Rwanda: Försöken att stoppa folkmordet och vad som hände sedan
På plats i Rwanda när folkmordet började fanns UNAMIR, United Nations Assistance Mission for Rwanda. Befälhavaren Roméo Dallaire fick höra talas om planerna på folkmord i januari 1994 och begärde förstärkning. FN:s säkerhetsråd avvisade detta bland annat med hänvisning till att det som höll på att hända var ”interna rwandiska frågor”.
Belgien var inledningsvis för Dallaires förslag, men då tio belgiska FN-soldater mördades tillsammans med Rwandas premiärminister, som de var satta att skydda, drog Belgien istället tillbaka alla sina FN-soldater från Rwanda.
Efter händelsen med de belgiska soldaterna beslöt FN att kalla hem nästan alla soldater ur landet, och endast lämna kvar dem som skulle jobba med att få ut sina egna medborgare ur landet.
Istället blev det Rwandan Patriotic Front, RPF, som fick försöka stoppa folkmordet. RPF var en tutsidominerad rebellrörelse som tidigare fört krig mot den hutunationalistiska rwandiska regeringen. I augusti 1993 hade ett fredsavtal mellan RPF och regeringen undertecknats, men då folkmordet inleddes tog RPF till vapen igen.
Efter två månader av samtidigt inbördeskrig och pågående folkmord besegrade RPF regeringsstyrkorna och fick stopp på folkmordet. Runt två miljoner hutuer flydde till Burundi. Numera är RPF-ledaren Paul Kagame Rwandas president.
1998 avkunnades de första domarna mot människor delaktiga i folkmordet i ICTR, International Criminal Tribuna for Rwanda. Bland de dömda finns bland annat journalister, som hetsade mot tutsier i radio, och ledare för milisen. Ännu är inte alla straff utdömda. De rättsliga processerna pågår fortfarande, både internt i Rwanda och i ICTR.
