Folkmordets riskfaktorer
av Klas-Göran Karlsson, professor vid Historiska institutionen, Lunds universitet
Folkmordbegreppets uppkomst
Begreppet folkmord, som svarar mot det internationellt vedertagna genocid, av grekiskans genos, ras eller stam, och latinets cide, mord, är i dag flitigt använt. Varianter som politicid, massmord på politiska oppositionsgrupper, ekocid, folkmord som resultat av miljöförstöring och democid, urskillningslöst massmord på ett lands hela befolkning, förekommer också ofta i offentlig debatt och analys. Den stora förekomsten av orden är naturligtvis och beklagligtvis ett tecken på att sådana storskaliga brutaliteter fortfarande äger rum. Men det är också ett tecken på att folkmordsbegreppet fått en utvidgad betydelse och tagits i bruk av människor vars främsta uppgift inte är att förstå folkmordets natur och mekanismer.
Begreppet genocid myntades 1944 av den polisk-judiske juristen Aaphael Lemkin för att benämna "a coordinated plan of different actions aiming at the destruction of essential foundations of the life of national groups, with the aim of annihilating the groups themselves". FN:s konvention från 1948 om förhindrade och bestraffning av folkmord inbegriper liksom Lemkins text inte bara direkt fysiskt eller psykiskt våld mot och massmord på nationellt, etniskt, rasmässigt eller religiöst definierade grupper som sådana, utan även vidtagande av åtgärder som avser leda till fysisk förintelse av en folkgrupp, åtgärder för att förhindra födslar inom denna grupp och tvångsförflyttning av barn från en grupp till en annan. Naturligt nog var det i allt väsentligt de nazistiska illgärningarna under andra världskriget som låg bakom både Lemkins och FN:s formuleringar.
Under kalla kriget uppstod de första politisk-ideologiska konflikterna om folkmordsbegreppet. Särskilt debatterades huruvida folkmord också kunde förövas mot politiska grupper. Det sovjetiska argumentet var att folkmord endast förövades av fascister och nazister som ville utradare etniskt och rasmässigt, men inte politiskt, definierade grupper. Reellt fanns sannolikt farhågor hos många icke-demokratiska statsmakter att undertryckandet av misshagliga politiska grupperingar inom landet skulle kunna leda till intervention utifrån om folkmordsbegreppet vidgades.
Samtidigt tog allt fler minoritetsgrupper som drabbades av våld folkmordsbegreppet i bruk för att beskriva sin egen situation. Det ansågs uppenbart som ett effektivt sätt att påkalla uppmärksamhet och sympati från det internationella samfundet.
Ett laddat begrepp och ett politiskt bruk av historia
Också efter kalla kriget är folkmordsbegreppet politiskt och ideologiskt laddat, om än på ett mer symboliskt plan. Det finns i dag ett generellt politiskt bruk av historia som breder ut sig i både det svenska och det internationella politiska samhället. Bruket är metaforiskt och komparativt, jämförande. Ett av de historiska jämförelseobjekt som allt oftare tas i bruk av politiker och intellektuella är just folkmordet. Natos bombningar av Belgrad under det senaste Balkankriget har ansetts vara som Förintelsen, liksom Israels politik gentemot palestinierna. Utifrån ett historievetenskapligt betraktelsesätt kan sådana jämförelser lätt tillbakavisas, eftersom händelser, situationer, samhällsstrukturer och tidsepoker är mycket olika. Huvudpoängen i det politiska historiebruket är emellertid inte att påvisa sakliga likheter mellan de jämförda företeelserna. Det viktiga syftet med denna typ av komparation är i stället att väcka uppmärksamhet, indignation och debatt genom att i en politiskt aktuell fråga använda sig av ett jämförelseobjekt som hos de allra flesta människor väcker starka och obehagliga känslor. Sådana jämförelser vädjar till emotion och vilja, inte till kunskap.
Även historiker arbetar med historiska jämförelser, men oftast utifrån ett kunskapsintresse. Syftet är i dessa fall att underkasta de båda jämförelseleden en så ingående kritisk analys att såväl likheter som skillnader mellan de jämförda storheterna klart framträder. Historiska fenomen är visserligen unika men har också, särskilt om vi låter vår analys omfatta även olika slags mera trögrörliga, strukturella och kulturella omständigheter, förenande och likartade drag. Det är inte någon vetenskaplig poäng att jämföra det som är identiskt, inte heller det som är helt olikt, men däremot allt som finns däremellan. En jämförelse mellan olika folkmord och folkmordsliknande situationer i historien kan inte ge oss en folkmordets formel som vi instrumentellt skulle kunna tillämpa på hotfulla situationer i vår värld. Det blir aldrig möjligt att laboratoriemässigt isolera den avgörande komponenten bakom folkmordet, den tillräckliga betingelsen. Däremot kan den komparativa tankeoperationen skärpa vår medvetenhet om de strukturella omständigheter som ligger bakom folkmord, vad som befrämjar och underlättar dem, vilka som är de mer eller mindre nödvändiga betingelserna. Det gäller även för förintelsen, men då nödvändigtvis skriven med liten begynnelsebokstav. Då måste vi granska och ställa frågor om förövarnas drivkrafter och om hur och varför offren för massmorden valdes ut, frågor som rör folkmordets faktorer.
Folkmordets riskfaktorer
Det senaste århundradet har inte bara erbjudit historiskt unika tekniska och administrativa möjligheter att fysiskt utrota stora människogrupper, utan också andra betingelser som måste kopplas till folkmordet. En sådan är krig och hot om krig. Det är ingen tillfällighet att folkmord förövats under båda världskrigen. Samhällsoro och krigsmotgångar skapar demografiskt och annat tryck, förstärker strävan efter inre homogenitet och ökar spänningen mellan olika folkgrupper i en stat. Krig och krigshot kan väcka en regims känsla av å ena sidan utsatthet och sårbarhet, å andra sidan utvaldhet och osårbarhet. En krigssituation öppnar möjligheter att konstruera konspirationsteorier om förbindelser mellan utpekade inre fiender och yttre krigsmotståndare. Samtidigt erbjuder den ett skydd för regimen att besluta om och verkställa åtgärder som annars hade kunnat väcka inre eller internationell opinion. Därutöver begränsar kriget möjligheterna att vidta alternativa åtgärder, såsom förvisning, assimilering eller segregering, vilket kan förstärka föreställningen om massmord som enda till buds stående lösning.
En revolutionär omvälvning ökar på liknande sätt påtagligt den politiska och sociala splittringen i ett samhälle. Den förintar en gammal regim och dess stödtrupper och framställer dem som "revolutionens fiender". I syfte att nå politisk och moralisk legitimitet konstruerar den nya regimen en ideologi som utestänger eller stigmatiserar grupper som är eller uppfattas som "förflutna människor". Revolutionen skapar polariserade och konfliktfyllda föreställningar om ett radikalt brott i förhållande till det förflutna. Det uppstår ett "kulturellt trauma", där gamla normer och umgängesregler uppfattas som obsoleta. Inte sällan framställs massmorden som en "objektiv nödvändighet", som en samhälleligt lagbunden rörelse i framstegets tjänst.
En tredje riskfaktor utgörs av en ideologi som tar avstånd från konstitutionell demokrati, har en utvecklad ledarkult, bärs upp av utopiska framtidsvisioner som inte sällan står i ringa samklang med samtida samhällsförhållanden, och drivs av en föreställning om individen som systematiskt underordnad större gemenskaper, baserade på klass-, ras- eller etniska distinktioner. Bland dessa ideologier finns inte bara nazism och kommunism, utan också mera allmänt nationalism, ofta med etnicitet kopplad till ett specifikt territorium, och med den dominerande etniska gruppen besluten att till varje pris – även en brutal etnisk rensning – besitta detta territorium.
Dessa ideologier kan vara grundade i eller utvecklas till djupa kulturmönster, vilka inbegriper livskraftiga myter och stereotyper byggda på idéer om historisk kontinuitet, absoluta brytpunkter och glasklara skillnader mellan "vi" och "dem". Inte sällan går dessa distinktioner hand i hand med föreställningar om renhet och orenhet, och med föreställningen om folkmord som rening av en oren samhällskropp.
En imperial statsbyggnad bygger på hierarkiska relationer mellan folkgrupper, inbyggda dominansmönster och underordning grundad i etniska kategorier. En förkärlek för socialdarwinistiska tankemönster ger den starkare etniska gruppen i detta imperium en ovillkorlig rätt.
Byråkratin som förövare, utsatta offergrupper och moderniteten som riskfaktor
Modern folkmordsforskning har också pekat ut specifika aktörsgrupper. I ett vidgat förövarperspektiv har byråkratins roll uppmärksammats. I ämbetsmannaansvaret kan ligga att alltid – även utan tvång – lyda, att massmörda på dagen och vara kärleksfull familjefar på kvällen. Byråkraten utvecklar inte skuldkänslor, eftersom han inte är omedelbart ansvarig för sina handlingar.
Som särskilt utsatta offergrupper har forskningen lyft fram vissa etniska minoriteter som hotar att marginaliseras och stigmatiseras. Så kallade mobiliserade diasporagrupper – bland dem judar och armenier – tenderar genom sina framgångar att tilldra sig negativ uppmärksamhet från en majoritet som upplever sig hotad i ett moderniseringsskede.
I en strävan att teckna en bred bakgrund till folkmordet har vissa forskare sist och slutligen betonat hur hela den moderna erfarenheten, moderniteten, är närstående folkmordet. Ett modernt industrisamhälle gör en skarp åtskillnad mellan accepterade normer och oaccepterat utanförskap. I det moderna ligger den sociala ingenjörskonstens strävan mot reglering, uniformering och segregering av allt mänskligt liv. För att förverkliga det perfekta moderna samhället krävs att variation och mångfald ersätts med system, nytta och effektivitet. Med ett sådant funktionalistiskt perspektiv kan inget samhälle ställa sig utanför folkmordet. Varje människa blir en potentiell förövare av folkmord.