Sammanfattning rapporten En studie av homofobiska hatbrott i Sverige

• Skriv ut

Homofobiska hatbrott som går vidare till åtal varierar mellan noll och 29 procent mellan olika polismyndigheter. Bara 35 av 367 anmälningar har gått vidare från polismyndigheten till åklagarmyndigheten. För dessa finns kopplingar till 24 brottmålsdomar. Av dessa domar innehåller tio överhuvudtaget ingenting som antyder något om hatbrott. I berättelserna från polisanmälningarna har ibland uttryck som "jävla bögjävel" i domen översatts till "kränkande tillmälen", som antydan om att det rör sig på hatbrottsfältet. Endast i två fall har straffskärpningsbestämmelsen tillämpats. När motivbrottslighet ska studeras räcker det inte med offerstudier. Det krävs kompletterande studier för att få flera perspektiv på fenomenet. Därför har den här studien över polisanmälda homofobiska hatbrott i Sverige år 2004 genomförts.

Brott mot mänskliga rättigheter

Hatbrotten kännetecknas av att de utgör ett angrepp på de mänskliga rättigheterna och strider mot grundläggande samhällsvärderingar om alla människors lika värde i ett demokratiskt samhälle. Olika försök att mäta eller skildra hatbrotten ger olika bilder. Varje bild är en del av det pussel som behöver läggas, för att öka förståelsen av den komplexa figuren hatbrott. Eller mer juridiskt korrekt: grunder för straffskärpning enligt 29 kap 2§ 7p brottsbalken. När det gäller att bedöma straffvärde för ett brott är det försvårande omständigheter om motivet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. Huvudfrågan i studien är om det rättsliga verktyg som straffskärpningsregeln utgör faktiskt kommer till användning. Andra vägledande principer för studien har varit frågor om rättssäkerhet, enhetlighet i rättstillämpningen och tillgång på vägledande beslut från polis, åklagare och domstolar.

Övriga frågor i studien rör vilka de misstänkta är, var de begår brotten och vilken relation de har till de utsatta. Vilka indikationer på hatbrott redovisas, vilka redovisas inte? Vad händer med anmälningarna, går de vidare till åtal? Döms någon, skärps straffen? Svaren söks i fem material: säkerhetspolisens inkodade anmälningar om homofobiska hatbrott för 2004, slutredovisningsuppgifter för respektive anmälan, åklagarnas uppgifter om målnummer, domar som anmälningarna resulterat i samt ett antal intervjuer med aktörer i hatbrottshändelser.

Vilseledande mediemyt

Ett urval om 367 av Säpos 614 anmälningar som placerats under rubriken homofobiska hatbrott för år 2004 gjordes och avser brottstyperna ofredande, olaga hot och misshandel, vilket motiveras av en önskan att få information om olika gärningsmannatyper och olika situationer där hatbrott begås. Detta för att motverka stereotypisering av de homofobiska hatbrottens parter och platser. Det finns /ju/ en tendens att fokusera på främmande angripare och allmänna platser, trots att flera studier visar att denna "stranger danger" är en (medie-)myt.

Vem kan drabbas av hatbrott som kallas homofobiska? Måste den angripna vara homosexuell? Det finns motsägelsefulla indikationer från lagstiftaren, riksåklagaren och Säpo. De senare menar att "vem som helst" kan räknas som offer för ett homofobiskt hatbrott. Detta är en viktig utgångspunkt när vi senare kommer till frågan om vilka typer av attacker som leder till åtal, dom respektive straffskärpning. Här förefaller det vara ett krav att den utsatta ska höra till gruppen homosexuella. Och då kallas händelsen hatbrott mot homosexuella.

Frågan om vilka de misstänkta är, var de begår brotten och vilken relation de har till offren, kan besvaras med att över 50 procent är under 20 år, medan de utsatta har en större åldersspridning. Både på utsatthets- och på gärningsmannasidan är det runt 80 procent män. Lika ofta som det är en för den utsatta bekant eller känd person, är det en obekant som begår handlingen. I mer än 60 procent av fallen finns namn och personnummer på den misstänkta. Arenorna är framför allt allmän plats, tele/nätet, hemmiljö, skola och nöjesliv. En tredjedel av händelserna sker under helgkvällar, inte sällan med alkohol inblandat. En fjärdedel av händelserna består av fortlöpande eller upprepade skeenden, som hotelser och mobbning.

Arenan påverkar händelsen

De vanligaste händelserna på respektive arena kan beskrivas:

På Allmän plats handlar det om kvälls- eller nattetid, ibland flera obekanta gärningsmän, som är i 15-20-årsåldern mot en eller två utsatta, som är i 20-35-årsåldern. Händelserna resulterar oftast i synliga skador. I färre än hälften av fallen finns något namn på misstänkt person. Av de händelser som går vidare till åtal, består dock majoriteten av sådana som inträffat på allmän plats.

När det gäller kategorin Telefon/nätet kan någon ha lagt ut en text om någon annan på en hemsida på nätet. Ett annat exempel är sms-meddelanden med hotfull text. Ett tredje är telefon-/mailtrakasserier direkt eller inspelade på telefonsvarare. Som väntat är det den mest indirekta och anonyma kategorin. I hela studien är det en låg andel kvinnliga utsatta, runt 12 procent. Men i denna kategori är 21 procent av de utsatta kvinnor. Andelen fall som går vidare till åtal är den lägsta, sex procent, sett till arenakategoriseringen.

Även händelser i Hemmet är av flera olika karaktärer. Grovt kan de delas in i angrepp från någon i familjen, granne eller bekant samt angrepp från obekant. Hemmet är den vanligaste arenan, efter tele/nätet, där kvinnor har blivit utsatta, enligt detta material. Den vanligaste relationen mellan misstänkt och utsatt är att de är grannar. Det handlar om drygt hälften av händelserna.

Skolvärlden som arena gäller unga, pojkar och klass- eller skolkamrater. Ibland är det flera angripare, men oftast en huvudaktör. Händelsen består ofta av ett fortlöpande eller upprepat skeende, dvs trakasserier eller mobbning som pågår under lång tid. Vidare är den utsattas lidande markant, manifesterat ex genom att inte våga gå själv (eller alls) till skolan. Gemensamt för de flesta av dessa fall är att den misstänkta är under 15 år, alltså inte straffmyndig. Detta leder, trots att nästan nio av tio misstänkta är namngivna, till att ärendets rättsliga bana slutar i och med polisanmälan.

Som väntat innebär händelser i Nöjeslivet på helgkvällar hög inblandning av alkohol, manliga parter i åldrarna 20-35, lika ofta bekanta som obekanta, något oftare med än utan namn på misstänkt och knappt vart tionde fall går vidare i rättskedjan.

I uppgifter från slutredovisningarna anges om polisen överlämnat fallet till åklagaren. Där går det att utläsa hur polisen bedömer händelsens möjliga vidare gång inom rättsväsendet, dvs om det är relevant att anmäla händelsen till åtal. Det vanligaste var att brott inte kunde styrkas, att spaningsuppslag eller spaningsresultat saknades, att misstänkt person var under 15 år och alltså ej straffmyndig. Det minst vanliga var att ärendet gick vidare till åtal, ca tio procent. Enligt regelsystemet ska beslut om misstänkta hatbrotts vidare hantering fattas av åklagare. Så har skett endast i 28 procent av fallen. I 72 procent är det polis som fattat nedläggningsbeslut. Andelen homofobiska hatbrott som går vidare till åtal varierar mellan noll och 29 procent mellan de olika polismyndigheterna.

Det är 35 av 367 anmälningar som gått vidare från polismyndigheten till åklagarmyndigheten. För dessa finns kopplingar till 24 brottmålsdomar. Av dessa domar innehåller tio överhuvudtaget ingenting som antyder något om hatbrott. Jämfört med berättelserna från fritexten i polisanmälningarna finns flera fall där uttryck som "jävla bögjävel" i domen översatts till "kränkande tillmälen" men utan antydan att det rör sig om hatbrottsfältet. De resterande 14 domarna består dels av fall där hatbrottskoppling kan skönjas, men utan (tydlig) behandling. Dels finns ett mindre antal domar där hatbrottstemat behandlas.

Endast i två fall finner man straffskärpningsbestämmelsen tillämpad och i ett av de fallen ges till och med regeln en utförlig tolkning.

Att bedömningen av, eller kanske rättare sagt skapandet av hatbrottskategorin, är komplex, framgår också av kapitel 7 där några av aktörerna i dessa hatbrottsärenden intervjuas. Frågor som uppkommer ur detta material är dels huruvida de inblandade menar att den rättsliga vägen är den rätta för dessa konflikter, dels hur problematiskt det är att bevisa ett hatbrottsmotiv.

Studien visar följande:

• Det finns ett spektrum av typfall som sker på olika arenor och mellan olika aktörer, varav ungefär hälften är bekanta och många är unga.
• Det finns flera olika tolkningar av kriterierna för hatbrott med homofobiskt motiv.
• Det är ett betydande läckage i flödet från anmälan till rättslig prövning .
• Det finns ett flertal olika lösningar av hur hatbrottstemat hanteras i domstolen, från att totalt ignorera tecknen på homofobiska motiv till att tydliggöra hur man tolkat och tillämpat straffskärpningsregeln.

En delförklaring till läckaget förefaller vara att registerförande myndighet, Säpo, har en vid tolkning, medan åklagare och domare har en snäv tolkning av straffskärpningsregeln. Den förra registrerar anmälningar som bygger på begreppet "homofobiska hatbrott", medan de senare snarare tillämpar begreppet "hatbrott mot homosexuella". I det förra fallet kan "vem som helst" anses vara ett offer för homofobiskt hatbrott, i det senare är det enbart homosexuella (samt bisexuella och transpersoner).

Materialet indikerar att straffskärpningsregeln tillämpas framför allt då det är "bevisad" homofobi i kombination med ett homosexuellt offer, som själv tror på och hävdar kopplingen mellan motiv och offer. Detta skulle kunna indikera att rättsväsendet lagt sig på en miniminivå. Utifrån materialet i denna studie går det dock inte att utläsa hur många av de polisanmälda händelserna som skulle ha hållit för en prövning även med den snävare definitionen, men som ändå inte nått ända fram i rättskedjan. Vi kan endast notera att antalet fällande domar - två - är anmärkningsvärt lågt.

Oavsett orsakerna bakom denna ordning, visar studien en alltför stor spridning för att tillämpningen ska kunna kallas enhetlig och rättssäker. Än mindre fungerar tillämpningen som vägledning för utbildningar om hatbrott för rättsväsendet. Av de 367 polisanmälningarna gick tio procent vidare till åtal, vilket ledde till 24 domar. I fem av de 24 domarna behandlas hatbrottsmotivet, det är för få behandlingar.

Lagstiftningen allena som politisk markering att prioritera hatbrott är inte tillräcklig om tillämpningen är bristfällig, godtycklig eller obegriplig. För att polis, åklagare och domare (och forskare) ska få vägledning i dessa frågor, behövs det att fler fall prövas, att prövningsgrunderna redovisas öppet och tydligt, samt att det av domarna framgår vilken konkret och straffrättslig betydelse rätten har tillmätt hatbrottsmotivet. Förutsättningen för detta är förstås att polis, åklagare och domstolar kan enas om en tolkning av straffskärpningsregeln.

TACK

Ett särskilt tack till Görel Granström för hennes ovärderliga synpunkter i rollen som vetenskaplig granskare.