”Sverige” som begrepp och föreställning
Föreläsningsmanus av Göran Dahl, professor i sociologi vid Lunds universitet
I februari 2007 hörde jag ett nyhetsinslag på radion om Serbien. Serbien kallades ömsom ”stat”, ömsom ”nation”, ömsom ”land”. Kring de två första begreppen är förvirringen ofta monumental. Jag tänkte bringa lite reda bland dessa två, och några andra besläktade, begrepp. Längre fram i texten tar jag också upp begreppen ”Sverige” och ”svensk” för att se vilka problem de kan skapa och vad den samtida samhällsvetenskapen kan ge oss för kunskaper i detta sammanhang.
Som sagt - begreppen ”stat” och ”nation” blandas ofta ihop. Låt mig därför ange vad vi rimligen bör avse med dem. Även om det kan låta dogmatiskt följer jag vad som inom samhällsvetenskapen brukar betraktas som det mest korrekta.
”Stat” är en politisk institution som styr över ett givet avgränsat territorium och som har ensamrätt att bruka våld och försvara territoriet från angripare. Statens medlemmar utgörs av dess medborgare och dess verksamhet och område anges i de flesta fall av en författning, en konstitution som reglerar hur staten ska styras, dess befogenheter, begränsningar med mera.
”Nation” som ju så ofta tros vara synonymt med ”stat” betecknar snarast en familj eller ett folk vars medlemmar är släkt med varandra, om inte via blodsband, så i alla fall genom ett gemensamt språk, en gemensam historia och gemensamma sedvänjor. Ett stöd för en nation i dess första mening kan kallas för blodsbandsnationalism medan en användning av den senare betydelsen kan sägas vara en kulturnationalism. Redan här ser vi att en stat inte per definition är utestängande – människor kan bli nya medborgare medan nationen är just exkluderande – speciellt när det gäller blodsbandsnationalismen kan inte vem som helst bli medlem.
Både när man talar om ”stat” och ”nation” är man per automatik inne på frågan om ”folket”. I en stat är folket medborgarna, i nationen är folket de som tillhör nationen, det vill säga släktingar i någon av de två angivna meningarna. Här kommer vi in på två gamla begrepp som båda betyder folk – ”ethnos” och ”demos”. Ethnos är givetvis ursprunget till ”etnicitet” och anger folket som en nation. Ofta talar vi i sådana sammanhang om ”etnonationalism”. ”Demos” har däremot i sitt ursprungliga grekiska sammanhang snarast betydelsen (vanligt) folk, det vill säga den breda massan av fria män som inte tillhör eliten. Detta folk är det som erövrar makten i modern tid i den franska revolutionen: den gamla eliten störtas och berövas sina nedärvda privilegier.
Medan stödet för den egna nationen ofta kallas för blodsbandsnationalism brukar stödet för en demokrati, vare sig den är republikansk eller monarkisk-konstitutionell ha karaktären av vad man brukar kalla en ” författningspatriotism”. Det vill säga att solidariteten medlemmarna emellan beror inte främst på biologiskt eller kulturellt släktskap utan på att man stöder de idéer som konstitutionen står för, till exempel demokrati, frihet och rättvisa.
Att idag tala om ”folk” kan därför vara äventyrligt. Om man inte tydligt talar om att man avser den demokratiska meningen av folk kan man, kanske inte minst i Sverige, bli misstänkt för att vara högerextremist. Vilket i och för sig kan tyckas vara lite märkligt eftersom det anses som fullständigt legitimt att tala om ”ursprungsfolk” och deras legitima rättigheter, trots att ursprungsfolken är etniska enheter.
Om vi lyfter in ett annat modernt begrepp – ”nationalstaten” – kan begreppsförvirringen bli än större. ”Nationalstaten” betyder att en stat är uppbyggd kring en nation i de betydelser jag angett. Begreppet har sitt ursprung i slutet av 1500-talet. Det fick praktisk betydelse först under 1800-talet under Italiens enande. Och vad åberopades om inte nationalstaten när Norge ville, och kom att, frigöra sig från unionen med Sverige?
I ett internationellt perspektiv var det under de närmaste åren efter det första världskriget som ordet fick sitt stora genombrott. Kriget ledde till att de gamla imperierna (ett annat begrepp jag återkommer till) gick under. De gamla imperierna – det Ottomanska, det ryska, det Habsburgska – var statsbildningar med en mängd olika etniska grupper inom sina territorier. Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson hade tankar om att imperier inte var speciellt lämpade för demokrati, vidare skulle en värld, eller snarare en världsdel (Europa) bestående av demokratier vara en viktig förebyggande faktor för faran av ett nytt krig. Den ideala formen, det var Wilsons tanke, för demokrati var nationalstaten, här fanns en etnonationell gemenskapskänsla och ett gemensamt språk som gynnade demokratin.
Wilsons tanke fick en oerhörd stor betydelse – Europas karta ritades om. Tanken var att statsgränser skulle sammanfalla med nationsgränser. Så uppstod Österrike, Ungern, Jugoslavien, Tjeckoslovakien. Problemet var bara att etniska grupper fanns i stora enklaver runt hela kontinenten. Så fanns det nu ett stort antal nationella minoriteter – tyskar och ungrare i Tjeckoslovakien, ungrare och tyskar i Rumänien, tyskar i Polen för att ta blott några exempel. Och i Sverige har vi sedan förlusten av Finland mienkälä, tornedalingarna, vilket inte hade blivit fallet om gränsen mellan det krympta svenska imperiet och det svällande ryska ditot hade dragits vid Kalix i stället för vid Torne älv.
I modern tid har nationalstatstanken varit bärande för de nationella befrielserörelserna i krigen mot de gamla kolonialmakterna. Ett minst sagt talande exempel är Ho Chi Minhs tal till, och ord om, vietnameserna: ”Kamrater i norra och den södra delen av Vietnam! Norra, södra och centrala Vietnam är väsentliga delar av Vietnam… Vi har samma förfäder, vi är av samma familj, vi är alla bröder och systrar… Ingen kan sära på barnen av samma familj. Ingen kan heller dela Vietnam.”
Och vem ifrågasatte att de baltiska staterna bröt sig ur Sovjetunionen?
Men, som sagt, förvirringen är stor. Problemet och förvirringen blir inte mindre av att de flesta av världens stater ingår i Förenta Nationerna. Det kan ju ha sin förklaring i att det mer korrekta namnet, Förenta Staterna (USA) redan var upptaget!
”USA” innefattar också ytterligare ett begreppsmässigt problem. Dess olika delstater kallas ju för stater, medan landet, samtliga stater utgör Nationen, en federation av stater. Det finns många exempel på hur begrepp – till exempel ”federalism” och ”liberalism” – har olika innebörd och associationer i Europa och USA. Men tanken på federationen USA som en ”nation” går nog tillbaks på den – delvis inbillade – gemensamma erfarenheten av frihet, gemenskap och markeringen av att vara något helt annat än Europa med mera. Den federala makten i USA kan knappast påstås vara speciellt populär, och den federalistiska ordningen ifrågasätts starkt med jämna mellanrum. Det är ingen överdrift att hävda att motsatsen är fallet i, till exempel, Tyskland och Italien när det gäller den federalistiska statsformen.
Vidare kan man (i Europa) se centralism som en motvikt till federalism. Frankrike och Sverige är två kända exempel på länder med starka centralistiska traditioner.
Det finns ytterligare ett, inte minst i Sverige, viktigt statsbegrepp att orda lite om – ”Rike”. Så vitt jag vet finns det till namnet fortfarande två ”riken” – Svea Rike och Österrike (”Norge” kommer däremot ur ”norrvägen”). Frankrike utgör också ett möjligt tredje rike. Det grundades som ”Frankernas Rike”, (Frankreich) men i den historiska latiniseringsprocessen blev det ”France”. Det är endast i de flesta germanska språken som France fortfarande är ett ”rike”.
Historiskt sett är begreppet belastat – det har ju funnits ett ”Tredje Rike”, av historiska skäl heter det tyska parlamentet fortfarande ”riksdag”. ”Rike” implicerar att det finns någon form av heligt förbund mellan makt, Gud, härskare och folk. I svenskan vimlar det av riksbegrepp, bland annat ”inrikes” och ”utrikes”. Ofta när jag tittar på TV-nyheterna tycker jag mig märka ett slags återfunnet lugn och lättnad hos nyhetsankaret när man återgår till det ”inrikes”. Kanske drar jag för stora växlar på detta ganska obetydliga begrepp. Men jag tror å andra sidan inte att vi ska glömma bort det. Språk och föreställningar hör ihop, ofta mer än vad vi tror.
Det finns många andra begrepp och fenomen som kommer upp i detta sammanhang. Det rör sig om fenomen och personer som inte riktigt får plats här: statslösa flyktingar, ofta utan pass; illegala immigranter; och framför allt nationer utan stater. Länge saknade judarna en stat. Och romerna, kurderna och ursprungsfolken har inga egna stater, även om de kan ha fått erkännande som ”nationella minoriteter”, ha makt i egna ”reservat” eller att på något annat sätt vara garanterade rättigheter i någon form.
Jag ska nu illustrera begreppen genom att diskutera fallet ”Sverige” – vad är ”Sverige” och vad innebär det att vara ”svensk”? Och är det viktigt att vara ”svensk” eller ”icke-svensk”? Här tror jag det är lämpligt att börja med en kort historisk rekapitulation. Eller snarare lite om hur lite vi vet om vad Sverige var en gång i tiden. Som Maja Hagerman visar i sin bok “Det rena landet” är ”Sverige” en ganska modern uppfinning. Därför berättar jag efter den korta historiska genomgången om hur ”Sverige” blev till den föreställning det fortfarande till stora delar är. En föreställning som bekant är en glödhet politisk fråga idag.
En gång i tiden levde stammar som kallade sig svear runt Mälardalen. Hos olika historiker kallas de ibland vehaner, sueter eller sveber och deras marker kallades för Svitiod. I nuvarande Öster- och Västergötland ska det ha bott ”göter” – goter, juter eller guter, namnen varierar. Man talade germanska språk och dialekter, bland annat gotiska – ett nu dött språk med avsevärda likheter med dagens germanska språk.
Med kristendomens intåg för runt ettusen år sedan infördes det latinska alfabetet som ersatte runorna. De få skriftliga dokument som finns är de olika Landskapslagarna, till exempel Västgötalagen 1220 som stadgar att kungens Eriksgata ska genomföras först i Götaland, därefter i Svealand. Gustav Eriksson, av eftervärlden kallad Gustav Vasa, var Sveriges kung från 1523 fram till sin död 1560. Han bröt loss Sverige från Kalmarunionen, avskaffade kungavalen och införde arvkungadömet i Sverige. Därför kallas han ofta för ”Sveriges landsfader”. Han bröt med kyrkan och reformationen genomfördes i Sverige. 1526-41 översattes Bibeln till svenska.
Först nu kan vi tala om Sverige som en någorlunda enhetlig statsbildning. Men nation? Inom rikets gränser talades många tungomål, skandinaviska, finska och senare tyska som var ett vanligt språk hos handelsmännen, franskan hos adeln, latin bland prästerna.
Sverige blev en stat med imperieambitioner som kulminerade med Gustaf den II Adolf. Det är en historisk gåta att ett fattigt land i Europas utmarker strävade efter att bli en europeisk stormakt. Men imperiet krympte som bekant snabbt.
Den viktigaste ingrediensen i skapandet av en nation som sammanföll med statsgränserna var att skapa ett enhetligt skriftspråk. Först så sent som med Folkskolans införande 1842 fick detta betydelse för vanligt folk, innan hade det delvis skett i predikningarna som efter reformationen inte längre hölls på latin utan på folkspråk. I den allmänna folkskolan bedrevs undervisning i konsten att läsa, skriva, geografi, historia, kristendom och även gymnastik. Här lades det upp en möjlighet att bygga en nationell identitet hos det unga släktet.
Så långt realhistoria. Nu är det dags för lite mer idéhistoria som jag tänkte diskutera utifrån tre texter i antologin ”Svenska krusbär”, redigerad av Björn Linell och Mikael Löfgren (utkom på Bonniers, 1995).
Under 1800-talets andra hälft och under början av 1900-talet kryllar det av konstruktörer som vill förstå och övertyga oss om vad ”Sverige” och ”svenskhet” är. Några av de mer namnkunniga är Manfred Björkquist (teolog och grundläggare av Sigtunastiftelsen), Verner von Heidenstam, Erik Gustaf Geijer och statistikern Gustav Sundbärg. Som vi nu vet urartade delar av projektet senare i rasbiologi. Ett exempel på det senare är Herman Lundborg (chef för Statens institut för rasbiologi) som jag väljer att citera från artikeln ”Svensk raskunskap” från 1927:
”När för ungefär 15 000 år sedan istäcket började försvinna från södra Sverige, uppkom efter hand en arktisk växt- och djurvärld. Renen blev talrik. Horder av människor kommo, som levde av jakt och fiske. Det är möjligt, att människan redan under den s.k. Yoldia –perioden kommit till Skandinavien. Helt uteslutet är det ej, att hon redan före den sista istiden funnits i Norden och levat kvar på smärre områden, som undgått nedisning, nämligen i sydvästra Danmark och några kustområden i västra Norge. De verktyg av renhorn, som hittats i Danmark och södra Sverige, kunna dock ej dateras längre tillbaka än till tiden kort före och efter början av Ancylus-perioden. I slutet på densamma ägde en landsänkning rum, vilken tillintetgjorde landbryggan mellan Skåne och norra Tyskland, varigenom Östersjön, som förut varit en insjö, förbands med Nordsjön. Från och med denna tid, ”Litorina-tiden”, fortskred bebyggelsen i Sverige, tills mot slutet av yngre stenåldern, alltså omkring år 2000 f.Kr., människan var fåtaligt spridd över större delen av vårt land… De äldsta kranierna, som uppgrävts i Sverige, äro i övervägande del av nordisk rastyp.”
Observera att jag inte vill polemisera mot Lundborg i sak, poängen är att blottlägga den mycket konstruktivistiska delen av svenskheten och hur ideologi och vetenskap ofta är starkt hoptvinnade.
Den skarpaste hjärnan och även den mest internationellt kände personen i detta sammanhang är utan tvekan Rudolf Kjellén. Han var professor i statskunskap, pionjär för den så kallade geopolitiken och en ledande ideolog för den politiska högern årtiondena före och efter 1900. För honom, liksom för den klassiska högern var Nationen en levande organism som det var Statens uppgift att vårda med omsorg. Hans svenskhet var ett överhetsprojekt, en uppgift för en idealistiskt upplyst elit. Jag tar hans text ”Fosterlandet. En begreppsanalys.” från 1899 som utgångspunkt för att belysa detta närmare.
I denna text betonar Kjellén att nationen är en levande organism som inte går att reducera till dess delar (det vill säga de nu levande nationsmedlemmarna). Nationen består även av våra förfäder, dess historia och dess jord och natur. Samt dess anda. Många har påpekat hur Kjelléns tankar förebådar nationalsocialismen. Visst finns här ett starkt inslag av Blut und Boden i betonandet av det organiska sambandet mellan folk och natur. (En tes som omhuldades starkt av psykoanalytikern C. G. Jung, något som finns diskuterat i min senaste bok). Men Kjellén kritiserar statsmän som sviker sitt Fosterland genom att till exempel föra en aggressiv utrikespolitik och är tydligt socialkonservativ, knappast en nationalistisk socialrevolutionär. Kjelléns inverkan på 1900-talets uppfattning om ”Sverige” är svår att underskatta. Till en av hans hängivna läsare hörde den unge Gunnar Myrdal, ursprungligen tämligen högerkonservativ, men från och med 1920-talet socialdemokrat. (Huruvida han påverkat Per Albin Hanssons stora gärning, som vi strax kommer in på, den socialdemokratiska svängningen mot nationalism, är vad jag vet outforskat).
Unionsupplösningen 1905 och massemigrationen till USA (i viss mån även Kanada) kom att göra Kjellén än mer bekymrad.
Så till det tidiga 1900-talets andre stora politiker Per Albin Hansson, som jag ska diskutera med utgångspunkt i texten ”Sverige åt svenskarna” från 1926. Om man vill vara elak mot Kjellén och snäll mot Hansson kan man förenklat konstatera att den förres folk är Ethnos, medan den senares har inslag av Demos.
1928 förlorade Socialdemokraterna valet, det så kallade ”kosackvalet”. Högern visade på sina valaffischer vad vi hade att vänta om deras motståndare vann valet: hur skäggiga, smutsiga och fula beridna skurkar kom och lade beslag på boskap, bohag och barn. Att detta var en lyckad strategi är de flesta historiker ense om och en intensiv socialdemokratisk diskussion och självkritik inleddes.
Anmärkningsvärt är att Hansson skrev sin text två år innan valet och att han alltså dittills hade talat för många döva öron. En anledning var att texten var en politisk pamflett riktad mot dem som påstod att socialdemokratin var onationell. Men vad skrev han då?
Han börjar med att skildra rop vid ett socialdemokratiskt möte i Stockholm. Här ropades ”Leve fosterlandet, det Sverige som en gång ska bliva ett gott hem för alla svenskar!” Hansson konstaterar att ”de fosterländske” (det vill säga högern) är ”storögda” och förvånade. Han talar om ”två nationer”, ett delat land där en liten besutten elit inte visar solidaritet med den stora massan av otrygga landsmän. Uppgiften är att återskapa En nation och det är ganska tydligt att Hanssons ”Sverige” är Kjelléns ”Sverige”.
Efter den politiska demokratins genombrott behövs även en ”social demokrati”. Denna ska åstadkommas med fler och förbättrade försäkringar (olycksfall, sjukdom, moderskap, folkpension). Hansson vill visa att socialdemokratin inte står för någon ”klasspolitik”, dess mål är trygghet för Alla, även småfolket, med hans egna berömda ord att ”göra Sverige till ett gott hem för alla svenskar”. Ett tryggt hem, ett folkhem.
1932 tar socialdemokratin makten. Nu är den nationella vägen vald och etablerad. Talande är en valaffisch från 1934 där huvudslagordet ”Svenska folkets väg” illustreras med en trappa där Torgny Lagman, Engelbrekt och Hans Hjärta står på de tre nedersta. Överst tronar Hjalmar Branting. Från 1930- talet och framåt blir socialdemokratin vad vi skulle kunna kalla ”det nya Folkpartiet”, präglat av att blanda de blågula fanorna med de röda varje första maj, av att man vänder sig till ”medborgarna” och inte till ”kamraterna” och av att man börjar tala om den ”svenska modellen”. Som vi vet blev det en tämligen lyckad strategi när Sverige leddes av farbroderliga landsfäder som Hansson och Tage Erlander. Det är först med Olof Palme, oljekrisen 1973, den fiskala krisen och slutligen det ekonomiska sammanbrottet i början av 1990-talet som modellen definitivt krackelerar.
Nu tar jag steget från politik till kultur. De flesta har läst Astrid Lindgren och vi lite äldre minns hennes mångåriga medarbetares Ilon Wiklands illustrationer. Titta på bilderna. Här ser vi idel blåa ögon, röda stugor, blont hår och en och annan blågul fana. Men jag minns en bild, det kan ha varit från tidigt 1960-tal där det bland ett tjugotal blonda barn står en flicka med asiatiskt utseende. De första koreanska adoptivbarnen blev för många de första asiater de såg i verkligheten. Vad jag vill ha sagt är att Wikland och Lindgren beskrev något ganska reellt, det är först nu i efterhand som vi kan konstatera hur etniskt homogent Sverige var en gång i tiden. Men trots allt, här finns någonting beskt som jag inte riktigt kan sätta ord på.
Sedan runt 1980 har vi sett en våg av etnologisk svenskhetslitteratur. Åke Daun, Billy Ehn, Orvar Löfgren med flera har försökt att formulera en svensk identitet. Nyligen utkom Göran Hägg med ett digert verk i ämnet. Fenomenet torde spegla en osäkerhet i en ny tid, en tid då invandringen inte längre primärt är arbetskraftsinvandring. I anslutning till denna skulle man kunna ställa upp en rad diskussionsfrågor:
Är en skåning (som undertecknad) svensk?
Om mamma och pappa är födda i Polen – kan jag då vara ”svensk”?
Mamma är född i Polen, pappa i Sverige – är jag då svensk?
De svenskar i som bor i utlandet – hur svenska är de?
Är finlandssvenskarna i Finland svenskar?
Vad jag vill nå fram till med dessa kanske lite löjliga frågor är om svaren är viktiga. Rimligtvis är frågan om man är svensk medborgare eller ej det enda som egentligen har någon större praktisk betydelse (åtminstone för undertecknad, men det finns ju olika åsikter). Men tyvärr kommer vi inte undan så enkelt. Hur vi än gör går svenskheten aldrig att ringa in exakt begreppsligt. Svenska som förstaspråk – det är nog så nära jag kan komma det.
Dessutom kan man lägga den försäkringslogiska definitionen på svenskhet som har normativa innebörder. Föregående generationer var svenskar. Det är deras avkommor, och vi som har betalat skatt som därigenom betalat våra olika försäkringspremier, och därför har ”vi” men inte ”de” rätt till att utnyttja dem (ett argument som Sverigedemokraterna gärna lägger fram).
Men allt detta innebär att kanske i onödan göra en ganska enkel och hanterbar situation onödigt komplicerad. Jag räddas av en artikel av Richard Schwartz i Svenska Dagbladet den 18 april 2007 under en paus i just detta skrivande. Apropå en händelse på Afrikas Horn rapporteras det i massmedia om att ”svenskar” har arresterats av etiopiska trupper. Dock är det inga lintottar som fängslats utan svenska medborgare med sitt ursprung i Nordafrika. Schwartz skriver apropå detta att det aldrig skulle falla honom in att kalla sin kroatiska hustru för ”svenska” även om hon är svensk medborgare. Etnicitet är inget att förtiga, det är en kategori en individ kan inplaceras i, en bland många. Vad som skiljer en rasist från en demokrat är att för den förre blir etniciteten det enda väsentliga, medan det för demokraten är en bland många egenskaper. Om vi blandar ihop det här kan det få de absurda konsekvenser vi stötte på under Sovjetunionens tid – då kunde en estnisk ishockeyspelare blir kallad för ”ryss”!
Till slut vill jag gärna försöka förmedla vad den samtida samhällsvetenskapen att lära oss när det gäller frågor om egenskaper och identitet. Tyvärr är buden många, oenighet hör till den samhällsvetenskapliga kulturen. Ett visst mått av samförstånd finns dock.
Ett hett diskuterat ämne är historiens riktning – om det nu över huvud taget finns en sådan. Många menar att vi rör oss mot det transnationella, det kosmopolitiska som politiska, kulturella och ekonomiska ordningar, alltså överstatliga institutioner, en kanske mer lik och utslätad värld där alla och ingen känner sig riktigt hemma. Det finns mycket som talar för det, inte minst att den gamla folkrätten – att varje stat är suverän och vad som sker på dess territorium är en intern angelägenhet – är satt ur spel genom att deklarationerna om mänskliga rättigheter har blivit en form av överordnad ideologi. De kan motivera ”humanitära krig”, och det har vi sett flera exempel på under de senaste åren.
Mot vad vi kan kalla för transnationalitetstesen kan dock en del vettig kritik resas – den tenderar att underbetona nya former av fattigdom och undervärdera olika former av antiglobaliseringsrörelser i både väst och öst.
Däremot finns ett stort mått av samförstånd när det gäller tesen om den så kallade individualiseringen. I den postmoderna tid vi nu lever i har livet blivit ett individuellt projekt där det snarast gäller att visa hur lite man är påverkad av det utifrån kollektivt kommande. I ljuset av denna tes skulle nations- och statstillhörighet minska radikalt i betydelse. Det är i alla fall tydligt om vi tittar på den kosmopolitiskt orienterade eliten, de vill betala så lite skatt som möjligt, leva tryggt och säkert, gärna i ”gated communities”, och de territoriella gränserna nästintill försvinner eftersom det mesta ju kan skötas i cyberrymden.
Till sist: glöm inte heller bort att ”stat” och ”samhälle” inte är samma sak, så som det ofta blir i svenskan. När vi säger att det är ”samhällets uppgift” menar vi oftast att det är statens och/eller kommunens uppgift.
Göran Dahl, född 1953, är professor i sociologi vid Lunds universitet med inriktning på politiska idéer, regimer och rörelser. Han doktorerade 1986 med Begär och kritik. Bland senare böcker kan nämnas Radical Conservatism and the Future of Politics från 1999, samt Radikalare än Hitler : de esoteriska och gröna nazisterna : inspirationskällor, pionjärer, förvaltare, ättlingar från 2006.
Ordförklaringar
Nation
Ett folk som delar etnisk härkomst och/eller historia, seder och bruk.
Stat
En politisk institution som behärskar ett givet territorium och har monopol på att när så krävs använda våld.
Nationalstat
En stat med en etnisk majoritet vilkens språk är förstaspråk.
Medborgare
Medlemmarna i en stat.
Land
Ett territorium, många stater har ”land” som suffix.
Rike
Ursprungligen en tanke att en stat består av ett inre förbund mellan folket, deras territorium och Gud.
Imperium
En vanlig statsform fram till första världskrigets slut. Ett imperium är territoriellt stort och rymmer många folk.