Resan till Ebensee - extra material
Koncentrationslägret Ebensee höll arbetskraft åt en den tyska krigsindustrin. Inför en förflyttning av raketforskningen i Peenemünde byggdes 25 tunnlar i berget. 1997 öppnades en minnesutställning i en av dem, och några år senare tillkom ett museum i staden.
På 1950-talet upprättades hus i Ebensee på den mark där koncentrationslägrets baracker tidigare stod. Av dem som flyttade in här var många tyskar som försats på flykt i krigsslutet ifrån Tjeckoslovakien. I förgrunden syns porten till det forna lägret.
De monstruösa bergen i Ebensee gav inget hopp till Max om att någon skulle finna lägret och befria honom och de andra fångarna.
Veronika Bard-Bringéus, från Svenska ambassaden i Wien, översatte Max då han vid minnesceremonin i Ebensee visade det nummer han fått i Auschwitz och ställde åhörarna inför frågan vad han gjort för att förtjäna sex år i arbets- och koncentrationsläger.
När Max marscherade genom den forna appellplatsen i Mauthausen med svensk flagga hördes starka och ihållande applåder. I bakgrunden syns ställföreträdande myndighetschef Anna-Karin Johansson och Dr Stéphane Bruchfeld från Forum för levande historia.
I Mauthausen restes 1984 det första monumentet över homosexuella offer. Den 8 maj hölls en minnesceremoni med multireligiösa förtecken, arrangerad av Homosexuellt initiativ, HOSI, i Wien.
60 år efter befrielsen
60 år efter befrielsen fylldes luftrummet än en gång av nationalhymner från bland andra italienare, fransmän och polacker på platsen för koncentrationslägret i Ebensee, Österrike.
När de amerikanska trupperna intog platsen den 6 maj 1945 var 16 000 av totalt 27 000 fångar ännu i livet. Den föregående dagen hade de som ännu stod på benen, för första gången under sin fångenskap, vågat trotsa en order om att gå in i den armerade tunneln där ”mat väntade dem” och där de skulle ”få skydd” i den väntande eldstriden mellan SS och befrielsearmén. Fångarna hade inget att förlora inför de beväpnade vakterna. Förhållandena i lägret var nu så usla att 400 människor fick sätta livet till varje dag.
Genom en inbjudan av polskfödde Max, numera bosatt i Stockholm, fanns Forum för levande historia på plats för att hedra offren under minnesceremonin som hölls första lördagen i maj. Tillsammans med Veronika Bard-Bringéus, från Svenska ambassaden i Wien, lade ställföreträdande myndighetschef Anna-Karin Johansson och Dr Stéphane Bruchfeld ner en krans under svensk fana vid den multinationella massgraven intill det forna krematoriet.
En av talarna vid podiet var Robert Persinger som kunde vittna om den scen som mötte de amerikanska soldaterna. Han återgav att de sett ”spökliknade varelser som var så smutsiga att ingen av soldaterna ville röra vid dem.Fångarna stod halvnakna i leran, utmärglade till bara skinn och ben.”
Bland de 2 500 besökarna den 7 maj fanns cirka 100 överlevande, varav några vid en panel samma kväll berättade om hur livet i lägret gestaltat sig. Genom Henryk Gesiarz, numera bosatt i Frankfurt, framkom att svälten varit så stor att några av dem tvingats äta köttet från en död medfånge.
Ebensee tjänade som ett av fyrtio underläger till det beryktade koncentrationslägret Mauthausen, vilket restes redan 1938 för att absorbera ”kriminella”, politiska motståndsmän och andra så kallade asociala element, bland dem romer och homosexuella. Till huvudlägret som betecknas som ett av de värsta dödslägren kom även den svenska delegationen för att lägga ner en krans under svensk fana vid ceremonin 8 maj som samlat 21 000 människor. På platsen finns det första minnesmonument som rests över homosexuella offer, vilka utgör några av de 200 000 fångar som passerade lägret, varav 120 000 beräknas ha mördats.
Max hade redan accepterat döden
När befrielsen kom till Ebensee hade polskfödde Max redan accepterat döden. Efter sex år i arbets- och koncentrationsläger hade hans krafter och lust att leva tagit slut. Idag uppmanar han svensk ungdom att inte beblanda sig med nynazism.
Parallellt med att nazisterna flyttade fram sina positioner i Tyskland på 1930-talet växte antisemitismen även i Polen. Vid ett tillfälle förnedrade Max katolska grannarna hans far, Itzak, genom att kapa av honom skägget. Något sådant fick inte en ortodox jude göra, och hans far knöt ett tygstycke över hakan för att dölja det som hänt.
När de tyska soldaterna marscherade in på familjens gård 1939 i Kielce förflyttades Polens judar i rask takt ur askan in i elden. Max som då var 12 år, och hans äldre bror Fivel, hämtades i hemmet och fördes av tyska soldater till den ryska gränsen. Här placerades de för att bygga antitanksvallar.
– Jag minns de skällande hundarna, deras vidgade käkar som nafsade efter oss, tyskarnas skrik och hot, döda människokroppar och kaos, berättar Max.
När frosten kom kunde ingen gräva längre. Faivel hade blivit dödad i en arbetsolycka och Max var ensam. Efter en kort tid tillbaka i Kielce bestämde han sig med risk för sitt liv att försöka fly till Starachowice där gettot fortfarande var öppet. Fram till den sista selektionen i oktober 1942 arbetade han där i Hermann Görings Werke, den fabrik som senare förklarades som arbetsläger.
– Det kom en order om att alla judar skulle samlas vid torget. Ett flertal poliser och SS-män bevakade oss samtidigt som man ställde fram vagnar.
Kvinnor, barn och äldre som inte gick tillräckligt snabbt blev brutalt nedskjutna. De små barnen rycktes ur mödrars famn, lyftes i benen och svängdes i luften för att krossas mot väggen.
– Synen av kvinnor med barn i händerna som inte fick leva kan jag aldrig glömma. Det var det grymmaste jag någonsin sett och det gjorde ont, hemskt ont.
De som kom upp på tågvagnarna fördes direkt till dödslägret Treblinka. För Max väntade mer arbete i fabriken. När den utrymdes sommaren 1944 försökte många fly och i tumultet som uppstod dödades hälften av de 3 000 fångarna. De som överlevde – däribland Max – fördes till Auschwitz-Birkenau. I januari 1945 tvingades han tillsammans med 60 000 andra påbörja en av de beryktade dödsmarscherna mot koncentrationsläger som låg längre bort från fronten.
– Jag var så tacksam för att ha blivit förflyttad från Birkenau och gasugnarna, men när vi närmade oss Mauthausen i Österrike och såg ett nytt bolmande krematorium visste vi att allt var likadant, fast värre.
Max och hans medfångar isolerades i en barack där det stank av svett och mänsklig avföring. Varje morgon tvingades de stå utomhus flera timmar i bitter kyla, iklädda bara underkläder, för att räknas.
– Efteråt fick vi använda en yxa för att hugga isär dem som försökt värma sig rygg mot rygg och frusit fast.
När Max kom till underlägret Ebensee hade SS redan underrättats om att de tunnlar som byggdes där för att överta raketforskningen i Peenemünde aldrig skulle komma att tas i bruk. Därför fanns det i deras ögon inte längre någon anledning att ge fångarna mat. Och dödssiffrorna steg till drastiska 400 personer per dag under våren 1945, i lägret som inrymde tre gånger fler än de 6 000 fångar det var ämnat för.
Efter kriget tog Max sig vidare från det sjukhus där han vårdades i Tyskland till en judisk kibbutz i Italien och sökte information om sina familjemedlemmar för att finna att alla blivit mördade. När han illegalt försökte ta sig till den nordligt belägna hamnstaden Haifa i dåvarande Palestina med en fiskebåt 1946 blev han tillfångatagen av engelsmännen som upprätthöll sitt mandat och som kraftigt begränsat antalet judiska invandrade. Först när Max blev fri från det fångläger på Cypern dit han förts kunde han invandra på allvar och delta i den israeliska statens tillblivelse och frihetskamp.
I Israel kände Max sig som en fri man. Aldrig mer ville han återse Europa, men ödet visade en annan väg. Max träffade Helena Kauffman som han gifte sig och fick två barn med. Då hon blev allvarligt sjuk flyttade familjen till Katrineholm där Max svägerska bosatt sig efter att ha blivit räddad av de Vita Bussarna.
Vid ett tillfälle raserades den idylliska bild som Max fru gett av Sverige som ett neutralt land, och på ett ögonblick fördes Max tillbaka till tiden före befrielsen.
– Jag hade gått för att röka på jobbets toaletter och en äldre man tände sin pipa och började uttrycka sin besvikelse över att Hitler inte hunnit utrota alla judar. Mannens ord fick Max blod att koka. Skulle han behöva stå ut med samma förföljelse en gång till?!?
Den ersättning som Tyskland utlovat Andra världskrigets offer har Max aldrig fått ta del av. Om han hade bott kvar i Israel skulle han ha fått stöd som israelisk medborgare, men då han flyttade till Sverige och så småningom fick svenskt medborgarskap hamnade hans ärende mellan två stolar.
– Ibland känns det som om jag blir behandlad på samma sätt som i lägren. Då kunde tyskarna kasta ifrån sig en benbit när de ätit sin måltid och roat se på hur alla fångarna slogs med varandra för att komma åt den.
Max barn har fått höra hans berättelse i stora drag, men aldrig i detalj. När ett av barnbarnen frågat honom varför morfar har ett nummer på armen så har Max inte kunnat berätta sanningen.
– Jag har alltid svarat att det är mitt telefonnummer. Idag kan jag skämmas för att jag ljög så.
Den identitet som Max förlorade som barn går aldrig att återställa. Av alla minnen är det tiden fram till mitten av 1930-talet som framträder i bäst ljus.
– Jag kan minnas en rolig tid som 6-åring. Familjen, grannarna och gården framstår som en teaterscen där skådespelet går i repris om och om igen.
Tiden därefter beskriver Max som en kamp att hitta vägar i livet och en lust att leva. Han har tagit det som sin uppgift att informera dagens ungdomar om de förbrytelser som hållit honom fången hela livet genom minnen. Vid besök i skolor berättar han om sitt öde och uppmanar dem att aldrig glömma.
– Jag vill varna dem så att de inte dras till nynazistiska grupper och måste bära en skam till kommande generationer på det sätt som tyskarna tvingats göra.
Ewa Wymark