Ögonvittnesskildringar

• Skriv ut

Emerich Roth, Magda Eggens och Sofia Taikon har alla överlevt helvetet på jorden - nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Deras och andras berättelser ger en skakande bild av vad som kan hända när respekten för människovärdet upphör och demokratin monteras ner.

Anika

Jag föddes 1918 och växte upp hos min moster i Amsterdam, Holland. Min morbror var politiker och det diskuterades ofta politik hemma. När Hitler kom till makten minns jag att man sa ”om den mannen får mer makt så är det slut med Europa”. Min bästa väninna i skolan var judinna och familjen hade många judiska vänner. De var en del av mitt liv. Mitt engagemang för det judiska fanns redan när kriget började. Jag tänkte inte på det då, men den känslan gjorde nog att jag sedan utan att tveka gick med i motståndsrörelsen.

1937, då jag var 19 år, åkte jag till Montpellier i södra Frankrike för att arbeta som au-pair. Året därpå flyttade jag till Paris och för att studera franska och historia vid universitetet i Sorbonne. Jag hyrde ett rum på Cité Universitaire, ett stort studentområde med människor från alla möjliga länder. Det var underbart!

Men i maj 1940 invaderades Frankrike av tyskarna och så småningom kom beskedet att utlänningar inte längre fick studera i Frankrike. Jag stannade dock kvar i Paris. Plötsligt såg man hur judarna tvingades bära judestjärnan. Det gjorde mig upprörd och jag skämdes när jag satt på uteserveringen och såg hur de judiska barnen gick förbi och längtansfullt tittade på oss. De var förbjudna att gå på café.

Den del av motståndsrörelsen jag var engagerad i hette Escape Line. Jag hjälpte amerikanska och engelska piloter som hade blivit nerskjutna. Jag hämtade dem vid Gare du Nord eller vid någon metrostation i Paris. Jag var livrädd att de skulle öppna munnen och säga någonting så att de avslöjade att de inte var fransmän eller tyskar. En del av dem hade mustasch. Herregud, mustasch! Den fick de genast raka bort. Inga tyskar hade ju mustascher. Min hotellvärdinna sa aldrig ett ord om vad jag höll på med. Med hon måste ha misstänkt något för det kom ju alltid en massa karlar till mitt rum. Och en del var tvungna att sova över eftersom det var utegångsförbud efter klockan elva på kvällen. Min uppgift var att ge dem husrum och ordna falska identitetspapper så att de kunde fly över Pyrenéerna till Spanien och vidare till England.

Bilden föreställer Anika med vännerna i Paris. Hon själv står i mitten. Året är 1943 och Anika har gått med i motståndsrörelsen, i gruppen Escape Line.

En förmiddag i februari 1944 när jag kom tillbaka till hotellet där jag bodde satt två civilklädda män i receptionen. Herre gud, tyskar, tänkte jag genast. Hotellvärdinnan var likblek i ansiktet. När jag gick upp för trappan till mitt rum hörde jag hur de följde efter. När jag skulle öppna dörren lades en hand på min axel och någon sa på tyska: ”Det behövs inte, det är redan öppet”. På sängen i mitt rum satt en Gestapo-officer. De hade hittat stället där jag gömde förfalskade papper. Jag arresterades och förhördes. Jag visste att en del blev avrättade för att de var Feindhilfe, tyskarnas beteckning på hjälp till fienden.

Jag blev slagen gul och blå men slapp den värsta tortyren. Jag behövde tack och lov inte avslöja några namn i vår organisation, eftersom jag var den sista de tog. Sen blev jag satt i ensamcell i flera veckor. Det var fruktansvärt. På kvällarna hörde jag hur fångarna ropade i ventilerna: Pappa, pappa är du där?

I april 1944 fördes jag ombord på tåget till koncentrationslägret i Ravensbrück. På stationen stod italienska soldater och vaktade tågen. Jag skrek till dem: Skäms ni inte? Vi trängdes in i boskapsvagnar. Där fanns en tunna i ena hörnet som skulle räcka för allas behov. Jag hade med mig en flaska eau de cologne. Den gick vagnen runt under dagarna som följde. Vi sprayade och sprayade för att stå ut med lukten. Resan tog fyra dagar.

Jag minns mitt första intryck av Ravensbrück. Vi kom fram sent på kvällen. Det var förskräckligt svart. Jag såg rader av mörka baracker överallt. Vi gick genom en port där det stod ”Arbeit macht frei” och sen fick vi vänta på det som kallades Lagerplatz. Vi satt där i kylan och fukten hela natten tills det blev ljust. Sedan kläddes vi av och duschades. De flesta fick håret avrakat men jag slapp, kanske för att jag var blond. Sen fick vi klädtrasor med stora kors på ryggen, antagligen för att det skulle synas om vi försökte fly.

På bilden syns några kvinnor, troligen på väg från Ravensbrück till Sverige, våren 1945. (Foto: SS-Propagandaalbum des FKL Ravensbrück. Sammlungen der Mahn- und Gedenkstätte Ravensbrück/Stiftung Brandenburgische Gedenkstätten.)

Jag blev uttagen till ett arbetslag som skulle bygga vägar. Vi lastade stora stenblock på kärror och drog en stenvält för hand. Det var fruktansvärt tungt.

Jag minns hur fångarna dog omkring mig hela tiden. I tvättrummet fanns det en kran med kallvatten dit jag brukade gå på morgonen för att göra mig ren. Då låg det högar med lik där. Det var människor som hade dött under natten. Jag var tvungen att kliva över dem för att nå fram till kranen. Man blir avtrubbad. Om jag inte hade stängt av känslorna hade jag inte överlevt.

Flera gånger blev jag sjuk i lägret. En morgon vaknade jag och var fruktansvärt sjuk. Jag kunde knappt andas. En polska lyssnade på mina lungor och sa: "Lungsäcksinflammation." En annan gång låg jag i flera dagar med hög feber och svullna lymfkörtlar och fick opereras i halsen utan bedövning. Jag intalade mig varje gång att jag måste överleva. Fast jag förstår inte hur jag klarade det för jag var liten och mager. Jag är inte religiös så jag tror inte det var Guds hand som räddade mig. Jag tror det var ren tur.

Klockan fyra varje morgon var det appell, då skulle de räkna oss. Vi var flera tusen i lägret så det tog timmar. Om någon inte stod absolut rak blev de piskade. Många av de äldre hade svårt att stå så vi yngre ställde oss längst fram för att skyla dem. Jag såg hur en kvinnlig vakt piskade ihjäl två kvinnor. De som drabbades värst av vakternas piskor och slag var de som var mörkast i hyn. Medlemmarna i Jehovas vittnen behandlades lite bättre. De fick arbeta i köken eller städa vakternas villor. Jag beundrade dem för de var vanliga tyska kvinnor som hade vägrat att tjänstgöra för tyskarna. De var modiga. Istället för att slänga matrester till svinen fyllde de våra muggar med mat när vi gick förbi.

Bilden föreställer SS-chefen Heinrich Himmler när han inspekterar Ravensbrück i januari 1940. Foto: SS-Propagandaalbum des FKL Ravensbrück. Sammlungen der Mahn- und Gedenkstätte Ravensbrück/Stiftung Brandenburgische Gedenkstätten.

Varje dag kom lastbilar till lägret varje dag och hämtade gamla och sjuka. När jag frågade vart de skulle fick jag svaret att de fördes till ett nedlagt läger utanför Ravensbrück där "de skulle få bättre vård". Av andra i lägret fick jag veta att de fördes till en gaskammare. I Ravensbrück såg jag hur döda kroppar fördes in i krematorier. Vi såg röken därifrån. Det fanns två skorstenar. Ur den ena kom en röd flamma, ur den andra kom svart rök. Röken spred sig över lägret dag och natt. Det luktade fruktansvärt illa. Det var också många som dog i sviterna av olika sjukdomar i Ravensbrück.

En del fångar hade hungerödem, deras magar var helt uppsvällda. Andra led av paratyfus. De som hade brist på A-vitamin hade benen täckta med sår. De flesta hade löss. Mot slutet blev vi vaccinerade mot fläcktyfus. Men det var inte för vår skull, utan för att personalen inte skulle bli sjuk. Jag tror att mitt politiska engagemang hjälpte mig att stå ut i lägret. Jag förstod åtminstone varför jag blev arresterad. Men att de tog oskyldiga mödrar och barn och mördade dem bara för att de var judar – det är det värsta brottet av alla. Jag kommer aldrig, aldrig att förlåta det. De sista fyra månaderna i Ravensbrück fick jag sortera kläder från nyanlända fångar. Det ansågs som ett "fint" arbete. Jag fick ett rent, vitt förkläde och en armbindel där det stod Kleiderkammer. Jag sov inte en blund den natten för jag var så glad. Kan ni förstå – jag kände mig lycklig mitt i allt eländet! Klädsorteringen låg utanför barackområdet och jag gick genom en skogsdunge på vägen dit. Jag fick se träd!

Jag såg också andra delar av lägret. Till exempel en barack där de hade satt galler för fönstren och stängt in de som hade blivit galna. De behandlades som djur. Och jag såg de polska flickorna som de hade gjort experiment på. De hade opererat dem i benen, de var helt vanställda, de kunde knappt gå.

Lägret var stort men rykten spred sig snabbt. Om någon hade blivit slagen eller skjuten visste snart alla det. Vi fick också berättat vad som hände utanför lägret. Under våren 1945 fick vi rapporter om att det gick sämre för tyskarna. När vi hörde de amerikanska bombflygplanen fylldes vi med hopp. Kriget måste snart vara slut, tänkte vi.

Det fanns kvinnor som var gravida när de kom till lägret. Men de flesta nyfödda dog för kvinnorna hade ingen mjölk. Jag kan fortfarande se de små barnen framför mig. De såg ut som skelett, som små gamlingar. Två kvinnor hade tur, de fick barn bara en månad innan vi blev befriade. Den enas dotter hette Sylvie. Jag knyckte kläder och gav till henne. Hon överlevde.

Den 23 april 1945 kom svenska Röda korsets expedition med de vita bussarna till Ravensbrück och jag minns att vi stod uppställda på rader utanför lägret. Plötsligt såg vi en kamouflagemålad armébil långt borta och en officer som halvstod i bildörren. Efter den kom vitmålade lastbilar. Vi började skrika. Några grät, flera svimmade. Det går inte att beskriva, känslan att få stiga upp i bilarna, att få lämna lägret.

Fotot föreställer kvinnliga fångar som räddas med de vita bussarna 1945. (Foto: SS-Propagandaalbum des FKL Ravensbrück. Sammlungen der Mahn- und Gedenkstätte Ravensbrück/Stiftung Brandenburgische Gedenkstätten.)

Vi åt upp oss ganska snabbt. Men jag minns när vi kom till Danmark. Jag hade ingen uppfattning om hur hemsk jag såg ut. När vi gick av bussen möttes vi av danska Röda korset. Två medelålders män tittade på mig och min väninna. Jag såg hur tårar sakta rann nedför deras kinder. Då gick det upp för mig: De grät för att de tittade på oss.

Jag har kontakt med flera av de svenskar, danskar och norrmän som hämtade lägerfångar med de vita bussarna. Många säger: ”Äh, vi gjorde väl ingenting.” Ingenting? De riskerade ju sina liv för att hämta oss. Första tiden i Sverige vårdades några av kvinnorna från Ravensbrück på Skatås flyktingförläggning i Göteborg. 

På fotot från Skatås sitter Anika längst ner till höger.

Anika blev kvar i Sverige. Strax efter ankomsten gifte hon sig med en svensk jude. De fick en dotter tillsammans och bosatte sig i Göteborg. Där har Anika arbetat som tolk och översättare. 1949 vittnade Annika mot lägerkommendanten och två andra som arbetade i Ravensbrück. Alla blev dömda till döden för krigsförbrytelser.

Axel

Hemma i radhuset har jag ett rum fullt med pärmar och papper som påminner om våren 1945, då jag var med och räddade tusentals fångar från koncentrations- och förintelseläger i Tyskland.

Jag var 22 år och tog ett jobb som gruppchef och busschaufför på en av Röda korsets vita bussar. Mitt uppdrag var att hämta skandinaviska krigsfångar. Jag visste då inte vad det var som väntade mig.

Jag hade vuxit upp på en gård i Ottsjö i Ångermanland. Vi var tio syskon i familjen. Familjen drev skogsbruk och jordbruk, med hästar, får, getter och höns.  På vintrarna körde jag timmer till flottningen. Det var ett hårt jobb.

Den 30 november 1939 bröt Finska vinterkriget ut. Det kändes nästan som vårt krig. Alla stickade sockor och vantar som skickades dit. Jag åkte med ett lasarett tåg till gränsen och hjälpte unga pojkar som hade skadat sig. Många hade fått benen bortskjutna. Men de var fulla av kampglöd. De ville tillbaka och fortsätta slåss. Först fick jag en chock när jag såg dem, men sen vande jag mig.

1940 flyttade jag till Sollefteå och börjar som volontär i det svenska försvaret. Jag utbildade mig till sjukvårdare och tjänstgjorde på olika läkarplutoner. Under våren 1940 efter Tysklands invasion av Norge krävde tyskarna att få sända soldater och krigsmateriel på svenska järnvägar till och från Narvik och jag var med och bevakade de tyska tågen. De stannade till i Långsele och där fick soldaterna mat. Vår uppgift var att se till att de inte lämnade området. Vi hade bössor med oss och gick där och tittade på dem. Det var ganska tyst mellan oss.(Foto: KW Gullers / Nordiska museets bildbyrå.)

I februari 1945 går Andra världskriget mot sitt slut. Men fortfarande sitter hundratusentals människor i koncentrationsläger i Tyskland. Runt 16 000 av dem är danskar och norrmän. I Norge är man orolig för att tyskarna ska döda fångarna när de inser att kriget håller på att gå förlorat och ber Sverige hjälpa till att få ut fångarna. Den 19 februari 1945 åker därför Greve Folke Bernadotte till Berlin för att förhandla med Gestapo-chefen Heinrich Himmler, men Himmler vägrar låta fångarna lämna Tyskland. Däremot går han med på att de får föras till ett gemensamt läger där svenska Röda korset får komma in. Men bara på ett villkor: expeditionen måste hållas hemlig. Ingenting får läcka ut till pressen.

När vi fick information om uppdraget trodde vi förstås att det var militärer som hade gripits. Jag skulle vara gruppchef och köra en av bussarna. Det kändes spännande att få åka iväg. Jag hade aldrig varit söder om Stockholm.

Vi åkte i en karavan med 78 fordon. Vi var 308 personer som samlades i Hässleholm den 9 mars 1945. Det kom en order från de allierade om att alla fordon måste målas vita annars riskerade de att beskjutas. I Köpenhamn mötte vi tyska SS. De kom emot oss i uniformer och med k-pistar och pistoler i händerna. Det var obehagligt. Det var första gången jag tänkte: Vad har jag gett mig in på?

I Odense var det ett himla liv! Danskarna hade gått man ur huse för att välkomna oss. Det var förbjudet att vifta med den danska flaggan men det hängde en flagga från varje hus. Tyskarna höll på att bli vansinniga. Men vi fick i alla fall våra passersedlar och kunde fortsätta in i Tyskland.

Vårt första möte med Tyskland var Kiel. Staden var helt sönderbombad. Vi såg människor som levde bland ruinerna eller drev omkring på vägarna. Flyglarm ljöd hela tiden. Vägar och broar var bortsprängda så vi körde fel. Sent på natten kom vi fram till Friedrichsruh där vi skulle ha vår förläggning. Där var det rått och kallt. Man kände sig inte särskilt bra till mods.

Expeditionen hade fått listor med namn på alla skandinaviska fångar. De var spridda i många olika koncentrationsläger, men skulle föras till Neuengamme-lägret utanför Hamburg.

Mitt första uppdrag var att leda en bussexpedition till södra Tyskland. Där skulle vi hämta fångar från lägren Dachau, Mauthausen och Schömberg. För första gången gick det upp för mig att det inte bara var krigsfångar i lägren. Där finns också civila – inte minst kvinnor och barn.

I mina dagboksanteckningar från resan skrev jag följande:

”Dachau, 23 mars.

Fångarna stod uppställda på fyra kolonner, med mössorna under armen. De hade stått så i flera timmar. Ryktet hade gått att svenska Röda korset var på väg, men de trodde inte på det. Vår överste fick säga åt dem två gånger att sätta på sig mössorna innan de vågade göra det. I vanliga fall fick de inte ha mössorna på sig i närvaro av en tysk officer.

Jag kommer aldrig att glömma mötet med fångarna. De var så magra och sjuka. De hade bölder över hela kroppen och luktade fruktansvärt. Många hade löss. Det var hemskt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att människor kunde behandlas så illa. Fotot föreställer en kvinnlig fånge som räddas av Röda korset. (Foto: Röda korset)

Jag chockades av det jag såg men försökte samla mig inför uppgiften så gott det gick.

Det gällde ju att hinna få in alla fångar i bussarna. Lägerkommendanterna var besvärliga. De försökte styra och ställa in i det sista och de gömde undan fångar för oss. Men vi hade listor på alla och gav oss inte.

När fångarna kom in i bussen fick de matpaket. Vi varnade dem och sa att de skulle ta det försiktigt, men de kunde inte hejda sig utan kastade i sig innehållet. Sylt, torrmjölk, knäckebröd, bacon och margarin. Sen blev de magsjuka och vi fick stanna bussen stup i kvarten.”

Under två månader reste jag kors och tvärs i krigets Tyskland. Jag besökte över tio läger.

Räddast var jag under den sista resan i slutet av april 1945, när fronten närmade sig från både öster och väster. Vi skulle hämta fångar som hade blivit kvar i södra Tyskland. Nu är det kört, tänkte jag flera gånger. Det var en fruktansvärd resa. Jaktflygen dök ner mot oss hela tiden. Vi fick köra efter frontrapporten, ofta under natten, i kolmörker. Överallt var det sönderbombat och spöklikt.

I april 1945 slutförhandlade Bernadotte med Himmler om att den svenska expeditionen skulle få hämta andra nationaliteter än skandinaver. Men det var bråttom för fronten närmade sig. 10 000 kvinnor väntade i Ravensbrück, som var ett koncentrationsläger för kvinnor. De flesta var judiska kvinnor från alla möjliga länder. Att se dem var en chock. De hade rakat av dem ögonbrynen och håret. Och de var bara skinn och ben. Många vägde inte mer än 25 kg. Vi fick bära in dem i bussarna, lägga två på varje bår.

Många förstod inte att de var räddade, de trodde att de skulle föras till något annat läger. Inte förrän de satt inne i bussen började de förstå. Många tog i oss för att känna att det verkligen var sant.

I Ravensbrück fick jag klart för mig att röken från skorstenarna kom från krematorier där de brände människor. Det var de kvinnliga fångarna som berättade det för oss. Och vi såg att de var igång dygnet runt, ända in i det sista. Vi fick aldrig komma in i krematorierna men vi såg dem på håll.

Den 25 april 1945 skrev jag i min dagbok:

"Lägret Ravensbrück. Ankomst 06.50. Ilastning av 400 sjuka och 600 friska och ett 30-tal småbarn... Under vägen fick tre kvinnor födslosmärtor. I en iordningsställd buss nedkom en av kvinnorna med en pojke... Passagerarna sov i bussarna. Personalen på busstaken. Jaktflygplanen strök gång på gång över bussarna och sköt på ett tyskt batteri i närheten."

Sommaren 1945 var jag hemma igen och fick jobb som polis i Valdemarsvik. Jag hade svårt att sova och stördes ofta av mardrömmar. Jag kunde plötsligt börja vråla mitt i natten. Min fru fick väcka mig. Jag pratade inte så mycket med utomstående om det jag hade varit med om. Det tystades ner och jag försökte glömma. Men det händer fortfarande att jag har mardrömmar.

Jag här ännu kontakt med några av dem jag räddade. Jag trodde aldrig att de skulle klara sig som de såg ut när jag hämtade dem i lägren. Men människan har en väldig förmåga att överleva.

Efter månaderna i Tyskland förändrades jag, jag tror jag började ta livet mer på allvar.

Sedan 1981 reser jag rest runt i skolor och berättar om mina upplevelser från andra världskriget. 1995, 50 år efter krigsslutet, arrangerade jag en resa till koncentrationslägren i Ravensbrück och Neuengamme för de fångar som hade räddats därifrån. Hundratals människor från hela världen dök upp. De kramade om mig och grät, jag kommer aldrig att glömma det.

Emerich

Jag heter Emerich Roth och bor i Järfälla utanför Stockholm. Före pensionen arbetade jag med missbrukare och ungdomar som kommit på glid. Jag har överlevt fem av nazisternas koncentrations- och arbetsläger. (Foto: Sanna Asklöf / Pressens bild.)

 Jag växte upp i den lilla staden Velky Sevlus som fram till 1939 tillhörde Tjeckoslovakien. När jag var barn hade staden 15 000 invånare, drygt 3 000 av dem var judar. Idag bor nästan inga judar kvar.

Jag hade fyra systrar, Edit, Elisabeth, Magdalena och Judith. Förutom jag själv var det bara Elisabeth som överlevde koncentrationslägren. Vår familj skiljdes åt utanför koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau i Polen.

Före kriget var min pappa typograf. Vi hade det bra men vi var inte rika. Staden låg mycket vackert omgiven av bergskedjan Karpaterna. Hatet mot oss judar hade funnits i flera generationer. Man kunde märka det både i skolorna och i kyrkan. Den katolska prästen gav judarna skulden för att Jesus dog på korset. Men det gick ändå att leva under de här förhållandena. För min del berodde det på att vi hade så stark familjesammanhållning hemma. Hemmet var alltid en fristad. 1941 infördes judelagarna i Ungern. I vår lilla stad begränsades judarnas rättigheter successivt. Bara sex procent av judarna fick vara egna företagare och sex procent fick bedriva högre studier. Det blev ekonomiskt sämre för oss.

Tryckeriet där min far arbetade fick mindre uppdrag och lönerna minskade. Vi fick handla på kredit och måltiderna blev allt enklare. När kriget kom närmare försämrades situationen ännu mer. Den 19 mars 1944 invaderades Ungern av Nazityskland. Samma dag häktades många framstående politiker, liberala industrichefer och ämbetsmän. Tiden för "den slutgiltiga lösningen av judefrågan" var inne också i Ungern. Vår familj fördes till ett getto nära synagogan och nazisterna spikade igen fönster och dörrar på vårt hus. Senare skickades vi från gettot till koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau.

När vi kom fram till lägret fick vi fick ställa oss i två långa rader. I den ena stod kvinnor och barn, i den andra stod vi män. De som bedömdes användbara som arbetskraft skulle få leva ett tag till.

Ledet rörde sig sakta framåt. Vi passerade en man i SS-uniform. Med små gester visade han om en fånge skulle gå till höger eller vänster. På några sekunder avgjorde han vilka som var friska och arbetsföra.

SS-mannen såg på mig och min far och gav tecken med handen att vi skulle gå till vänster. Vi skulle få leva. Min mor och mina småsystrar som var tio respektive tolv år blev anvisade den kö till höger som hade gaskamrarna och krematorierna som destination. De två äldre systrarna som då var 15 och 17 år gamla hamnade bland dem som skulle få arbeta och därmed få en frist undan döden och i några lyckliga fall överleva lägret. Bland dem som skulle överleva fanns min syster Elisabeth som jag också återsåg efter kriget.

När vi skulle börja installeras i lägret rakades våra huvuden och vi tvättades med en desinficerande tvål. Kläder och tillhörigheter togs ifrån oss och vi kläddes i randiga uniformer. Auschwitz var ett samlingsnamn för många olika koncentrations- och arbetsläger. Det låg vid en liten stad i södra Polen där de flesta invånare hade med lägret att göra. Förutom SS-soldater och meniga fanns här tågpersonal, läkare och jurister, ett stort antal tekniker för industrier och servicepersonal till krematorier. Ett par av Tysklands största industrier hade filialer här. En stor del av arbetet utfördes som slavarbete av lägerfångar. (Foto: Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz.)

Till en början fick man inte umgås med de äldre fångarna. Alla nykomlingar inkvarterades i egna baracker. De enda gamla fångar som vi hade kontakt med var så kallade kapos. Kapos samarbetade med lägerpersonalen, de flesta av rena överlevnadsskäl. Efter en längre tid i lägret hade många av dem förlorat all sin känsla för moral och respekt för medmänniskor. De blev plågoandar.

Dagarna i lägret gick långsamt och vi längtade efter att arbeta. Det enda avbrottet var när vi kommenderades ut till uppställningsplatsen för att räknas, vilket skedde morgon och kväll. Här skedde också dagliga selektioner. Överflödiga fångar eller sådana som drabbats av sjukdom fördes till gaskamrarna. Så länge vi inte hade arbete var ovissheten kuslig – vem som helst av oss skulle kunna föras bort nästa dag.

Efter en tid i Auschwitz förflyttades jag och min far till arbetslägret Dernau på den polska landsbygden. En järnvägstunnel skulle byggas och vår uppgift blev att krossa sten med slägga. Matransonerna i lägret var små och vi led av undernäring. Många hade dysenteri.

Vi fick oftast mat tre gånger om dagen. Frukosten bestod av illasmakande kaffesurrogat och ett litet stycke bröd. Lunchen och kvällsmålet var oftast en tallrik soppa kokad på dålig potatis med några sönderkokta slamsor i. Den första månaden kunde man hitta lite grönsaker i soppan, men ju sämre det gick för tyskarna i kriget desto tunnare blev soppan.

Den vanligaste dödsorsaken i arbetslägret var att man helt enkelt svalt ihjäl. Hunger var ett sätt att kontrollera oss fångar. Å ena sidan fick vi så pass mycket mat att vi skulle överleva några månader. Å den andra var det ett sätt att hålla oss lugna. Hunger framkallar apati. Den gör att man tappar koncentrationsförmåga, minneskapacitet och initiativförmåga. Apatiska fångar gör inte uppror.

Inte många av dem som försökte fly från koncentrationslägren överlevde. Två medfångar försökte fly från Dernau men åkte självklart fast och återfördes till lägret. Exempel skulle statueras. Prestige stod på spel för lägerledningen. Man förberedde hängningen minutiöst.

De två pojkarna fördes fram till galgarna och repen lades kring deras halsar. Kommendanten talade om rättvisa och rättmätiga straff. Och om de bestraffningar som väntade dem som skulle försöka fly i fortsättningen. Efter talet gav kommendanten ett tecken. Den första hängningen gick snabbt. Den döda kroppen skars ner och bars in i ett intilliggande skjul, iordningställt som ett provisoriskt bårhus, för vidare transport till den ständigt växande lik högen och därefter till någon närbelägen massgrav.

Nästa hängning blev mer komplicerad och framförallt makaber. När kapon sparkade undan lådan som pojken stod på, gick repet av. Pojken kröp fram till kommendantens stövlar och bad om nåd. Till svar sparkade kommendanten honom i ansiktet och beordrade dubbla rep. Den här gången lyckades kapon bättre. En läkare, även han fånge, konstaterade hjärtstillestånd. Även den här pojken bars in i skjulet.

Kommendanten fortsatte sitt tal. Plötsligt hördes distinkta ljud inifrån skjulet. Ljud som om någon höll på att kvävas. Pojken levde fortfarande. Vi såg hur kommendanten greppade efter sin pistol och stirrade på läkaren, som om han hade gett honom skulden för den misslyckade hängningen. Den biträdande kommendanten, som även i andra sammanhang visat en smula mänsklighet, sprang in i huset. Ett skott hördes. Ljudet, den väsande utandningen och flämtningen efter luft återkom. Pojken levde fortfarande. Så följde ytterligare ett skott. Sedan blev allt tyst. Ingripandet från den biträdande kommendanten släckte pojkens liv men räddade läkarens.

Under våren 1945, strax innan kapitulationen, närmade sig de allierade. Tyskarna började fly lägret och tvingade oss lägerfångar att följa med. Denna så kallade dödsmarsch blev slutet för min pappa. Bilden föreställer Emerichs far på 1930-talet.

När mörkret föll fick vi inte stanna och slå läger, utan marschen fortsatte. Ledet rörde sig framåt, mekaniskt. De flesta av oss befann oss i ett trancetillstånd. Man tycktes kunna sova och gå samtidigt. Andra dagen var min far helt slut. Jag var själv ganska utmattad vid det här laget och orkade inte stödja honom längre. Längst bak i kolonnen fanns en stor vagn. Alla som inte orkar gå får skjuts, erbjöd en tysk soldat. Jag var tveksam och oroad. Varför skulle tyskarna plötsligt visa en sådan omtänksamhet?

Men far var obeveklig den här gången. Han följde efter soldaten. Jag skulle aldrig mera återse honom. Vid det här tillfället passerade vi genom ett större samhälle. För att inte skrämma vanligt folk ville soldaterna inte avrätta fångar mitt ute på gatan. De svagaste samlades ihop och kördes iväg till närmaste skog för att skjutas lite mer diskret. De som gick längst bak i kolonnen såg vagnen ta av mot skogsbrynet. Strax därefter hördes skottsalvor. Där, utom synhåll för mig, dog min far, även om jag vägrade att inse det då.

Jag överlevde kriget, men var sjuklig. I fyra år vårdades jag på ett sjukhus i Italien för tuberkulos. I december 1950 kom jag till Sverige för att hälsa på min syster som redan bott här i några år. I Sverige blev jag fantastiskt väl mottagen. På bilden syns mitt främlingspass som jag fick när jag kom till Sverige.

Efter några månaders vård på Garphyttans konvalescenthem hamnade jag i Örebro. Jag hyrde ett rum hos en familj och fick ett jobb på en konfektionsfabrik där jag klippte trekantiga axelvaddar. Efter en tid insåg jag dock att mina lungor inte klarade jobbet. Det dammade väldigt från vadden. Så jag flyttade till Stockholm där min syster bodde och började på Birkagårdens folkhögskola för att lära mig språket. Efter det valde jag att läsa till socialarbetare. Det skulle visa sig att jag hade lätt att få kontakt med folk och förstå deras situation. Sedan jobbade jag med missbrukare och utslagna under hela mitt yrkesverksamma liv, bland annat inom Huddinge kommun. De sista åren var jag föreståndare för ett behandlingshem för ungdomar med missbruksproblem.

1992 började jag resa runt i skolorna. Rasismen och främlingsfientligheten hade ökat. Jag var pensionär och ville använda mina dyrköpta erfarenheter på något sätt. Så jag och några andra överlevande bildade Föreningen Förintelsens Överlevande. Vi började alla bli gamla och det var hög tid att berätta om vad vi hade varit med om.

Gilbert

Det här är Gilbert Mathis och hans lillasyster Mary-Rose. Det är sommar och de är i Biarritz, i Frankrike. Året är 1929. Femton år senare sitter båda i koncentrationsläger. Mary-Rose överlever men Gilbert dör på en lastbil när han är på väg bort från koncentrationslägret Buchenwald.

Familjen Mathis var en fransk-judisk familj som bodde i Nancy, där pappan drev en skoaffär. I familjen ingick mamma, pappa, Jean, Gilbert och Mary-Rose. 

Här är de på semester i badorten Royan i Frankrike. Gilbert är 16 år. Mary-Rose minns:

"Gilbert var ganska blyg och tystlåten. Men han kunde vara hemskt rolig också. Han brukade imitera dirigenten i skolorkestern där han spelade fiol. Fast aldrig i närheten av mamma och pappa."

1933 gör Gilbert och hans storebror Jean militärtjänst utanför Nancy. Gilbert utbildas till infanterist, men är inte så förtjust i det. "Han tyckte om att räkna och hade börjat Handelsskolan", säger Mary-Rose. Gilbert står till höger.

1938 mobiliserar Frankrike för alla tror att det ska bli krig. Jean och Gilbert blir inkallade. "Gilbert var i Alperna och fick plötsligt ett telegram att han skulle inkallas", minns Mary-Rose.

1940 ockuperar tyskarna norra Frankrike och Mary-Rose och hennes föräldrar flyr till Toulouse. Två år senare har hela Frankrike ockuperats och det går ut order om att alla judar ska arresteras.

"Vi var tvungna att gömma oss. Det var Gilbert som förde oss till olika människor. Han sa aldrig något, men vi anade att han hade gått med i motståndsrörelsen. Han kunde förstås inte berätta något, det var för farligt."

1941 drabbas Gilbert av lunginflammation. Mary-Rose tror att han aldrig riktigt återhämtade sig från sjukdomen.

Våren 1944 blir Gilbert arresterad och satt i fängelse i Toulouse.

"Våra föräldrar blev förstås förtvivlade. Gilbert lyckades få ut ett brev där han skrev att han gärna ville ha en filt och när jag gick dit med paketet, då plockade de in mig också. Jag var ju hans syster och också judinna. Gilbert blev så arg när han såg mig där. Han skällde ut mig för att jag hade promenerat dit frivilligt. Men innerst inne var han nog glad att se mig där.”

"Det vi fruktade allra mest var att tyskarna skulle tvinga oss att uppge våra föräldrars adress. Men Gestapo hann aldrig förhöra oss för fängelset fylldes plötsligt med arresterade judar som hade försökt fly från ett tåg."

Efter en månad i fängelset deporteras Gilbert och Mary-Rose med samma tåg mot koncentrationslägren Buchenwald och Ravensbrück.

"Vi satt i samma vagn. Gilbert hade svårt att andas. Det fanns bara en liten lucka i ena änden av vagnen. Där stod han hela resan. Det är ett av de sista minnena jag har av honom", säger Mary-Rose.

Resan tog flera dagar. Plötsligt stannade tåget. Det var mitt i natten.

"Någon skrek: Alla män av! Alla män av! Vi visste ju inte var vi hade hamnat så Gilbert sa: Vi ses om en stund! Det var sista gången jag såg min bror", säger Mary-Rose.

Sommaren 1945 är kriget slut. Mamma och pappa Mathis är tillbaka i Nancy. En dag dyker en före detta krigsfånge upp i skoaffären. Han har en hälsning från en man som låg döende i en lastbil i en allierad zon i Tyskland. Mannen berättar:

"Jag ropade in i lastbilen: Jag är på väg till Nancy, är det någon av er som är därifrån? Då hördes en mansröst: Jag är Gilbert Mathis från Nancy, hälsa till min familj." Gilbert och de andra fångarna i Buchenwald hade blivit utsända på en dödsmarsch i mars 1945. Men många var för sjuka och orkade inte gå.

Här är Mary-Rose och hennes man i Bohusläns skärgård 1960. Mary-Rose överlevde andra världskriget och räddades till Sverige. I Göteborg träffade hon en man som hon gifte sig med.

"Det är så mycket jag skulle vilja fråga Gilbert om. Han var så tyst och lugn när han var liten. Undrar hur han hade varit nu?"

Magda

Jag heter Magda Eggens. Jag räddades till Sverige tillsammans med min syster Eva av Röda Korsets vita bussar. Vi hade då bland annat varit i koncentrationslägren Auschwitz och Neuengamme. När jag frigavs vägde jag 28 kilo. (Foto: Alf Ralmé)

På bilden syns en annan kvinna än Magda räddas från koncentrationsläger av svenska Röda korset 1945. (Foto: Röda korset.)

Under krigets sista dagar fraktades vi fram och tillbaka över Tyskland i boskapsvagnar. Ibland stannade tåget för att vi skulle få uträtta våra naturbehov. Vi sökte alltid efter mamma och vår syster Judith under uppehållen. Vi tittade in i varje boskapsvagn och ropade deras namn. Jag ville inte acceptera att de hade skickats till gaskamrarna.

En dag stannade tåget och jag såg den danska flaggan genom fönstergluggen. Vagnsdörrarna öppnades och människor med Röda korsbindlar såg förskräckt på oss, några började gråta. Jag blev upplyft av en man som sa att jag var räddad. Men jag orkade inte känna någon glädje. Jag var som en livlös trasdocka.

Vi fick hjälp med att ta av våra smutsiga klädtrasor, fulla av löss och jag ställdes under en dusch. Först blev jag rädd. Vi var alltid rädda för duschar. Gasen hade ju kommit från duscharna. Men sedan kom den härliga känslan av varmt vatten och att ha en egen tvål och en egen handduk. Vi fick nya underkläder, skor och en overall som var väldigt stor och tung att bära.

Innan kriget bodde jag i Kisvárda i nordöstra Ungern. Somrarna tillbringade vi ofta hos våra morföräldrar i Vasmegyer. Vi åkte dit med häst och vagn till mormor och morfars bondgård. Gården syntes på långt håll. Den var vit med halm på taket och omgiven av böljande sädesfält.

Ibland var vi åtta barn där. Det fanns en veranda som på somrarna var full av vindruvor. Man kunde bara räcka ut handen och ta en klase. Bakom huset fanns en stor fruktträdgård. På bilden är jag fem och ett halvt år och min syster Eva sju år. Bilden är tagen hos våra morföräldrar den 20 juni 1931.

År 1942 kom lagen om att judar inte längre fick äga jord och mormor och morfar fick lämna allt - gården, huset, kreaturen, till och med hundarna.

Vi fick veta mycket lite om vad som hände judarna i andra delar av Europa. Första gången jag fick höra talas om ett koncentrationsläger var när min far tog med sig en främmande man hem.

Mannen var sönderslagen och hade svårt att andas. Han berättade att han var tysk jude och hade rymt från ett koncentrationsläger. Mamma ställde fram mat. Han var utsvulten. Vi flickor stirrade förskräckt på honom. Vi var uppskrämda, vi hade aldrig hört talas om koncentrationsläger.

Efter maten fick mannen tvätta och raka sig och pappa gav honom rena kläder. Hans föräldrar och hans syster hade också förts bort av nazisterna. Han visste inte vad som hade hänt dem.

Den 19 mars 1944 ockuperade Tyskland Ungern. Den här bilden är den sista ungdomsbilden som togs på mig i frihet.

I maj 1944 deporterades nästan en halv miljon ungerska judar till nazisternas koncentrations- och förintelseläger. Jag minns fortfarande vilken skräck jag kände när Tyskland gick in i Ungern. Det dröjde inte länge innan alla judar måste sy fast en gul stjärna på kläderna. Från den dagen var jag skyddslös. Vem som helst kunde sparka mig, slå mig eller våldta mig utan att bli straffad. De ungerska nazisterna tvingade oss att lämna vårt hus och vi stängdes in i Kisvárdas getto. Det enda vi fick ta med oss var lite kläder, mat och ett par kastruller. I gettot satt vi instängda i flera veckor. Sedan tvingades vi marschera genom staden till tågstationen. Vi var fruktansvärt rädda. Stationen var full av nazister som skrek att de skulle skjuta oss om vi inte gjorde som de sa. Sedan knuffades vi in i boskapsvagnar.

I flera dygn satt jag och min familj, liksom tusentals andra ungerska judar, instängda i järnvägsvagnar. Vi fick varken mat eller vatten under resan. Många var döda när de kom fram till koncentrationslägret.

SS-soldater skrek åt oss och vi såg utmärglade kvinnor med rakade huvuden. Men vi visste inte vart vi hade kommit. Någon sa att vi skulle dödas.

Plötsligt var jag och min syster Eva skilda från mamma, pappa och vår lillasyster Judith. Mamma och Judith fick gå i en kö till vänster. Jag och min syster Eva knuffades till höger av en SS-officer.

Mamma vände sig om och tittade på oss. Hennes blick ska jag bära med mig så länge jag lever. Troligen fick hon och min syster Judith gå direkt till gaskamrarna, men det visste jag inte då. Jag hann aldrig se vart pappa tog vägen.

Kvinnor som nyligen anlänt till Auschwitz förs till arbetsläger. (Foto: Pressens bild.)

Jag och min syster Eva fördes runt till olika arbetsläger i Tyskland. I en av mina böcker, Ingen väg tillbaka, har jag beskrivit en episod från koncentrationslägret:

”Auschwitz C-lager. Vi ligger på sidan med uppdragna ben sammanpackade i rader på den kalla, fuktiga jorden. Bara slitna klädtrasor skyler våra kroppar. Våra egna kläder har vi fått lämna ifrån oss. Skräcken och rädslan för att bli slagna eller dödade håller oss tysta. Då känner jag hur någon håller på att snubbla över mig. Jag håller handen för munnen för att inte skrika till.

– Jag ska gå till köket, till mamma, mumlar hon. Jag känner henne. Hon är från min grannby. Min gud hon har förlorat förståndet!

– Du får inte gå ut, viskar jag. Men hon är redan försvunnen, som en skugga i mörkret. Jag gömmer mitt blankrakade huvud i min syster Evas knäveck. Det här händer inte oss! Jag får inte tänka! Hon kom aldrig tillbaka...."

I Auschwitz skrev jag ett recept på en chokladkaka. Vi led stor brist på mat och många dog av svält. Ibland gick jag och Eva till en avfallsgrop för att leta efter en potatis eller lite skal. Vi fantiserade ofta om olika maträtter. Vi satt i en ring på marken tillsammans med några andra flickor och frågade varandra: ”Vad ska vi äta idag?” Någon berättade då om ett recept på samma sätt som man berättar en saga. Vi svalde och drömde om läckerheterna. Några gånger skrev jag ner recepten och sparade dem. Det handlar mest om choklad, geggig och tjock choklad. Kroppen var i enormt behov av socker. Jag drömde mest om chokladtårtor och chokladbakelser – trots att jag i vanliga fall inte tycker om sötsaker.

När jag befriades hade jag några viktiga saker i en påse, där fanns en avbruten kniv, två nummerbrickor från lägren och recept på chokladkaka och andra rätter. De här sakerna var en stor skatt för mig. Kniven fick jag av en pojke i Auschwitz. Han kom och räckte den till mig en dag. Jag vet inte varför. Vi fick inte ha knivar eller vassa föremål men jag behövde den. Om Eva skulle dö skulle jag använda den för att skära av mig handleden. Den var också användbar för att skära brödstycken som vi skulle dela mellan oss. Påsen bytte jag till mig mot en bit bröd av en flicka i Auschwitz.

Det här är jag 1945 i Sverige. När jag kom hit det året fick jag, Eva och min moster Barbara en lägenhet i Gislaved. Vi fick också arbete på en fabrik där. Fortfarande visste vi nästan ingenting om vad som hänt i världen eller om någon annan i familjen levde.

Vårt hopp väcktes när det damp ner ett brunt kuvert i brevlådan. Brevet var på ungerska och löd så här:

”Till våra kära läsare! Den här informationen lämnar vi till våra ungerska systrar som genom Svenska röda korsets hjälporganisation kommit till Sverige. Vi vet att ni inte har fått någon information om världshändelserna. Medan Ni plågats i Hitlers fruktansvärda koncentrationsläger har världen förändrats. Den sista månadens händelser har hastigt och dramatiskt rullat vidare. Ni som har upplevt en av de största katastroferna i mänsklighetens historia fick också se hur Hitlers tusenåriga rike, som varade i tolv år, föll samman. Med bedrägeri, mord och lögn grundades nazi-Tyskland och slutade i vanära. Nazisterna drog med sig sina bundsförvanter, bland andra Ungern med sina pilkorsare. Rättvisan segrade till sist. Hitler och de ungerska pilkorsarna hör till det förflutna. Ni som har överlevt den ohyggliga tiden står på tröskeln till en ny och bättre värld. Mänskligheten kommer att skapa en värld där det varken kommer att finnas ras- eller religionsproblem. Alla människor under solen kommer att ha samma rättigheter. /.../ Den nya världen har ännu inte färdigskapats, men konturerna syns redan klart. Den kommer att stå på jämlikhetens grund. Förföljelsernas tidevarv är över. De skyldiga kommer att få sitt straff. Martyrerna dog inte förgäves. De kommer att få upprättelse. Kära läsare, Ni som upplevde alla ohyggliga lidanden, kommer att hjälpa till med att bygga upp den nya världen. Vi hälsar er välkomna till det fria Sverige, som det svenska folkets gäster. Vi önskar att ni skall tillfriskna, få krafter att glömma och få frid i själen./.../” Brevet var undertecknat, Raoul Wallenbergs hjälpkommitté i Stockholm

Det skulle dröja 50 år innan jag började berätta offentligt vad jag hade varit med om. Nu har jag skrivit fyra böcker och besökt hundratals skolor.

När jag fick höra att det fanns så kallade revisionister som förnekade att Förintelsen hade ägt rum fick jag tillbaka mina mardrömmar. Till och med mina grannar ovanför hörde hur jag skrek i sömnen på nätterna. Revisionisternas påståenden kändes som en kränkning mot de döda. Jag kände att jag måste berätta hur det var. En natt smög jag mig upp och började skriva. Pennan gick av sig själv. Men ibland kände jag att jag var tvungen att stanna upp. Jag vågade inte gå in i de där skräckkamrarna som jag hade låst inom mig. Men jag var tvungen att riva upp allt och skriva om det.

Minna

Det här är Minna Heinze. Hon föddes 1894. 1920 gifter hon sig med en man som arbetar vid järnvägen och flyttar till Hamburg. Tillsammans får de två barn, Helmut och Ursula.

Familjen bor i en lägenhet på Dennerstrasse. Dit flyttar också en judisk familj in 1938 efter Kristallnatten. Minna blir vän med familjen, trots att det är förbjudet för tyskar att ha kontakt med judar. När den judiska familjen tvingas flytta lovar Minna att se efter deras möbler.

Helmut Heinze, Minnas son, berättar i en intervju gjord av journalisten och författaren Michael Burleigh om hur hans mor börjar anklagas för att motarbeta staten: "Hon misstänktes för att hjälpa judiska familjer och blev förhörd flera gånger av Gestapo. Det gjorde henne mycket upprörd och nedbruten.”

Sommaren 1943 bombas Hamburg av de allierade. Minna, som är fruktansvärt rädd för flygräder, får ett nervöst sammanbrott och vistas på psykiatriska kliniker i Hamburg-Eppendorf och Langenhorn. I juli 1943 förs Minna tillsammans med 50 andra kvinnor till kliniken i Hadamar. Familjen får inte veta något om förflyttningen.

Minna transporterades troligen i en sådan här postbuss. De användes ofta för att transportera patienter till de olika anstalterna. Fönstren målades över så att allmänheten inte kunde se in. Bilden är tagen utanför kliniken i Eichberg, Rheingau. (Foto: Hessisches Hauptstaatsarchiv.)

Den 16 maj 1944 får familjen Heinze beskedet att Minna har dött av influensa.

"Hon hade dött redan i mars 1944. Att vi inte hade blivit underrättade om hennes död tidigare sades bero på att kliniken inte hade vår adress", berättar Helmut.

Efter krigsslutet har Helmut och hans pappa gjort efterforskningar om Minnas död. Transportlistor och dokument har visat att Minna fördes till Hadamar, inte för att få bättre vård, utan för att mördas. "Jag fick veta att hon utsattes för undernäring, konstiga läkemedel och psykisk press", berättar Helmut.

Aktiv dödshjälp, eller eutanasi, utövades i stor skala under nazistregimen i Tyskland. Under sommaren 1939 gav Hitler tillstånd att börja döda fysiskt och mentalt handikappade. Från det här huset på Tiergartenstrasse 4 i Berlin organiserades de så kallade "barmhärtighetsmorden". Kodnamnet för operationen var Aktion T4, efter adressen. Man upprättade sex olika eutanasikliniker runt om i Tyskland och Österrike. Alla människor på psykiatriska sjukhus i Tyskland kartlades. Därefter bedömdes fallen med ett plus eller minus. Plus betydde liv. Minus betydde död.

Minst 120 000 gamla, utvecklingsstörda, psykiskt eller kroniskt sjuka dödades därför att de ansågs belasta nationen. I dödsattesterna som skickades till de anhöriga, stod det att dödsorsaken var mässlingen, influensa, hjärtattack eller lunginflammation.

Det här är gaskammaren i Hadamar, ett förklätt duschrum. Direkt efter ankomsten fördes patienterna hit. Rummet kunde ta upp till 60 patienter. Ur duscharna kom dödlig koloxid. Kropparna fördes sedan till krematorieugnar i byggnadens bortre ände för att brännas.

Officiellt avbröts eutanasi-programmet i augusti 1941 efter protester från allmänheten som hade börjat lägga märke till vad som pågick. Inofficiellt fortsatte morden. Men nu vände man sig till andra kategorier av "obotligt sjuka": fångar i fängelser och i koncentrationsläger.

Begravningsplatsen i Hadamar, strax efter krigsslutet. 1958 besökte Helmut Heinze kliniken och fick läsa sin mammas journal. Högst upp i journalen låg ett vykort adresserat till honom. Där stod: "Min käre pojke, jag mår bra. Hälsa din syster Ursula och pappa. Puss från mamma." (Foto: Landeswohlfahrtsverband.)

Sofia

Jag heter Sofia Taikon och är rom från Polen. Under andra världskriget satt jag i två koncentrationsläger. Hela min familj mördades. Själv blev jag räddad till Sverige.

Jag är förmodligen född i slutet av 20-talet, jag vet inte exakt när. Min familj, som hette Breginska i efternamn, bodde utanför Warszawa i Polen. Jag hade en äldre bror och två systrar. Min pappa var hästhandlare och mamma hemmafru. Jag brukade hjälpa mamma att baka och laga mat. Gulasch, kåldolmar och surkål.

Jag kommer alltid att minnas orden som min pappa brukade säga till mig i Auschwitz: "Lilla Sofia, när kriget tar slut, när det här är över så ska vi träffas där hemma igen." De orden har följt mig hela livet. Längtan efter hemmet går aldrig över. Men det värsta är att inte kunna ta farväl, att inte veta om någon av mina anhöriga kanske lever.

Tiden i Auschwitz har för alltid märkt mig. Jag har flera ärr över kroppen efter alla slag. I tinningen syns ett jack. I ena benet har jag fått operera in en skena för att jag ska kunna gå.

Uppgifterna om hur många romer som mördades under andra världskriget varierar mellan 200 000 och 500 000. Idag finns det ungefär 20 miljoner romer i världen, 15 miljoner av dem bor i Europa, de flesta i Rumänien.

Den 1 september 1939 invaderade nazisterna Polen. Jag minns exakt hur det var när kriget kom. Plötsligt dök det upp män från Gestapo som letade efter ungdomar som de kunde skicka till arbetsläger. De tog romer, polacker och judar. Vi spanade genom fönstren och sprang ut och gömde oss i skogen så fort de kom. En dag försvann mina kusiner.

En dag kom Gestapo och hämtade oss från lägenheten. Jag minns stöveltrampet och uniformerna. Hela familjen packades in i en lastbil. Sen slängdes vi in i en lada. Där fick vi stanna i en vecka. De skrev upp våra namn, fotograferade oss och tog våra fingeravtryck. Sen skickades vi tillbaka hem.

Senare fördes vi hela familjen med tåg till koncentrationslägret i Auschwitz. Jag fick ett nummer tatuerat på min arm: Z 45 15. Z står för zigenare. På bilden syns ingången till Auschwitz.

Varje månad rakade de oss över hela kroppen, allt hår skulle bort. Mina flätor klippte de av. Och hela tiden var det kontroller. Fyra timmar varje dag skulle vi stå i led ute på gården. Fyra timmar. De skulle räkna oss. Ibland var vi nakna. Det var vidrigt. Jag önskar att ingen människa, inte ens min värsta fiende, ska behöva uppleva det.

Vi arbetade jämt. Vi plockade rödbetor och potatis. I början tänkte jag att det skulle innebära en viss frihet att vara ute. Men om vi inte arbetade tillräckligt snabbt var de framme och slog oss med käppar och piskor.

Jag hade hört att många kvinnliga fångar blev utnyttjade sexuellt. En kväll, i början av vår vistelse, när mamma och pappa fortfarande levde, fick jag beskedet att jag skulle infinna mig på Gestapo-männens kontor. Jag vägrade att gå dit och mamma och pappa gömde mig i sin säng den natten. Nästa dag fick jag mitt straff. Jag blev placerad på en stol och sedan slog de mig. Min pappa var tvungen att se på.

Jag minns den dag mina föräldrar försvann in i gaskamrarna. De stod i en kö. De gick in i en av byggnaderna och kom aldrig ut igen.

Den första tiden i Auschwitz var familjen tillsammans men sedan skildes vi åt. Min storasyster Kristina och jag fick inte bo i samma barack. Men hon var ofta rädd och ville komma och bo hos mig. En kväll sa jag åt henne att smyga över och gömma sig på min brits. Men vakterna, som alltid räknade oss, upptäckte henne. De placerade henne på ett bord och slog henne med batonger. Överallt över hennes stackars rygg. Alla andra skulle se på.

Efter några år i Auschwitz flyttades min storebror Josef till Buchenwald, ett annat koncentrationsläger. "Hans vidare öde är okänt" står det i Röda korsets efterforskningar om honom.

Vi var ständigt hungriga i Auschwitz, det var mycket plågsamt. Så länge familjen var tillsammans brukade vår bror springa och tigga eller sno mat åt oss när det kom nya tågtransporter med fångar. På en plats utanför köket brukade de slänga potatisskal. Men om de upptäckte en när man försökte ta några skal så fick man fruktansvärt med stryk. En dag när vi stod i kö som vanligt i Auschwitz lades en hand på min axel och någon sa att jag skulle till ett annat läger. Jag minns inte när det var men jag fördes till koncentrationslägret i Ravensbrück och fick arbeta i en ammunitionsfabrik.

Vi skulle arbeta jämt. Flyglarmet ljöd ofta och bomberna föll. Jag var fruktansvärt rädd men vi tvingades sitta kvar vid arbetsplatserna, vi fick inte gömma oss. Bilden föreställer romska kvinnor som arbetar i Ravensbrück.

I Ravensbrück såg jag hur människor runt omkring mig sköts eller hängdes om de inte lydde order. Jag kunde vakna på morgonen med ett lik på vardera sidan. Jag bad till Gud om att jag skulle få dö. För vad var det för mening? Varför skulle jag leva? Jag hade ju mist allt.

I slutet av april 1945 närmade sig den ryska fronten. Röda korsets vita bussar börjar evakuera 10 000 kvinnliga fångar från Ravensbrück. En natt dök det upp ryska soldater i lägret. De red runt på hästar och ropade: Ni är fria! Vi förstod inte vad de menade, men vi gav oss iväg till fots. Sen åkte vi tåg. Jag var rädd och visste inte vart vi var på väg. På tåget fanns det Gestapo-män som siktade med gevär mot oss så vi vågade inte slappna av. Jag visste inte att vi var på väg till Sverige.

Jag kom till Malmö med Röda Korsets vita bussar, förmodligen var det i maj 1945. Först placerades vi i karantän. Svenskarna skrek utanför: Kriget är slut, kriget är slut! Och de viftade med flaggor. Vi fick skor och kläder och choklad. Alla var så snälla, men jag kunde inte vara glad. Jag kände mig så ensam. Bilden visar mig när jag precis hade kommit till Sverige och är cirka 17 år gammal. Det är den äldsta som finns av mig. Allt från min barndom försvann när vi skickades till Auschwitz.

Den första tiden i Sverige låg jag på sjukhus, med tyfus och binnikemask i magen. Jag kunde inte äta och spydde så fort jag såg mat. Och sen var det fel på mina ögon, jag kunde inte se någonting på flera månader. På vintern släppte de ut mig. De sa att jag skulle akta mig för att titta på snön för att den var så bländande vit. På bilden har jag varit ett kort tag i Sverige och är frisk igen.

Sedan flyttade jag mellan olika flyktingförläggningar i Sverige. Jag bodde i Göteborg, Katrineholm, Vingåker och Jönköping. Jag hade inte lärt mig läsa eller skriva eftersom jag aldrig hann börja i skolan innan kriget kom. I Katrineholm arbetade jag en period på en restaurang. Och så träffade jag min första man, en rom, och får en dotter. Min andra man lärde jag känna utanför Vingåker. Rolf var svensk rom och bodde i ett ”zigenarläger”. Hans föräldrar sa till mig att jag kunde känna mig som en dotter i familjen. Vi gifte oss 1962. På bilden är jag uppklädd för mitt bröllop med Rolf. 

När julen kommer är det tungt. Då längtar jag som mest efter de jag har förlorat. På julen brukade vi alltid vara tillsammans, alla syskon, kusiner och släktingar. Det är en sådan saknad att det inte går att beskriva. Den känns i hela kroppen. På den här bilden firar jag jul i slutet av 60-talet.

Sedan slutet av 60-talet har jag försökt forska i om någon av mina släktingar fortfarande lever. Jag har varit i Polen två gånger. Första gången 1969. Det var en svår resa. Jag kände inte igen mig någonstans och hittade inga spår efter mina anhöriga. Andra gången var 1980. Då var det min son som ville åka. Han ville se Auschwitz. I resterna av koncentrationslägret fick vi se böckerna där jag och min familj står registrerad. Jag grinade hela tiden och svimmade några gånger. Men pojken ville verkligen se allt.