idévärlden och argumentationen utvecklats i Västeuropa efter andra världskriget. I synnerhet gäller detta länder som Västtyskland/Tyskland, Österrike, Frankrike och Storbritannien. Även kunskapen om Sverige har vuxit under senare år. Historikern Heléne Lööw har undersökt den antisemitiska idévärlden och propagandan inom den svenska nazistiska och rasistiska rörelsen under delar av efterkrigstiden. 9 Min avhandling, Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945, (1999) ger, utifrån en analys av den offentliga debatten, en bild av hur den bredare kulturellt förankrade antijudiska fördomstraditionen har utvecklats efter andra världskriget. En nyutgåva 2004 innehåller även ett efterord som diskuterar antisemitiska motiv i svensk Mellanösterndebatt efter år 2000.
Förklaringar till antisemitismen
I den antisemitismforskning som vuxit fram under efterkrigstiden har olika teoretiska perspektiv utvecklats. Fenomenet har studerats utifrån en socio-ekonomisk, socio-politisk eller socialpsykologisk förklaringsmodell, 10 det har penetrerats med hjälp av psykologiska och psykoanalytiska teorier 11 eller belysts utifrån en historisk eller idéhistorisk analys. Alla dessa angreppssätt (vilka sällan renodlas, utan ofta kombineras) kan vara och har i många fall varit fruktbara. Dock, vill vi förklara antisemitismens grundläggande orsaker och historiska kontinuitet, stöter vissa teorier på uppenbara problem. Analyser som tar fasta på samhälleliga konflikter av social, ekonomisk och/eller politisk art kan hjälpa oss att förstå varför ett antijudiskt sentiment stärks eller exploateras i vissa situationer, men säger i regel desto mindre om varför just judarna genom historien återkommande fallit offer för en distinkt form av fientlighet eller varför aversionen och föreställningarna kunnat fortleva under mer harmoniska samhälleliga förhållanden. Marxistiskt inspirerad forskning, som tolkat antisemitismen som ett resultat av kapitalismens framväxt och utveckling, har inte bara haft svårt att förklara den nazistiska antisemitismen och Förintelsen utan står också svarslös inför den månghundraåriga förkapitalistiska judefientligheten liksom inför dess existens i socialistiska samhällen. Teorier som utgår från ett socio-ekonomiskt perspektiv får också svårigheter att förklara varför antisemitism kan uppträda i länder med liten eller ingen judisk befolkning eller penetrera geografiska områden och kulturer som saknar historisk beröring med judar och judendom.
Förklaringsmodeller som tar sin utgångspunkt i psykologiska teorier har givit viktiga insikter om antisemitismens funktion på det individuella eller kollektiva planet. Detta gäller inte minst stereotypiseringens mekanismer och projektionens roll vid konstruktionen av vissa antijudiska motiv. 12 Mindre framgångsrika har, enligt min mening, de teorier varit som sökt förklara judefientligheten som ett utslag av rädsla eller fientlighet inför det främmande, det avvikande. Inte heller dessa teorier kan begripliggöra varför judarna historiskt sett stigmatiserats i högre utsträckning än andra minoritetsgrupper. Vidare tar de inte hänsyn till det faktum att fientligheten ofta tagit sikte på judar som i fråga om yttre attribut och livsstil anpassat sig efter det icke-judiska samhällets normer. »I verkligheten», påpekar historikern Shmuel Ettinger, »var hatet mot juden som försökte framstå som icke-jude intensivare än hatet mot judar som motsvarade den traditionella bilden.» 13 Liknande problem uppträder när antisemitism tolkas som ett uttryck för förakt för svaghet. Visserligen kan vi i den antijudiska fördomsarsenalen finna bilder av judarna som svaga och underlägsna, men betydligt mer dominerande är föreställningen om judarna som starka och allsmäktiga. Den nazistiska antisemitismen, vilken vilade på föreställningen om en judisk världskonspiration, på en världsbild enligt vilken judarna styrde såväl USA och Storbritannien som Sovjetunionen, grundade sig därför inte på förakt för svaghet - som en i Sverige ofta åberopad studie låtit göra gällande 14 - utan långt mer på rädsla för en inbillad styrka. Teorier av detta slag tenderar att avjudaisera antisemitismen. Att just judarna drabbats blir här närmast en tillfällighet. 15
Judefientligheten har inte utgjort ett enhetligt fenomen genom historien. Oavsett var vi identifierar dess ursprung - i den förkristna antika civilisationen, under kristendomens tre första århundraden eller under högmedeltiden - har denna fientlighet fram till modern tid inte bara växlat i styrka, utan också antagit en rad olika skepnader. Varje manifestation måste förstås utifrån sin egen specifika kontext. Samtidigt präglas fenomenet av en unik historisk och idémässig kontinuitet. Även om man kan ifrågasätta historikern Yehuda Bauers påstående att den enda förändring antisemitismen genomgått i modern tid är språklig, 16 kvarstår faktum att den antijudiska idévärlden i väsentlig grad förblivit intakt. Vissa teman - allt ifrån bilden av »juden» som ondskefull, hämndlysten, ohederlig, girig och materialistisk till fantasierna om judarnas makt och konspirationer mot icke-judar - har bildat ledmotiv i antijudisk argumentation sedan århundraden, i några fall årtusenden. Rationaliseringarna har förändrats (från religiösa rättfärdiganden till nationalistiska, rasistiska, ideologiska och politiska), vissa komponenter har mattats av eller fallit bort, andra tillkommit, men de grundläggande tankefigurerna har varit anmärkningsvärt konsistenta.
Vill vi förstå hur antisemitismen kunnat fortleva och varför dess tankevärld ser ut som den gör, måste därför, enligt min mening, den historiska och idéhistoriska analysen stå i förgrunden. I anslutning till historikern Robert Wistrich vill jag hävda att »[v]arje empiriskt hållbar diskussion om antisemitism eller judehat måst e…först och främst ta ställning till frågan om dess historiska kontinuitet och utveckling.» 17
Antisemitismen kan bäst förstås genom en analys som tar fasta på såväl kontinuitet som avbrott, på det idémässiga arvet såväl som på en föränderlig kontext. I en studie av den medeltida antijudiska föreställningsvärlden och dess påverkan på den moderna tidens judefientlighet, noterar historikern Robert Chazan:
[V]arje nytt utvecklingsstadium av det antijudiska tänkandet kännetecknas av ett dialektiskt samspel mellan en nedärvd uppsättning negativa stereotyper och de nya samhällsförhållanden som existerar. Ur detta samspel växer det fram nya antijudiska föreställningar, som i sin tur blir en del av det antijudiska sentimentets historiska tradition. På detta sätt upprätthåller det antijudiska tänkandet ett visst mått av stabilitet och kontinuitet, fastän det i själva verket utvecklas och förändras avsevärt under historiens lopp. 18
Det kristna idéarvet
Om judefientligheten i sina tidigaste manifestationer, framför allt de som kom till uttryck i den antika världen, åtminstone till del kan betraktas som en form av xenofobi eller främlingsfientlighet, 19 skulle den i kristen kontext ges en helt annan signifikans. Kristendomen uppträder i historien som en negation av judendomen. Med Messias ankomst skulle, enligt den kristna läran, judendomen ha upphört att existera. Det »gamla förbundet» var ersatt med ett nytt, mellan Gud och det kristna »nya Israel». Men judarnas vägran att acceptera Kristus som Messias och judendomens fortsatta existens kastade tvivel över kristendomens anspråk. I syfte att förklara denna motsägelse föddes en antijudisk teologi uppbyggd kring beskyllningen om Kristus- eller Gudsmord. Från kyrkofäderna och framåt utvecklas en teologi som legitimerar och institutionaliserar diskriminering av judar samtidigt som den producerar en systematisk och långvarig demonisering av det judiska folket och dess tro. Judarna transformeras till något väsensfrämmade, till en symbol för ondska, hat och destruktion. 20 I denna process spelar, vilket inte minst är relevant för svenskt vidkommande, reformatorn Martin Luther en viktig roll. Hans skrift Om judarna och deras lögner från 1543 tillhör utan tvekan en av den kristna litteraturens mest hätska antijudiska diatriber. 21
Genom inlemmandet i den kristna förkunnelsen och teologin blev den negativa bilden av judarna och judendomen en integrerad del av den kristna-västerländska kulturen och självidentifikationen. På grund av dess djupa kulturella förankring kunde centrala motiv i den antijudiska idévärlden liksom en grundläggande negativ känslomässig inställning till judarna överleva kristendomens försvagning och den moderna världens framväxt. Chazan:
Även när inflytandet av den kristna syntesen - däribland dess traditionella antijudiska komponent - hade avtagit i hela det moderna Europa, bestod de starka föreställningarna om den fientlige och mäktige juden. 1800- och 1900-talen fogade nya beståndsdelar till den växande och föränderliga antijudiska föreställningsvärlden: judisk exploatering av den moderna demokratin, judisk kontroll över massmedia, den rasmässiga grunden för judisk identitet, för att endast nämna några. Alla dessa nya beståndsdelar införlivades emellertid med den breda föreställningsram om den fientlige och mäktige juden som hade vuxit fram i Nordeuropa i mitten av 1100-talet. 22
Den moderna antisemitismen, som föds mot slutet av 1800-talet och kulminerar under nazismen, avvisar eller tonar ned den judiska religionens betydelse för att istället förklara judarnas påstått negativa egenskaper med hänvisning till deras karaktär eller »ras». Men vid sidan av den biologiska rationaliseringen, utgjorde på ett grundläggande plan även den moderna rasistiska antisemitismen en fortsättning på den förmoderna kristna antijudiska traditionen. Därför det var, som Jacob Katz exemplariskt demonstrerat, »den judebild som hade ärvts från kristendomen som bestämde den sekulära uppfattningen om juden.» 23
Antisemitismen bör, enligt den tolkning som här förespråkas, primärt förstås som ett kulturellt fenomen. Dess bas utgörs av en i den kristna-västerländska civilisationen djupt rotad och historiskt vidareförmedlad föreställningsvärld såväl som en av dessa föreställningar skapad negativ emotionell infrastruktur. 24 En viktig förklaring till antisemitismens överlevnad ligger i transformeringen av »juden» till en abstraktion, till en extremt elastisk symbol för det som av vissa opinioner vid en viss tid uppfattas som hotande eller ondskefullt. 25 Under medeltiden transformerades judarna till symboler för Antikrist, Djävulen eller pesten för att under modern tid rekonstrueras som symboler för kapitalism eller kommunism. Liknande konstruktioner - anpassade till efterkrigstidens normer och realiteter - kan även noteras i det postnazistiska antijudiska tänkandet. Om antisemitismen förstås som ett i huvudsak kulturellt betingat fenomen torde, på ett mer grundläggande plan, den antijudiska traditionens historiska fortplantning bäst förstås som en följd av den västerländska kulturens fortlevnad och utveckling. Detta skulle, som Yehuda Bauer påpekat, också kunna förklara varför antisemitism kan existera i länder utan någon signifikant judisk befolkning. 26
Judarna och antisemitismen
Betoningen av kontinuiteter får dock inte leda till en tolkning av antisemitismen som något mytiskt och evigt. Även om antisemitismen i huvudsak utgör ett irrationellt fenomen, kan dess orsaker och utveckling förstås i rationella termer. Förståelsen av problemet befrämjas inte heller av en analys som frikopplar judarna från det övergripande skeendet. Judar har inte endast varit passiva offer i denna historia. De judiska minoriteternas agerande, sociala struktur, interagerande med icke-judiska majoritetssamhällen etc, är faktorer som också måste belysas. Judarnas funktion som penningutlånare i norra Europa under högmedeltiden, deras avancemang och framgångar inom ekonomi, vetenskap, kultur och politik i Central- och Västeuropa efter emancipationen och den höga koncentrationen av judar inom vissa yrkeskategorier, skapade i vissa avseenden faktiska konflikter eller konkurrenssituationer som på olika sätt kom att stärka ressentimentet mot dem. På samma sätt har det under efterkrigstiden existerat en koppling mellan staten Israels agerande och förekomsten av antijudiska reaktioner. Men denna insikt får inte förleda oss att förväxla orsak och verkan. Orsaken till antisemitismen står inte att finna hos judarna själva, däremot kan judars agerande utlösa eller förstärka en prexisterande latent fientlighet.
Identifikationen av »juden» med pengar och penningutlåning befrämjades - som bland annat Chazan visat - av faktiska (om än av kyrkan i huvudsak skapade) förhållanden i 1100-1200-talets Europa. Men bilden förankrades i en sedan länge etablerad kristen antijudisk föreställningsvärld och kunde därför som stereotyp vidareutvecklas och fortleva långt efter att judisk specialisering i penningutlåning upphört. Ett illustrativt exempel på detta utgör Shakespeares porträtt av Shylock i Köpmannen i Venedig. Shakespeare hade sannolikt aldrig träffat någon jude. Judarna hade drivits ut ur England 1290, cirka 300 år före dramats tillkomst. Hans judebild är således en konstruktion utifrån europeisk antisemitisk folklore, för vilken existensen av verkliga judar var irrelevant. 27 Det finns, med andra ord, litet stöd för historikern Albert Lindemanns tes om antisemitismens bilder, att det framför allt är »upplevelser av verkliga människor i den verkliga världen som ger dem näring och liv .… När verkliga judar inte motsvarar dessa föreställningar, vilket ofta är fallet, sätts föreställningarna i fråga.» 28
Föreställningarna om judarna som ondskefulla, hämndlystna och hatiska, som Djävulens jordiska sändebud, pestspridare och ritualmördare, som ohederliga, parasiterande och utsugande bygger lika litet som myten om judarnas allmakt och världskonspiration på människors verkliga erfarenheter av judar. »Verkliga judar» har inte skändat nattvardsbrödet, inte haft horn, inte utsöndrat en specifik illaluktande doft, inte begått ritualmord på kristna barn, inte ingått i en global sammansvärjning syftande till världsherravälde, inte styrt media, finansvärlden och den internationella politiken, inte utgjort ett kollektiv av revolutionärer, bolsjeviker eller kapitalister osv. De judar den icke-judiska världen har mött har således inte överensstämt med bilden av dem, men ändå har föreställningarna och myterna fortlevt under långa tidsperioder och blommat upp igen då specifika omständigheter förelegat. Den antijudiska idévärlden bör, med andra ord, primärt förstås som en fantasiprodukt formad av en mer än tusenårig demonisering. Judiskt agerande kan aktivera vissa stereotyper eller myter, men det har inte skapat dem än mindre kan det få dem att försvinna. Förekomsten av judehat i England århundraden efter utdrivningen, i Ryssland långt innan judar tilläts bosätta sig där, i Polen och andra länder efter att Förintelsen utplånat eller reducerat den judiska befolkningen till marginella spillror, eller det faktum att antijudiska myter kan reproduceras i länder påverkade av västerländsk kultur, men utan signifikanta historiska beröringspunkter med judar och judendom - som exemplen Japan och Malaysia demonstrerat under senare decennier 29 - understryker på ett tydligt sätt att antisemitismen inte kan förklaras med hänvisning till vad judar gör, säger och tänker.
Ett annat exempel på detta kan hämtas från Sverige. Vid slutet av 1800- och under 1900-talets första decennier hade Sverige en judisk befolkning bestående av något eller några tusental individer. 30 Detta innebär att majoriteten svenskar hade liten eller ingen erfarenhet av »verkliga» judar. Ändå »visste» många svenskar exakt hur judar såg ut och betedde sig. Som historikern Lars M. Andersson visat var vid denna tid den traditionella antisemitiska bilden av »juden» djupt förankrad i den svenska föreställningsvärlden. I skämtpress, litteratur och så småningom film porträtterades judarna regelmässigt i enlighet med den europeiska fördomsreservoarens klassiska stereotyper. Dessa bilder användes, och kunde bara nyttjas, därför att publiken kände igen och förstod dem. Men den »jude» de kände var en konstruktion sprungen ur det gemensamma europeisk-kristna idéarvet. 31
Generellt sett, skriver historikern Steven T. Katz, är
judars individuella och kollektiva uppförand e…inte den primära orsaken till antisemitism. Snarare tolkar antisemiter judiskt beteende i enlighet med förutfattade och falska föreställningar som redan ingår i, och dikteras av, deras ontologiska konstruktion av verkligheten. Rika judar, till exempel, frammanar starka stereotyper, förknippade med ocker, och framgångsrika judar frammanar eggande och illasinnade intryck av konspiratorisk makt och exploatering, men lika rika och framgångsrika protestanter framkallar däremot inte dessa alienerande karikatyrer. 32
Slutsatsen, att den grundläggande orsaken till hat och fördomar står att söka inte hos den stigmatiserade gruppen, utan i förhållanden som präglar den omgivande kulturen, gäller inte bara för antisemitismen, utan också för de kollektiviserande negativa bilder och attityder som historiskt sett drabbat en rad andra grupper, däribland svarta, kvinnor, homosexuella, utvecklingsstörda och handikappade. 33
Terminologi, differentiering och definition
På grund av antisemitismens komplexa och mångfasetterade karaktär är det svårt att finna en tillfredsställande definition av begreppet. Denna svårighet förstärks av att termen i sig själv är djupt problematisk och missledande: någon »semitism» i förhållande till vilken man kan vara »anti» existerar inte och har aldrig existerat. Termen är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper (semitiska språk) med rasliga och etniska klassificeringar. Den anses ha myntats av den tyske journalisten och judehataren Wilhelm Marr 1878. 34 Syftet var att markera distans till den kristna judefientligheten och samtidigt klä det moderna, sekulära judehatet i en neutral och vetenskaplig terminologi. Antisemitism är således en nonsensterm. Men detta har inte förhindrat att den sedan länge etablerats, i dagligt tal såväl som inom forskningen, som en vedertagen beteckning på judefientlighet. 35 Om vissa forskare valt att begränsa nyttjandet till den moderna tiden och dess nationalistiskt och rasistiskt färgade diskurs, 36 använder andra, sannolikt flertalet, termen på ett mer allmänt sätt för att beteckna olika historiska manifestationer av fientlighet mot judar. 37 Det restriktiva bruket har den fördelen att det bidrar till att framhålla judefientlighetens skiftande karaktär och attribut under olika historiska epoker. Den breda tillämpningen av termen antisemitism, å andra sidan, understryker den grundläggande kontinuiteten i den antijudiska föreställningsvärlden. Om man, som jag själv, väljer att nyttja termen i bred bemärkelse, är det viktigt att samtidigt söka skilja mellan olika former av judefientlighet. I syfte att betona den religiösa och primärt kristna karaktären på vissa teman och yttringar kan även termen antijudaism användas. Det kan dock hävdas att denna term i många fall kan brukas synonymt med antisemitism, då antijudaismen historiskt sett i regel kommit att inbegripa och fått avgörande konsekvenser för det folk som förkroppsligat och burit upp denna tro. 38
Ser vi till den historiska litteraturen är en bred definition av antisemitism den sannolikt vanligaste. Begreppet tillåts ofta beteckna allt från vaga negativa attityder och fördomar till ett våldsamt hat, allt från informell social diskriminering till handlingar syftande till utdrivning och mord. Den inklusiva definitionen är troligtvis nödvändig om vi vill fånga hela det spektrum av uttryck judefientligheten kan ta sig, men den är samtidigt oprecis och riskerar, om den används på ett icke-diskriminerande sätt, att fördunkla mer än den belyser. Artikeln i den svenska landsortstidningen, som i sin kritik av Israel väver in föreställningar om »gammaltestamentlig» hämndlystnad och den nazityska förföljelsen av judar, utgör båda exempel på antisemitism, men det är yttringar som är av fundamentalt olika karaktär. En applicering av begreppet som inte tar hänsyn till dessa skiljelinjer riskerar att trivialisera judefientlighetens mest fasansfulla manifestationer eller överdriva innebörden i dess mer alldagliga uttryck. Av detta följer att vi måste skilja mellan olika nivåer av antisemitism.
Den brittiske historikern John C .G. Röhl har föreslagit en gradindelning av antisemitismen där den lägsta nivån består av »salongsantisemitism», personliga fördomar vilka kommer till uttryck som informell diskriminering av judar. På den andra nivån återfinns »legal» antisemitism, varmed menas krav på inskränkningar av judarnas medborgerliga rättigheter. Den tredje nivån består av »pogromantisemitism», dvs fysiskt våld, den fjärde av »fördrivningsantisemitism» och den femte av »förintelseantisemitism». 39
Denna artikel befattar sig i huvudsak med uttryck knutna till den lägsta nivån, med kulturellt betingade attityder till och föreställningar om judar. Dessa yttringar behöver inte inbegripa en handlingsvilja, inte syfta till vare sig diskriminering, utstötning eller våld. De behöver ej heller vara medvetna, utan kan reproduceras oreflekterat. Här behandlas inte antisemitismen som politisk ideologi, utan som en tankestruktur vilken i större eller mindre utsträckning kan influera hållningar och attityder. Fokus riktas mot den antijudiska diskursen, varmed här menas det sätt på vilket antijudiska föreställningar och attityder kommer till uttryck i språk och bildspråk. Denna diskurs kan brytas ned i mindre beståndsdelar. Ser vi till tematik och vokabulär kan vi i viss utsträckning skilja dels mellan de framställningsformer som präglat antisemitismen före och efter 1945 och dels mellan tex en kristen, rasistisk, »revisionistisk» och antisionistisk framställning. Dessa skiljelinjer skall inte uppfattas som exakta då diskurserna flyter in i varandra och vilar på en betydande gemensam idémässig grund, men de kan hjälpa oss att identifiera vissa specifika särdrag.
Antisemitism uttryckt som negativa föreställningar och attityder kan också differentieras. Utifrån den efterkrigstida antisemitismens karaktäristika har Ruth Wodak mfl sökt konstruera en skala som hierarkiskt ordnar antijudiska uttryck efter deras direkthet. Till den lägsta nivån hänförs mer indirekta yttringar som bagatellisering och relativisering av antisemitism och/eller Förintelsen. Nästa steg inbegriper påståenden om att judarna själva bär skulden för antisemitismen. På den tredje nivån återfinns traditionella antisemitiska föreställningar (judisk ohederlighet, oförsonlighet, hämndlystnad, den judiska världskonspirationen etc) och på den fjärde direkta och öppna smädelser av judar. 40 Även om denna skala konstruerats utifrån österrikiska förhållanden, är den till viss del tillämpbar också på den diskurs som förekommit i andra länder. 41
En av de mer fruktbara definitionerna av antisemitism har konstruerats av Helen Fein. Hon ser antisemitism som
en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, och i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, och i handlingar - social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna, och kollektivt eller statligt våld - vilka resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar. 42
Denna begreppsbestämning är både inklusiv och differentierande, den identifierar en gemensam nämnare samtidigt som den skiljer mellan olika uttrycksformer.
Kontinuitet och förändring
Den efterkrigstida antisemitismen 43 måste för att begripliggöras undersökas utifrån samma kriterier som tidigare manifestationer av judefientlighet. Dess uttryck måste belysas i en idéhistorisk och historisk kontext såväl som utifrån de specifika sammanhang i vilka de uppträder. Historikern Shmuel Almog har formulerat en central uppgift: »Förintelsens efterverkningar och uppvaknandet av en ny antisemitism, antingen den uppträder öppet eller förklädd till antisionism, tvingar oss att grundligt undersöka judehatets historia. - - - I judehatets sammansatta väv måste man försöka urskilja de trådar som kan spåras genom generationerna: det gamla i förhållande till det nya, det bestående vid sidan av det efemära, det karaktäristiska gentemot det marginell a…» 44 Robert Wistrich har i sina arbeten visat på en framkomlig väg att identifiera antijudiska tankemönster - dess kontinuitet och förändring - i den politiska debatten i efterkrigstidens Europa. Den metod han förespråkar innebär att historikern
ger en så klar redogörelse som möjligt för det sätt på vilket olika antijudiska traditioner har fortplantats. Han kan undersöka deras kontinuitet och förvandlingar under utvecklingens lopp; han måste försöka belysa antisemitismens mekanismer och konsekvenser i olika sociala och politiska sammanhang. Samtidigt som han erkänner fenomenets förbluffande ålder och ihållighet, likheterna och till och med benägenheten till upprepning i en stor del av den antisemitiska diskursen, måste han vara uppmärksam på dess anpassningsförmåga till nya omständigheter och ständiga förmåga till förnyelse. 45
En liknande utgångspunkt finner vi hos idéhistorikern Christard Hoffmann:
Samtidens antisemitism och judefientliga tänkande kan knappast undersökas på ett tillfredsställande sätt utan att hänsyn tas till den antisemitiska stereotypens förflutna. Endast en omfattande analys av den traditionella judefientligheten möjliggör upptäckandet av kontinuiteter och diskontinuiteter, och därmed av antisemitismens specifika kännetecken efter Förintelsen. 46
För att kunna identifiera antijudiska motiv i den offentliga debatten under efterkrigstiden krävs att vi också är uppmärksamma på de terminologiska och argumentationsstrategiska förändringar som ägt rum. Med undantag för den nazistiska och öppet rasistiska agitationen, kan judefientligheten i den västeuropeiska politiska kulturen efter 1945 karaktäriseras som en »antisemitism utan antisemiter». 47 Få, om någon, medger längre öppet en negativ inställning till judar. Tvärtom - vilket framgår också av den svenska efterkrigsdebatten - blir ett explicit avståndstagande från antisemitism en viktig beståndsdel i antisemitisk argumentation. Detta behöver inte bara ses som en anpassning till rådande normer, utan kan även återspegla det faktum att antijudiska föreställningar ofta reproduceras omedvetet. Dock, diskrediteringen och den därav följande tabubeläggningen av antisemitismen medförde att antijudiska hållningar och idéer uttrycktes på ett mer subtilt, indirekt eller kodifierat sätt. »Sionister» blev ett ofta använt ersättningsord för den nu belastade termen judar. Adressaten kunde också antydas indirekt genom formuleringar som »vissa inflytelserika grupper» etc. Lingvisten Ruth Wodak, historikern Richard Mitten mfl, har utifrån observationer av den österrikiska debatten visat hur det direkta tilltalet i efterkrigstidens antijudiska argumentation ofta ersatts av anspelningar, vaghet, analogier, retoriska frågor och citat. (Genom att citera andra kan ett antijudiskt budskap förmedlas samtidigt som skribenten/talaren själv ges möjlighet att distansera sig från det.) 48 Ett snarlikt mönster kan noteras också i andra länder, däribland Sverige.
Svensk antisemitism
Forskningen om den historiska antisemitismen i Sverige är relativt knapphändig. Dock har ett antal studier genomförts som tagna tillsammans ger oss en bild av den antijudiska idétraditionens rötter och kontinuitet i svensk historia. Det är rimligt att anta att antisemitismen ursprungligen är en produkt av kristnandet. Lars M. Andersson pekar på judesuggan i Uppsala domkyrka från 1300-talet och Albertus Pictors kyrkomålningar av judesuggor från 1400-talet, liksom på förekomsten av anklagelser om Kristusmord och hostiaskändning i svensk medeltida litteratur, som tidiga exempel på hur europeisk-kristna antijudiska föreställningar reproducerades i svensk kontext. Via Nya Testamentet och psalmboken, länge de enda massspridda skrifterna i riket, förmedlades och befästes en negativ bild av judarna som Kristi fiender och mördare. 49
En religiöst betingad judefientlighet avspeglas också i det länge förhärskade motståndet mot att tillåta judisk invandring till Sverige. (Med det sk judereglementet 1782 gavs judar, utan krav på konvertering, viss bosättningsrätt i riket. Den politiska emancipationen äger rum 1870.) Idéhistorikern Magnus Nyman har visat hur det sena 1700-talets svenska press regelmässigt vidareförmedlade antisemitiska stereotyper och myter hämtade ur den europeiska fördomsarsenalen. Bilden av »juden» som brottsling och bedragare varvas med anklagelser om att judar spridit pesten till Europa. 50 Den antisemitiska folklorens förankring i den svenska kulturen demonstreras vidare av konstvetaren Lena Johannessons undersökning av den svenska rabulistpressen vid 1800-talets mitt. 51 Vid denna tid existerade också en stark kyrklig antisemitism, ofta förenad med en tydlig antiemancipatorisk udd. Den teologiskt grundade judefientligheten - pregnant uttryckt inte minst i biskop Carl Adolph Agardhs »Monopolium mot judarna» från 1856 52 - fick under 1900-talets första hälft inflytelserika efterföljare i teologer som Anton Friedrichsen och den sedermera pronazistiske Hugo Odeberg. 53 Statsvetaren Herbert Tingsten har också belyst hur en teologiskt betingad såväl som sekulärt färgad antisemitism reproducerades i läromedel och skolundervisning under andra hälften av 1800- och början av 1900-talet. 54
Den svenska antisemitismen ter sig vid en historisk jämförelse som svagare än den som existerat i en rad andra europeiska länder, framför allt om vi ser till Central- och Östeuropa och Frankrike. Den moderna antisemitismen gör ett tydligt avtryck också i den svenska antijudiska argumentationen, men någon bred antisemitisk politisk rörelse av det slag som växte fram i delar av Europa uppträdde aldrig i Sverige. Som Mattias Tydén visat i en studie av svensk antisemitism mellan 1880 och 1930, leder det moderna samhällets genombrott till spänningar och konflikter som, liksom på kontinenten, när och förstärker en preexisterande judefientlig attityd. Judarna associeras med det som av vissa opinioner uppfattas som hotfullt och destruktivt: industrialism, frihandel, urbanisering, kapitalism, socialism. En antijudisk agitation blir särskilt tydlig inom handelns organisationer och bonderörelsen men även inom vissa radikala och socialistiska opinioner. Utvecklingen stärks också av en tilltagande nationalism och protektionism, liksom av rastänkandets frambrytning i den intellektuella debatten. Tydén pekar också på det starka kulturella inflytandet från Tyskland samt en ökad invandring av östeuropeiska judar som bidragande orsaker. 55
Bilden fördjupas av Lars M. Andersson som sin avhandling En jude är en jude är en jude… (2000) och andra studier analyserat antijudiska motiv i framför allt svensk skämtpress, men också i film och skönlitteratur, mellan 1900 och 1930. Andersson argumenterar för att en förrasligad konstruktion av »juden», där judiskhet framställs som något genetiskt och opåverkbart, spelade en central roll i skapandet av det moderna Sveriges kulturella identitet. Den negativa stereotypen fungerade som antites till det som framställdes som det genuint svenska, men exploaterades också för att angripa den förhärskande fosterländskheten. I skämtpressen, som vid denna tid samlade stora delar av landets kulturella elit, liksom i verk av ledande författare och intellektuella, konservativa såväl som radikala, associeras judarna regelmässigt med materialism, kapitalism, utsugning, girighet och ohederlighet. 56 De antijudiska stereotypernas genomslag i svensk film under mellankrigstiden har även belysts av filmhistoriker som Per Olov Qvist 57 och Rochelle Wright. 58
Historikern Kristian Gerner har visat hur bilden av den ryska bolsjevismen i svensk litteratur under 1920-talet bar spår av antijudiska tankemönster. Men även om bolsjevikerna på ett negativt sätt ofta kom att associeras med judarna, tycks föreställningen om sovjetstaten som ett verktyg för en judisk konspiration - senare central i den nazistiska propagandan - inte ha anammats av någon bredare opinion. 59
Någon övergripande studie av antisemitismen i Sverige under perioden 1933 till 1945 existerar inte. Dock har olika aspekter av denna problematik behandlats i ett antal studier. I sin doktorsavhandling om det officiella Sveriges reaktioner på och agerande under Förintelsen demonstrerar historikern Paul Levine hur såväl antijudiska attityder inom utrikesdepartementet som en fruktan för en förstärkt folklig judefientlighet påverkade politikens utformning, framför allt vad beträffar flyktingfrågan. 60 Ämnet har även tidigare behandlats av den amerikanske historikern Steven Koblik. 61 En diskussion kring och dokumentation av svensk antisemitism under mellankrigstiden och krigsåren återfinns i Ingvar Svanbergs och Mattias Tydéns arbete Sverige och Förintelsen (1997). I historikern Sverker Oredssons Lunds universitet under andra världskriget (1996) belyses antijudiska stämningar och opinioner inom den akademiska världen. Den nazistiska och högerextrema antisemitismen före och under andra världskriget behandlas i Heléne Lööws Hakkorset och Wasakärven (1990) samt i idéhistorikern Lena Berggrens studie av den antisemitiske publicisten Elof Eriksson. 62 I sin avhandling Nationell upplysning (1999) vidgar Berggren perspektivet till att också omfatta Samfundet Manhem. 63
När det gäller den antijudiska idétraditionens utveckling och yttringar i Sverige efter 1945 begränsas de mer systematiska undersökningarna till Heléne Lööws arbete om den rasideologiska rörelsen, Nazismen i Sverige 1980-1997 (1998), och min egen studie (1999). Förhållningssätt och attityder under 1950-talet berörs kortfattat i historikern Hugo Valentins bok Judarna i Sverige (1964). Under 1980- och 90-talen utkom ett antal debattböcker och granskningar som behandlar sentida antisemitiska yttringar. Antisemitism och antisionism i Sverige efter 1967 har diskuterats och dokumenterats av författaren Per Ahlmark i boken Vänstern och tyranniet (1994) liksom i ett flertal uppsatser. 64 Radio Islams sändningar analyseras i statsvetaren Svante Hanssons Antisemitisk närradio (1988) och antologin Det eviga hatet (1993). Den senare boken diskuterar även rättegångarna mot och debatten om Radio Islam. Den sk Bergmanaffären - kontroversen kring religionshistorikern Jan Bergmans vittnesmål under Radio Islam-rättegången 1989 och det sätt på vilket Uppsala universitets teologiska fakultet agerade i saken - har dokumenterats och kommenterats av historikern Håkan Arvidsson i boken Affären Rami-Bergman. Dokument om judefientlighet och akademisk röta i Sverige (1994) liksom av sociologen Julian Ilicki i skriften Att urskulda antisemitism (1993). Idéhistorikern Stéphane Bruchfeld har, delvis med hänseende till förekomsten av negativa föreställningar om judar och judendom, granskat svenska läromedel under 1990-talet. Bruchfeld, som i flera studier analyserat fenomenet förnekandet av Förintelsen, undersöker i en kommande avhandling b la svensk »revisionism» i ett internationellt perspektiv. 65
Svensk antisemitism i ett internationellt perspektiv
För att förstå hur negativa attityder och föreställningar om judar och judendom har kunnat reproduceras i den efterkrigstida och samtida kulturen utgör den svenska antijudiska tanketraditionen en fundamental bakgrund. Även om det är svårt att bedöma hur utbredda antisemitiska föreställningar och attityder var inom den svenska befolkningen före andra världskriget, tyder mycket på att de var relativt väl representerade inom olika politiska opinioner och befolkningsskikt. De antisemitiska markörer som förekommer i press, litteratur och film under mellankrigstiden vittnar om att detta var en diskurs som förstods och som till viss del var accepterad. Nazismens förföljelser och massmord undergrävde denna legitimitet, men raderade inte ut idévärlden.
Den svenska antisemitismens föreställningsvärld var en avspegling av den europeiska. Stereotyper och myter anpassas visserligen till en svensk kontext, men bär generellt ingen originalitet. Ursprungligen kristna och teologiskt rättfärdigade föreställningar ges också i Sverige så småningom en sekulär rationalisering. Den religiösa förklaringen till judarnas negativa egenskaper ersätts med en kulturell, nationell eller raslig sådan. Med rastänkandets diskreditering efter andra världskriget utvecklas än en gång nya former av rättfärdiganden.
Svensk antisemitism måste således förstås inte bara utifrån ett nationellt perspektiv, utan också, och kanske främst, ett europeiskt och internationellt sådant. Om Sverige under 1800- och början av 1900-talet kraftigt påverkades av framför allt tysk kultur, influerades på ett avgörande sätt den politiska debatten under efterkrigstiden och i synnerhet efter 1967 av de intellektuella strömningar som uppträdde i västvärlden, men också i kommunistiska länder och delar av tredje världen.
Att betona ett beroende betyder inte att ignorera nationella särdrag och traditioner. Den tyska antisemitismen, för att ta ett exempel, är varken historiskt eller efter 1945 identisk med den svenska. Västtyskarnas förhållande till Förintelsen är av uppenbara skäl annorlunda än svenskarnas. Denna problematik leder också till att en Förintelserelaterad antijudisk diskurs - rättfärdigande, bagatellisering, förnekande, skuldprojicering osv - får en mer central plats och ett starkare genomslag i Västtyskland/Tyskland än i många andra länder. Men massmordet på Europas judar innebar ett trauma också för många icke-tyska européer, varför en liknande, om än mindre accentuerad, diskurs växer fram även på annat håll. Om skälen till detta skriver psykoanalytikern Mikael Enckell:
Ty lika litet som judarna kunnat komma över den »slutgiltiga» lösningens ohyggliga avslöjanden om antisemitismens utbredning och djup, lika litet har europén i gemen kunnat frigöra sig från den psykiska värken i föreställningen »detta har vi varit delaktiga i och låtit ske» - - - Medvetandet - rimligt eller orimligt är här upplevelsemässigt en sekundär fråga - om denna belastning vilar tungt på alla tankar om våra inställningar till judarna, till den judiska traditionen och den judiska tron.
- - - Vreden över detta historiskt-psykologiskt oemotsägliga och för vår självkänsla djupt förödmjukande element i vår bakgrund leder i sin tur lätt till en ny våg av sekundär antisemitism; att hos oss framkalla upplevelsen av delaktighet i motbjudande bestialiteter är oförlåtligt. 66
Om antisemitismens motiv och uttrycksformer i ett land inte kan direktöversättas till ett annat, kvarstår det förhållandet att den antijudiska tankevärlden och argumentationen under efterkrigstiden på samma sätt som under tidigare epoker präglas av en betydande samstämmighet länder och i vissa fall civilisationer emellan. Antisemitismens bilder och idéer är, som Kristian Gerner påpekat, i betydande utsträckning »transnationella och transkulturella». 67
Skrivet av Henrik Bachner
Detta är en artikel som rör de ämnesområden som tas upp i Intoleransrapporten.
Materialet är upphovsrättsligt skyddat © Forum för levande historia och skribenten.
Materialet får fritt kopieras och användas i undervisnings- och diskussionssyfte - förutsatt att innehållet inte på något sätt ändras och att källa anges: www.levandehistoria.se och skribenten. Materialet får inte återtryckas eller på annat sätt mångfaldigas i kommersiellt syfte utan skriftligt godkännande från Forum fär levande historia.
Fotnoter
0 - Tillbaks till texten Artikeln utgör en bearbetad och förkortad version av det inledande kapitlet i Henrik Bachner: Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945, Natur och Kultur, 1999, pocketutgåva 2004.
1 - Tillbaks till texten Inge Lønnings rapport om Bergmanaffären, cit. i Håkan Arvidsson, red., Affären Rami-Bergman. Dokument om judefientlighet och akademisk röta i Sverige, Stockholm 1994, s 334.
2 - Tillbaks till texten Det i likhet med Sverige neutrala Schweiz utgör ett illustrativt exempel på denna tendens. Se tex Hans Ulrich Jost, »Intepretationsmuster zum Nationalsozialismus in der Geschichtsschreibung der Schweiz» och Madeleine Dreyfus, »Insel Schweiz: Von der Illusion, die Geschichte nicht Verarbeiten zu müssen», i Sigrid Weigel & Birgit R. Erdle, Hrsg., Fünfzig Jahre danach. Zur Nachgeschichte des Nationalsozialismus, Zürich 1996.
3 - Tillbaks till texten Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 , Stockholm 1997, s 20.
4 - Tillbaks till texten Studierna som åsyftas är Steven Koblik, »Om vi teg, skulle stenarna ropa». Om Sverige och judeproblemet, 1933-1945 , Stockholm 1987, och Paul A. Levine, From Indifference to Activism. Swedish Diplomacy and the Holocaust; 1938-1944, Uppsala 1996. En mer fullständig version av Kobliks studie föreligger på engelska, The Stones Cry Out. Sweden's Response to the Persecution of the Jews. 1933-1945 , New York 1988.
5 - Tillbaks till texten Ruth Wodak, mfl, »Wir sind alle unschuldige Täter». Diskurshistorische Studien zum Nachkriegsantisemitismus, Frankfurt am Main 1990, s 13.
6 - Tillbaks till texten Med tabubeläggning avses här en social konvention vars innebörd är att vissa ämnen, tankar, uttryck, ord osv inte bör beröras eller användas i offentliga sammanhang (kan även gälla den privata sfären). Jfr Ulla Günther, »und aso das isch gar need es Tabu bi üs, nei, überhapt need». Sprachliche Strategien bei Phone-in-Sendungen am Radio zu tabuisierten Themen, Zürcher Germanistische Studien: Band 32, Bern 1992, s 39, 42.
7 - Tillbaks till texten Jacob Katz, From Prejudice to Destruction. Anti-Semitism, 1700-1933, Cambridge 1982, s 327.
8 - Tillbaks till texten Wolfgang Benz, »Tradierte und wiederentdeckte Vorurteile im neuen Europa: Antisemitismus, Fremdenhass; Diskriminierung von Minderheiten», paper presenterat vid konferensen Antisemitismus in Europa, Berlin, 1992, s 2.
9 - Tillbaks till texten Se Heléne Lööw, Nazismen i Sverige 1980-1997, Stockholm 1998, framför allt kap. 9 och 10, Lööw, »Kampen mot ZOG - antisemitismen bland moderna rasideologer», Historisk Tidskrift, nr. 1, 1996 samt Lööw, »Hundra år av svensk antisemitism», Or d&Bild, nr. 3, 1992.
10 - Tillbaks till texten Se tex Eva Reichmann, Hostages of Civilization. The Social Sources of National Socialist Anti-Semitism, London 1949, Hannah Arendt, The Origins of Totalitarianism, New York/London 1973, Benjamin Ginsberg, The Fatal Embrace. Jews and the State, London/Chigaco 1993. Se även Max Horkheimers och Theodor W. Adornos studie »Antisemitismens element» i Upplysningens dialektik, Göteborg 1981.
11 - Tillbaks till texten Se tex Theodor W. Adorno, mfl, The Authoritarian Personality, New York 1950, Rudolph M. Loewenstein, Christians and Jews: A Psychoanalytic Study, New York 1951, Béla Grunberger, New Essays on Narcissism, London 1989, Mortimer Ostrow, Myth and Madness. The Psychodynamics of Antisemitism, New Brunswick/London 1996.
12 - Tillbaks till texten Se tex Yaacov Schul & Henri Zukier, »Why do Stereotypes Stick? Motivated Cognition and the Persistence of Stereotypical Beliefs», paper presenterat vid konferensen The »Other» as Threat: Demonization and Antisemitism, Hebrew University, Jerusalem, June 12-15, 1995 samt Alan Dundes, »The Ritual Murder or Blood Libel Legend: A Study of Anti-Semitic Victimization through Projective Inversion», Dundes, ed., The Blood Libel legend. A Casebook in Anti-Semitic Folklore, Madison 1991, Werner Bohleber & John S. Kafka, ed., Antisemitismus, Bielefeld 1992. I nyare psykoanalytiskt orienterad forskning hävdas ofta att »en avgörande motiverande faktor hos antisemitismen är ett försvar mot skuldkänslor, som genom projektionsmekanismen länkas över på andra objekt.» Werner Bergman n&Rainer Erb, »Sozialwissenschaftliche Methoden in der Antisemitismusforschung - ein Überblick», Wolfgang Benz, Hg., Jahrbuch für Antisemitismusforschung 7, s 111.
13 - Tillbaks till texten Shmuel Ettinger, »Jew-Hatred in its Historical Context», Shmuel Almog, ed., Antisemitism Through the Ages, Oxford 1988, s 5.
14 - Tillbaks till texten Se Harald Ofstad, Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar - och våra egna, Lund 1979.
15 - Tillbaks till texten För en kritisk diskussion om olika förklaringsmodeller, se Jacob Katz, »Misreadings of Anti-Semitism», Commentary, no. 7, 1983, Ettinger i Almog, ed., 1988 samt Yehuda Bauer, »Vom christlichen Judenhaß zum modernen Antisemitismus - Ein Erklärungsversuch», Wolfgang Benz, Hg., Jahrbuch für Antisemitismusforschung 1, 1992.
16 - Tillbaks till texten Cit. i Michael R. Marrus, »The Theory and Practice of Anti-Semitism», Commentary, no. 2, 1982, s 39.
17 - Tillbaks till texten Robert S. Wistrich, Antisemitism. The Longest Hatred , London 1991, s xvii. En liknande utgångspunkt finner vi hos bl a Shmuel Ettinger i Almog, ed., 1988, Shmuel Almog, Nationalism and Antisemitism in Modern Europe 1815-1945, Oxford 1990, Yehuda Bauer, »Antisemitism and Anti-Zionism - New and Old», i Robert Wistrich, ed., Anti-Zionism and Antisemitism in the Contemporary World, London 1990, Bauer i Benz, Hg., Jahrbuch für Antisemitismusforschung 1, 1992, Robert Chazan, Medieval Stereotypes and Modern Antisemitism, Berkeley/Los Angeles/London 1997, Jacob Katz, 1982, Léon Poliakov, The History of Anti-Semitism, 4 vol., London 1966-1985, Paul Lawrence Rose, Revolutionary Antisemitism in Germany. From Kant to Wagner, Princeton 1990, Ruth Wodak, mfl, 1990.
18 - Tillbaks till texten Chazan, 1997, s 135.
19 - Tillbaks till texten För en analys av judefientlighetens antika rötter, se Peter Schäfer, Judeophobia. Attitudes toward the Jews in the Ancient World , Cambridge/London 1997.
20 - Tillbaks till texten Den kristna antisemitismen har behandlats i ett stort antal arbeten. Se tex John Gager, The Origins of Anti-Semitism. Attitudes Toward Judaism in Pagan and Christian Antiquity, New York/Oxford 1983, Rosemary Ruether, Faith and Fratricide. The Theological Roots of Anti-Semitism, New York 1974, Steven T. Katz, The Holocaust in Historical Context. Vol. 1: The Holocaust and Mass Death before the Modern Age, New York/Oxford 1994, s 225-316, Dan Cohn-Sherbok, The Crucified Jew. Twenty Centuries of Christian Anti-Semitism, London 1992, Joshua Trachtenberg, The Devil and the Jews. The Medieval Conception of the Jew and Its Relation to Modern Anti-Semitism, Philadelphia/Jerusalem 1993, Franklin H. Littell, The Crucifixion of the Jews. The Failure of Christians to Understand the Jewish Experience, Macon 1986. Se även Bauer i Benz, Hg., Jahrbuch für Antisemitismusforschung 1, 1992 samt Jacob Katz, 1982, s 7, 318-327. För översikter på svenska, se Karl-Johan Illman, I Jobs tecken. Europa och judarna, Åbo 1996, s 50-67, 73-81, Hans Jansen, Janrense Boonstra & Joke Kniesmeyer, Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild, Stockholm 1991 samt Åke Skog, »Undervisning i förakt. Judar och judendom i kristen lärotradition», särtryck ur Vår lösen, nr. 1, 1992.
21 - Tillbaks till texten Se Wistrich, 1991, s 38-42.
22 - Tillbaks till texten Chazan, 1997, s 140.
23 - Tillbaks till texten Jacob Katz, 1982, s 319-320, passim. För en belysning av denna kontinuitet, se även Paul Lawrence Rose, 1990.
24 - Tillbaks till texten Jfr Bauer i Benz, Hg., Jahrbuch für Antisemitismusforschung 1, 1992, s 84-85, Wistrich, 1991, s xv-xxvi, Stefan Rohrbache r&Michael Schmidt, Judenbilder. Kulturgeschichte antijüdischer Mythen und antisemitischer Vorurteile, Hamburg 1991, s 7-8, Miriam Yardeni cit. i Christard Hoffmann, »Neue Studien zur Ideen- und Mentalitätengeschichte des Antisemitismus», Benz, Hg., Jahrbuch für Antisemitismusforschung 1, 1992, s 277, Rose, 1990, s 51 ff.
25 - Tillbaks till texten Se Robert Wistrich, symposiet »Is there a Cure for Antisemitism?», Commentary, no. 3, 1994, s 395. Se i detta sammanhang även Christard Hoffmann, »Das Judentum als Antithese. Zur Tradition eines kulturellen Wertungsmusters», Werner Bergmann & Rainer Erb, Hg., Antisemitismus in der politischen Kultur nach 1945, Opladen 1990.
26 - Tillbaks till texten Bauer i Benz, Hg., Jahrbuch für Antisemitismusforschung 1, 1992, s 86.
27 - Tillbaks till texten Chazan, 1997, s 138-139.
28 - Tillbaks till texten Albert S. Lindemann, The Jew Accused. Three Anti-Semitic Affairs (Dreyfus, Beilis, Frank) 1894-1915, Cambridge 1991, s 9. Lindemann driver denna tes än hårdare i boken Esau's Tears. Modern Anti-Semitism and the Rise of the Jews , Cambridge 1997. För en kritisk granskning av detta arbete, se Robert Wistrich, »Blaming the Victim», Commentary, February, 1998, Leon Volovici, »A Broken Balance», SICSA Annual Report 1998, samt Alan E. Steinweis recension, H-NET (History of Antisemitism Net), http://www.h-net.msu.edu/~antis/, Internet, 30/10, 1997.
29 - Tillbaks till texten Se tex Rotem Kowner, On Ignorance, Respect and Suspicion: Current Japanese Attitudes towards Jews, ACTA, no. 11, 1997, Antisemitism World Report 1996, London/New York 1996, s 62-66, Anti-Semitism Worldwide 1994, Tel Aviv 1995, s 229-235.
30 - Tillbaks till texten Se Ingvar Svanber g & Harald Runblom, red., Det mångkulturella Sverige, Stockholm 1989, s 193.
31 - Tillbaks till texten Se Lars M. Andersson, En jude är en jude är en jude… Representationer av "juden" i svensk skämtpress 1900-1930, Lund 2000 samt »Bilden av juden i svensk skämtpress 1910-1940», Historisk Tidskrift, nr. 1, 1996.
32 - Tillbaks till texten Steven T. Katz, 1994, s 397. Se även Ettinger i Almog, ed., 1988, s 8-9.
33 - Tillbaks till texten Jfr Chazan, 1997, s 77.
34 - Tillbaks till texten Se Moshe Zimmermann, »From Radicalism to Antisemitism», Almog., ed., 1988, s 241.
35 - Tillbaks till texten Jfr Yehuda Bauer, »On the Applicability of Definitions - Antisemitism in Present-Day Europe», paper presenterat vid International Seminar on Antisemitism in Post-Totalitarian Europe, Prague, May, 1992, s 1.
36 - Tillbaks till texten För ett exempel på denna typ av användning, se Chazan, 1997, s 129. Gavin I. Langmiur menar att termen antisemitism bör tillämpas endast på chimära påståenden om judarna, vilka enligt hans tolkning uppträder från medeltiden och framåt. Se Langmuir, Toward a Definition of Antisemitism, Berkeley 1996, s 328-352. För en kritisk analys av Langmuirs definition, se Chazan, 1997, s 127-129, 131-134 samt Schäfer, 1997, s 198-206.
37 - Tillbaks till texten En liknande bedömning gör Chazan, 1997, s 127, Richard Mitten & Ruth Wodak, Patterns
of Prejudice, no. 2, 1991, s 50, Stéphane Bruchfeld, »'Löjliga anklagelser' - om den sk historierevisionismen», Historisk Tidskrift, nr. 1, 1996, s 129.
38 - Tillbaks till texten För en kritisk analys av termen antijudaism, se Chazan, 1997, s 128-129.
39 - Tillbaks till texten Röhls gradering återges i Kristian Gerner, Centraleuropas historia, Stockholm 1997, s 178. För en alternativ typ av gradering, se Chazan, 1997, s 133-134.
40 - Tillbaks till texten Wodak, mfl, 1990, s 215-217.
41 - Tillbaks till texten Jag menar att bagatellisering och relativisering av antisemitism och/eller Förintelsen inte nödvändigtvis måste tolkas som antijudiska yttringar. Tolkningen är beroende av kontexten.
42 - Tillbaks till texten Helen Fein, »Dimensions of Antisemitism: Attitudes, Collective Accusations, and Actions», i Fein, ed., The Persisting Question. Sociological Perspectives and Social Contexts of Modern Antisemitism, Berlin/New York 1987, s 67.
43 - Tillbaks till texten Forskningen om den efterkrigstida antisemitismen är omfattande. En lång rad empiriska och teoretiska studier har behandlat antisemitismens idéutveckling och uttrycksformer i Västeuropa, dess påverkan av Förintelsen och gradvisa integrering i Israeldebatten. Den specifikt antisionistiska problematiken har bl a belysts av forskare som Robert Wistrich, Shlomo Avineri, Yehuda Bauer, Michael Curtis, Julius Gould, Svante Hansson, Gunnar Heinsohn, Leon Poliakov, Charles Ritterband och Shulamit Volkov. Viktiga bidrag finns återgivna i antologierna Robert S. Wistrich, ed., Anti-Zionism and Antisemitism in the Contemporary World, 1990, Michael Curtis, ed., Antisemitism in the Contemporary World, Boulder/London 1986 och Yehuda Bauer, ed., Present-Day Antisemitism, Jerusalem 1988.
Utvecklingen i Västeuropa generellt och Storbritannien, Västtyskland och Frankrike i synnerhet belyses b la i Wistrichs studier Hitler's Apocalypse. The Jews and the Nazi Legacy , London 1985, Between Redemption & Perdition. Modern Antisemitism and Jewish Identity, London/New York 1990, liksom i den av Wistrich redigerade antologin The Left Against Zion. Communism, Israel and the Middle East, London 1979. Den franska scenen efter 1967 behandlas även i Léon Poliakovs Vom Antizionismus zum Antisemitismus, Freiburg 1992. Antisionistisk bildagitation analyseras i Judith Vogts studier Historien om et image. Antisemitisme og antizionisme i karikaturer, Köpenhamn/Oslo 1978, Billedet som politisk våpen, Köpenhamn/Oslo 1988 och Som sort - så rød. En Billed-Dokumentation, Köpenhamn/Oslo 1990.
Utvecklingen i Västtyskland/Tyskland, Österrike och Schweiz behandlas i b la Alphons Silbermann och Julius Schoeps, red., Antisemitismus nach dem Holocaust. Bestandsaufnahme und Erscheinungsformen in deutschsprachigen Ländern , Köln 1986, Werner Bergmann och Rainer Erb, red., Antisemitismus in der politischen Kultur nach 1945, 1990, samt i flera av bidragen i Erhard R. Wiehn, red., Judenfeindschaft, Konstanz 1989 och Die Macht der Bilder. Antisemitische Vorurteile und Mythen, utgiven av Jüdisches Museum Stadt Wien, Wien 1995. När det gäller den folkliga och kulturella judefientlighetens fortlevnad och utveckling i Västtyskland/Tyskland bör nämnas Frank Sterns omfattande arbete The Whitewashing of the Yellow Badge. Philosemitism and Antisemitism in Postwar Germany, Oxford 1992. Den västtyska antisionismen har behandlats i bl a Martin Kloke, Israel und die deutsche Linke. Zur Geschichte eines schwierigen Verhältnisses , Frankfurt am Main 1994, Lothar Mertens, »Antizionismus: Feindschaft gegen Israel als neue Form des Antisemitismus» i Wolgang Benz, Hg., Antisemitismus in Deutschland. Zur Aktualität eines Vorurteils, München 1995, Detlev Claussen, »Versuch über den Antizionismus. Ein Rückblick» i Poliakov, 1992, Thomas Haury, »Zur Logik des bundesdeutschen Antizionismus» i Poliakov, 1992. Betr. västtysk antisionism, se också Dietrich Wetzel, Hg., Die Verlängerung von Geschichte. Deutsche, Juden und der Palestinakonflikt, Frankfurt am Main 1983.
Antijudiska motiv och strömningar i den offentliga debatten i Österrike analyseras i Ruth Wodak mfl, »Wir sind alle unschuldige Täter». Diskurshistorische Studien zum Nachkriegsantisemitismus, 1990, Richard Mitten, The Politics of Antisemitic Prejudice. The Waldheim Phenomenon in Austria, Boulder/San Francisco/Oxford 1992 samt John Bunzl och Bernd Marin, Antisemitismus in Österreich. Sozialhistorische und Soziologische Studien, Innsbruck 1983.
Studier av specifika problem eller länder återfinns även i skriftserien ACTA (Analysis of Current Trends of Antisemitism) som utges av The Vidal Sassoon International Center for the Study of Antisemitism, The Hebrew University of Jerusalem liksom i Jahrbuch für Antisemitismusforschung, publicerad av Zentrum für Antisemitismusforschung, Technischen Universität Berlin, Antisemitism Worldwide, publicerad av The Project for the Study of Antisemitism, Tel Aviv University, och Patterns of Prejudice, utgiven av Institute for Jewish Policy Research (tidigare Institute for Jewish Affairs) och American Jewish Committee.
44 - Tillbaks till texten Almog, 1990, s vii-viii.
45 - Tillbaks till texten Wistrich, 1991, s xxvi.
46 - Tillbaks till texten Hoffmann i Bergmann & Erb, Hg., 1990, s 20.
47 - Tillbaks till texten Jfr Bernd Marin, »Ein historisch neuartiger 'Antisemitimus ohne Antisemiten'?», John Bunzl & Bernd Marin, Antisemitismus in Österreich. Sozialhistorische und soziologische Studien, 1983.
48 - Tillbaks till texten Wodak, mfl, 1990, s 352-359.
49 - Tillbaks till texten Andersson, Historisk Tidskrift, nr 1, 1996, s 54 samt noter 81-83 s 54. Betr. judesuggan i Uppsala domkyrka, se även Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Tusen år av invandring. En svensk kulturhistoria, Stockholm 1992, s 187. För judesuggan som antisemitiskt motiv, se »Anti-Semitism» i Encyclopedia Judaica, Vol. 3, Jerusalem 1971, s 118-122.
50 - Tillbaks till texten Magnus Nyman, Press mot friheten. Opinionsbildning i de svenska tidningarna och åsiktsbrytningar om minoriteter 1772-1786, Uppsala 1988, s 115-131, Magnus Nyman, »Judarna i Sverige 1775-1782. Pressdebatt och toleransbeslut», Gunnar Broberg, Harald Runblom & Mattias Tydén, red., Judiskt liv i Norden, Uppsala 1988, s 169 ff., Svanberg & Tydén, 1997, s 58, Svanberg & Runblom, red., 1989, s 192-197. Betr. den svenska judenhetens historia, se Hugo Valentins arbeten Judarnas historia i Sverige, Stockholm 1924, och Judarna i Sverige, Stockholm 1964, samt Svanberg & Tydén, 1992, s 180-182, 184-189, 228-241, 262-267, 273-287.
51 - Tillbaks till texten Lena Johannesson, »'Schene Rariteten.' Antisemitisk bildagitation i svensk rabulistpress 1845-1860», Broberg, Runblom & Tydén, red., 1988.
52 - Tillbaks till texten Valentin, 1964, s 101, 103-194, Mattias Tydén, »Antisemitism i Sverige 1880-1930», Broberg, Runblo m&Tydén, red., 1988, s 262.
53 - Tillbaks till texten Se tex Skog, särtryck ur Vår lösen, nr. 1, 1992, s 24-29. Betr. Odeberg, se även Sverker Oredsson, Lunds universitet under andra världskriget. Motsättningar, debatter och hjälpinsatser, Lund 1996, s 114 ff, passim samt Oredsson, »Svenska teologer under nazitiden», Svensk Teologisk Kvartalsskrift, nr. 4, 1997, s 170-171. I Friedrichsens bok Fyrahanda sädesåker (Stockholm 1980, första utgåvan 1959), återkommer, i artiklar författade både före och efter andra världskriget, flera av den kristna antijudaismens centrala motiv. Se tex s 240-244.
54 - Tillbaks till texten Herbert Tingsten, Gud och fosterlandet. Studier i 100 års skolpropaganda, Stockholm 1969, s 269-275, 278-
279.
55 - Tillbaks till texten Mattias Tydén, Svensk antisemitism 1880-1930, Uppsala Multiethnic Papers 8, Uppsala 1986, samt Tydén i Broberg, Runblom & Tydén, red., 1988. Se även Svanberg & Tydén, 1992, s 262-267 samt Gunnar Broberg, »Rasbiologi och antisemitism», Bernd Henningsen, Janine Klein, Helmut Müssener, Solfrid Söderlind, red., Skandinavien och Tyskland 1800-1914. Möten och vänskapsband, Berlin 1997, s 172-173.
56 - Tillbaks till texten Lars M. Andersson, En jude är en jude är en jude… Representationer av "juden" i svensk skämtpress 1900-1930, 2000. Se också Andersson, 'Firtiprozentare' Bilden av juden i svensk skämtpress, Historiska institutionen, Lunds universitet, 1991, »Isaac Grünewald i svensk skämtpress 1908-1925», Presshistorisk årsbok 1993, samt Historisk Tidskrift, nr. 1, 1996. Se även Tydén, 1986, s 24-37 samt Gunnar Broberg, »De judiska vännerna. Judiska bidrag till kulturlivet i sekelskiftets Sverige», Broberg, Runblom & Tydén, red., 1988, s 232-234.
57 - Tillbaks till texten Per Olov Qvist, Folkhemmets bilder. Modernisering, motstånd och mentalitet i den svenska 30-talsfilmen, Lund 1995. Se avsnittet »Juden».
58 - Tillbaks till texten Rochelle Wright, The Visible Wall. Jews and Other Ethnic Outsiders in Swedish Film, Carbondale/Edwardsville 1998.
59 - Tillbaks till texten Kristian Gerner, »Degrees of Anti-Semitism: The Swedish Example», manuskript för föredrag hållet vid symposiet »Jews and Christians», Polska institutet, Stockholm, 2-3 maj, 1996.
60 - Tillbaks till texten Se Levine, 1996 samt »Anti-Semitism in Sweden's Foreign Office: How Important was it?», Historisk Tidskrift, nr 1, 1996. Se även Svanberg & Tydén, 1992, s 273-279, Hans Lindberg, Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936-1941, Stockholm 1973, Ingrid Lomfors, Förlorad barndom - återvunnet liv, Göteborg 1996, s 59-67 samt Tomas Hammar, Sverige åt svenskarna, Stockholm 1964.
61 - Tillbaks till texten Koblik, 1987.
62 - Tillbaks till texten Hélene Lööw, Hakkorset och Wasakärven. En studie av nationalsocialismen i Sverige 1924-1950, Göteborg 1990, Lena Berggren, Från bondeaktivism till rasmystik. Om Elof Erikssons antisemitiska skriftställarskap 1923-1941, Umeå 1997. Betr. svensk fascism/nazism, se även Erik Wärenstam, Fascismen och nazismen i Sverige 1920-1940, Stockholm 1970 samt Ulf Lindström, Fascism in Scandinavia 1920-1940, Stockholm 1985.
63 - Tillbaks till texten Lena Berggren, Nationell upplysning. Drag i den svenska antisemitismens idéhistoria, Stockholm 1999.
64 - Tillbaks till texten Se Per Ahlmark, Vänstern och tyranniet. Det galna kvartsseklet , Stockholm 1994, s 83-119, »Sweden and the New Antisemitism», Leo Eitinger, ed., The Antisemitism in Our Time, Oslo 1984 samt bidrag i Yaffa Zilbershats, ed., Antisemitism: Old and New, Bar-Ilan University, Tel Aviv 1992. Ahlmark har även behandlat antijudiska yttringar i den svenska debatten under Libanonkriget 1982 i den av honom tillsammans med Lars Gustafsson utgivna boken Frihet och fruktan. 22 brev, Stockholm 1985, s 157-163.
65 - Tillbaks till texten Stéphane Bruchfeld, »Öga för öga, tand för tand…» En granskning av svenska läromedel i historia, religion och samhällskunskap för högstadiet och gymnasiet om judendom, judisk historia och Förintelsen, Svenska kommittén mot antisemitism, Stockholm 1996, Förnekandet av Förintelsen. Nynazistisk historieförfalskning efter Auschwitz, Svenska kommittén mot antisemitism, Stockholm 1996 samt Historisk Tidskrift, nr. 1, 1996.
66 - Tillbaks till texten Mikael Enckell, I den frågandes själ, Stockholm 1993, s 9-10.
67 - Tillbaks till texten Gerner, 1997, s 279.