Eskil Francks tal minnesdagen 2008
Det värsta brott en människa kan begå är att avsiktligt döda en annan människa. Vi benämner det mord. Det värsta brott en stat eller en regim kan begå är att avsiktligt och systematiskt döda delar av eller en hel befolkningsgrupp. Vi benämner det folkmord. Båda sortens mord är självklart förkastliga men har historiskt bedömts olika. Det är lättare att lagföra och döma en enskild mördare än en stat eller regim.
Den insikten var också upphovet till en enskild persons envisa kamp för att även stater och regimer ska få svara för sina illgärningar mot delar av sin befolkning. Polacken Raphael Lemkin reagerade starkt på omständigheterna kring att en armenisk yngling mördat den turkiske f d utrikesministern som en hämndaktion för det systematiska dödandet och fördrivandet av nästan 1 miljon armenier 1915. Ynglingen ställdes självklart inför rätta men Lemkin förundrade sig över att ingen utkrävt ansvar av ministern och hans regering för dödandet av alla dessa armenier. Svaret var naturligtvis enkelt: det fanns ingen lag mot sådana brott och ingen domstol med befogenhet att ta sig an dem. Det var en ren intern turkisk angelägenhet. Och det fanns vid den tiden inte ens något namn på brottet, något som sedermera Winston Churchill uttryckte om Förintelsen: ”vad vi har här är ett brott utan namn”. Det var då Lemkin myntade begreppet ’folkmord’. Efter idogt och envist arbete lyckades han få upp frågan i FN som 1948 antog ’Folkmordskonventionen’, den konvention som vi i år alltså firar 60-årsminnet av och som vi denna Förintelsens minnesdag 2008 ställer i särskilt fokus.
Den utställning som Forum för levande historia visar här idag speglar tre folkmord i vår egen tid: Förintelsen, Rwanda och Srebrenica. Begreppet folkmord fanns som sagt inte under andra världskriget, inte heller under Nürnbergrättegångarna, men det fasansfulla massmördandet under Förintelsen banade vägen för folkmordskonventionen. Rwanda och Srebrenica är de båda folkmord som juridiskt fastställts sedan 1948 och där domar avkunnats.
Utställningen talar för sig själv. Jag vill bara lyfta fram att två av de personer som exponeras i utställningen som levande vittnen till dessa folkmord - Gabryela Bromberg och Armin Nuhanovic – finns bland oss här idag. Jag vill särskilt tacka Er för den generositet och det mod Ni visat genom att ställa Er till förfogande. Ni gör att utställningen inte bara framställer vidriga historiska skeenden utan att de också blir levande historia.
Var står då folkrätten idag när det gäller bekämpandet av folkmord och brott mot mänskligheten? Vi har kommit så långt att det inrättats en permanent internationell domstol – International Criminal Court – med uppdraget att utreda och döma misstänkta fall av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i de länder som godkänt domstolen. Det beklämmande är att tre av de allra största aktörerna på den internationella scenen – Ryssland, Kina och USA – inte gjort det och därför inte kan bli granskade eller dömda. Det undergräver naturligtvis trovärdigheten i det internationella samfundets ambitioner att komma till rätta med dessa brott varhelst de begås och vem som än begår dem. Det får dock inte hindra oss från att med kraft och uthållighet stödja domstolens verksamhet och därmed visa att vi aldrig nonchalerar kollektiva övergrepp inom ett land lika lite som vi ser genom fingrarna med motsvarande övergrepp enskilda människor emellan. Den paradoxen får aldrig bli verklighet att vi är mindre engagerade mot dödande av många än dödande av enstaka individer.
Hur kan något så fasansfullt som folkmord ske? Det vore förmätet att försöka ge svar på hela den frågan. Men en viktig aspekt vill jag ge. Folkmordets grogrund är den process när ’vi’ definierar och formulerar ett ’dom’. Dom som är annorlunda än vi, som utnyttjar oss, parasiterar på oss, hotar vår välfärd och våra privilegier. Det må vara judar i 30-talets Tyskland, tutsier i Rwanda eller bosniska muslimer. Det kan vara invandrare i dagens Sverige. Det finns grupper som tydligt vill skapa ett ’dom’ av dessa människor. Dom är inte riktiga svenskar. Dom tar våra jobb eller utnyttjar i alla fall till bristningsgränsen våra sociala förmåner. Dom ställer bara till problem och är kriminella i stor utsträckning. Dom bör drivas bort, helst ut ur landet. Så resonerar dessa som menar sig representera ett rent svenskt patriotiskt ’vi’. Jag påstår naturligtvis inte att detta är folkmord, men det är så processen börjar och vi som under inga omständigheter delar detta synsätt bör ta signalerna på största allvar. Det som idag – vilket är illa nog – leder till hot, misshandel och t o m mord i främlingsfientlighetens spår kan i ett annat läge och under andra förutsättningar sluta i kollektiv förföljelse och omänsklig behandling. Det farligaste är när vi slår oss för bröstet och säger att så långt kan det aldrig gå hos oss. Självgodhetens, ibland kanske bara omedvetenhetens passivitet banar väg för en skyddslöshet som på sikt kan visa sig förödande.
Vi borde istället vid olika åtgärder och förändringar alltid ställa oss frågan: bidrar det vi nu vill göra till att på något sätt skapa eller befästa ett ’vi’ och ett ’dom’? Som mellanmänsklig och politisk självgranskning skulle denna eftertänksamhet kunna skapa ett större mått av samhörighet och sammanhållning.
Om uppdelningen i ’vi’ och ’dom’ är grogrunden för folkmordens genomförande är motsvarande ’vi’ och ’dom’ också konsekvensen av dem. Jag tänker på den oerhörda kränkning – i ordets djupaste bemärkelse - och skuld som följer i deras spår. De drabbade är intill döden kränkta. Förövarna bär på en skuld som många gånger förträngs men ibland är ett öppet sår. Den fråga som inställer sig är om denna klyfta mellan kränkning och skuld nånsin kan överbryggas och leda till försoning och försonad samlevnad i den mån offren eller deras anhöriga är i livet. Det är en ohyggligt smärtsam och svår fråga utan enkla svar. Ännu svårare blir det när vi tar in tanken på rättvisa i bilden. Kan strävan efter försoning överskyla behovet av att rättvisa skipas? Och hur gestaltas en rättsprocess om – som det står i ett document från den pågående rättsprocessen mot de röda khmererna i Kambodja jag läste häromdagen – ”ett av syftena med en internationell rättsprocess är att främja helande och försoning i nationellt perspektiv”.
Ytterst är frågan: kan en försoningsprocess ersätta rättegång och dom? Återigen, det finns inga enkla svar i denna blandning av existentiella, filosofiska, juridiska och politiska perspektiv. Vi vet bara att det ibland finns en så stark längtan efter försoning – både för den enskildes och samhällets skull – att man anstränger sig så långt man bara kan i den riktningen. Sydafrikas ’vi’ och ’dom’ under apartheidregimen kunde under stor smärta och tårar mötas i en öppen, offentlig försoningsprocess. Mycket gott kom ut av den för den samtida och framtida samlevnaden i en gemensam nation.
Utställningen här idag ger uttryck för en liknande längtan och vilja hos den uppväxande generationen i Uganda som den i Sydafrika. Också där har delar av befolkningen fått genomlida långvariga förföljelser och övergrepp. Trots dessa lidanden sträcker man sig nu mot en samlevnad i försoning för kommande generationers bästa. Nästan ofattbart men desto mer hoppingivande.
Det är med denna dubbla känsla av sorg och hopp vi är samlade till högtiden här på Förintelsens minnesdag. Vi får aldrig glömma de skändliga vidrigheter som så många miljoner människor utsattes för. Vi tänder ljus för att hedra minnet av dem, en anspråkslös gest av vördnad. Det är sorgens ljus, sorgen över deras lidanden och för tidiga död, sorgen över att vi människor medvetet kan hantera varandra så djävulskt.
Samtidigt tänder vi ljusen just som tecken på våra förhoppningar inför framtiden. Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus istället. Vi visar varandra att vi tillsammans bjuder de mörka krafterna inom oss och runt omkring oss motstånd. Allvarsamt men med en inre glöd som uttryck för at vi älskar livet och vill göra allt i vår makt att hjälpa varandra till ett gott liv i generositet och respekt för varandra. Att gråta och sörja har sin tid. Att bygga för framtiden har sin. Låt oss forma en gemenskap där de livgivande och skapande krafterna alltid får sista ordet.
