Elaka muslimer i rutan
Skrikandes står de där i TV-rutan. Någon diffus krigshärd i bakgrunden, det ser likadant ut överallt. Kvinnor med slöjor och gälla röster sörjer sina döda söner och döttrar och skäggiga män skriker ut sitt hat och hämndbegär mot fienden. Känns det igen?
Det är muslimerna. Våldet. Islam. Förtrycket. Allah. Det heliga kriget. Så främmande och skrämmande. Men utom räckhåll. Ju längre bort hemskheterna händer, desto lättare är det att hitta förklaringar. I Långtbortistan är de vana att dö som flugor. Vi skickar en frivilligorganisation för att hjälpa dem till fred och demokrati. Vi och dom.
Det är den bilden vi blir serverade. Om och om igen. När jag slog upp tidningen imorse handlade fyra av fem nyheter på utrikesdelen om muslimer och våld i någon form. I medierna ser vi muslimer framställda som "de andra", en västerländsk tradition sedan långt tillbaka. Dom som inte är som vi. Vi ges inte utrymme att uppröras lika mycket över deras tragedier. Tolv amerikanska soldater hade skadats i Irak. Det blir ett långt nyhetsinslag. Kanske får vi höra hur oroliga släktingarna är hemma i USA. Efter det kommer ett snabbt klipp. 48 irakier har dödads av en bomb. Och så över till sportredaktionen.
Det kallas för orientalism och vi är uppfödda med den. I västerländsk film och litteratur framställs Araber och muslimer antingen som offer för sin egen grymma kultur eller som listiga kroknäsor som hotar att mörda den vite hjälten. Avsnitten om Islam i skolböckerna är inte ens skrivna i samråd med muslimer utan av västerländska "islamexperter".
I Sverige vänder vi oss inte mot Gud för att få förklaringar, vi litar på det som står i tidningen. Den neutrala sanningen är vår Gud och medierna dess profet. Auktoriteter som inte ifrågasätts.
Men en dag hade blodet, dammet och skriken flyttat till Manhattan, den rika världens vardagsrum. Gång på gång visas bilderna av massakern. Ondskan kröp närmare. Rasande hus i New York, uppfläkta tågvagnar i Madrid. Liken. Tårarna strömmar längs våra kinder. Det hade kunnat vara vi.
Nio av tio muslimer i Sverige anser sig vara utsatta för diskriminering och negativ särbehandling. Situationen har försämrats efter elfte september.
Någon som inte är lik dig själv, eller som du tror inte är lik dig själv, är det lättare att skylla på. Det är en bekväm och invand roll. Vi och de andra, de som står för dumheterna.
En ung troende muslim berättade för mig hur han en gång talat med en kollega i telefon. Efter en stunds samtal hade han i förbifarten nämnt något om Ramadan.
- Va, är du sån!? utbrister kollegan.
Fram till dess var den hon talat med en likasinnad arbetskamrat, en trevlig och öppen person. Att han var muslim krockade fullständigt med hennes uppfattningar och fördomar. Den isolerade, avståndstagande, hustrumisshandlande förtryckaren. Många har svårt att självmant ta steget till att ifrågasätta den mallen.
Någon minut senare ringer kollegan upp.
- Du måste förlåta mig, säger hon. Jag menade inget illa. Det är bara det att det här med Islam är så ovant för mig.
Nu börjar en ny tid. Vi kommer vara tvungna att ge upp våra fördomar.
Skrivet av Fia Lien
Fia Lien är redaktionschef på tidningen Gringo. Hon tror att det är bra att ibland se på sig själv med andras ögon. Det som är vanligt för henne är exotiskt för andra och tvärt om.
Detta är en artikel som rör de ämnesområden som tas upp i Intoleransrapporten.
Materialet är upphovsrättsligt skyddat © Forum för levande historia och skribenten.
Materialet får fritt kopieras och användas i undervisnings- och diskussionssyfte - förutsatt att innehållet inte på något sätt ändras och att källa anges: www.levandehistoria.se och skribenten. Materialet får inte återtryckas eller på annat sätt mångfaldigas i kommersiellt syfte utan skriftligt godkännande från Forum fär levande historia.
Diskussionsfrågor:
- Hur ser undervisningen om Islam ut i skolan?
- Hur är det att vara djupt religiös i det svenska samhället?
- Har terrorismen påverkat ditt sätt att se på Islam?